Möte med hiv.

I Sverige kunde vi förra året höra om att flera personer i Kalmar län smittats med hiv. Det visade sig denna gång vara via injektionsmissbruk, och länssjukhuset i Kalmar startade ett sprutbytesprogram för att begränsa risken för fortsatt spridning.

Ändå är det oskyddat sex som är den vanligaste smittvägen.

”I slutet av 2011 fanns det cirka 5 800 personer med känd hiv diagnos. [I Sverige, min anm.]

2011 rapporterades 465 fall. Av fallen var 293 män och 171 kvinnor. En svagt ökande trend av rapporterade fall av hivinfektion har observerats i Sverige sedan 2003. De vanligaste smittvägarna är genom oskyddat sex bland heterosexuella, intravenöst missbruk, oskyddat sex mellan män och utlandsfödda barn som smittats via modern i samband med förlossning. Runt en tredjedel av de som lever med hiv i Sverige idag är kvinnor.

Källa: Smittskyddsinstitutet”

I Sverige talar vi inte om risken för hiv på samma satt som i Sydafrika. Det kanske är naturligt, säger en del, eftersom det inte är så utbrett i vårt land. Jag menar att det inte är skäl nog.

I Södra Afrika är det flest heterosexuella personer som blir smittade. Detta handlar inte om att man är mer promiskuös här än i Sverige. Nej, än så länge handlar det om att i Sverige använder människor kondom – för tillfälliga sexuella förbindelser är utan tvekan lika vanligt förekommande i Sverige som i andra länder. Därför är det så farligt om vi inte talar om hiv risken som finns.

Då vi levde i Sydafrika mellan 2002 – 2006 var det inte många som öppet talade om att de var smittade. Igår mötte jag en kvinna som efter 15 minuters samtal berättade att hon bar på viruset. Vilket mod, tänkte jag. Hon visade sig inte bara ha mod, utan också framtidstro. Hon visste vad hon ville med sitt liv! Hon planerade för framtiden och hon bars av sin tro på Gud. ”Jag talar med honom om allt”, sa hon. ”Ibland är jag arg och skriker varför? till honom, andra dagar litar jag på att han visar mig vad han vill med mitt liv.”

Kvinnan förvånade mig genom att säga; ”Om jag vill fasta [för att komma närmare Gud, min anm.] brukar min far förmana mig att äta ordentligt så att bromsmedicinen kan göra verkan i min kropp. ”

Det betyder att hennes familj inte övergett henne trots att detta var vanligt för några år sedan. Då berättade människor vi mötte att det var en skam att bära på hiv, och hellre dog man för att slippa avslöja sig. Om man plötsligt blev sjuk blev man ju omhändertagen av familjen. Om man avslöjade sin status var risken stor att bli förskjuten och ensam – även om man vann några år till av sitt liv.

I skolan i Sydafrika fick våra barn redan 2002-2006 lära sig om risken med hiv. Ett särskilt läromedel fanns även för mellan och högstadiet. Vad jag vet talar vi väldigt lite i skolan om risken för hiv och eller hur detta kan undvikas. Kanske görs det något på gymnasiet, men med tanke på att ungdomar

har sin sexdebut allt tidigare bör information – och diskussion – föras tidigare, menar jag.

Vi i kyrkan, i ungdomsgrupperna bör självklart tala om detta. Vi har ett naturligt skäl; vi är en del av den världsvida kyrkan och lider en – lider alla.