Att vara en stolt lutheran!

Jo, ni såg rätt – stolt lutheran! Det är ju inte alltid så vi uttrycker saken i Sverige precis. Vi talar om att vara ekumen, kristen, troende eller något liknande. I vår kyrka i Sydafrika är det viktigt att vara just luthersk. Här kommer en förklaring!

         

           Emeriti biskoparna Buthelezi & Zulu

Biskop Biyela

Lite teori….

För två veckor sedan var jag på en heldag med seminarier omkring Martin Luther. Föredragshållare var bland andra f.d. biskopar i detta Sydaösta stift som vi bor i. Den mest omtalade var Manas Buthelezi. Han talade om vikten av att som lutheran också våga bejaka att leva i celibat – att bli munk eller nunna alltså. Martin Luther var ju munk, men efter hans protester mot katolska kyrkans syn på bl a syndernas förlåtelse, blev han bannlyst och fick inte gå till nattvard. Då gifte han sig med en kvinna, Katharina von Bora, en nunna som rymt från sitt kloster. De fick 6 barn och enligt B Manas Buthelezi var hans Katharina en stark kvinna som också var en ledartyp, lite ovanligt på den tiden liksom även nu på sina håll… Lika ovanligt var att, här i Sydafrika där det är otroligt viktigt att få många barn, B. Buthelezi talade om hur viktigt det är att en del lever i celibat! ”Vi behöver människor som viger sitt liv åt bön som ett arbete”, avslutade biskopen. Det är ju faktiskt sant!

Det många sammanfattade under dagen av vad Luther gjorde för kyrkan och kristenheten, är ändå följande:

·         Vi är räddade bara av Guds nåd, inte p.g.a. vad vi själva gör  

·         Alla människor ska ha rätt att läsa Bibeln på sitt språk

·         Genom att tro på Jesus som vår frälsare får vi evigt liv.

Goda gärningar är självklart viktigt, men det blir liksom en effekt av att vi tror på att Jesus av nåd räddar oss. Vi vill göra gott och göra som Jesus. Vi vill vara hans efterföljare.

En annan biskop, Biyela, talade om Luther som tolerant ekumen. Luther ville ha mer tolerans mot andra kyrkor, även om man inte håller med om allt. Passar ju bra nu när det varit Kyrkornas världsråds generalförsamling i Sydkorea i år! (Hålls bara vart 7:e – 8:e år)

Rättvisa hör ihop med tolerans, Paulus talar om ökad tolerans, Jesus själv talar om frihet.

Därför ska vi ha NOLL tolerans mot om kyrkor blockerar vägen för att en människa ska kunna lära känna Guds kärlek, genom att ställa krav som inte Gud ställer. (Te x betala för att få syndernas förlåtelse.)

Det får oss att som lutheraner ställa oss på de utsattas, de svaga och de marginaliserades sida – vi kan ju inte tolerera ett politiskt och ekonomiskt system som gör människor fattiga!

Jo, jo där röt biskopen i ordentligt! Bra!

             

Barn i förskolan i Endlovini

Kyrkans hälsocenter i Amakhumbuza

..å lite i praktiska livet!

Hela förra veckan reste jag runt här i KwaZulu-Natal med en delegation från Skara stift för att de skulle möta sitt vänstift, Sydöstra stiftet. Var vi än kom vittnade människor om att de är just; stolta lutheraner! Här är några kommentarer:

-          Vi fick bygga vår kyrka för att vi skulle få möjlighet att tala VÅRT språk.

-          Självklart arbetar vi tillsammans med kristna från olika kyrkor i arbetet bland hiv sjuka.

-          Vi berättar för människor om Jesus för det finns många som inte vet vem Han är! Nu startar vi snart en ny församling!

-          Vi läser bibeln tillsammans med människor så vi kan spegla vårt eget liv där och se att bibeln gäller här och nu.  Många får nytt hopp om befrielse från allt gammalt och nåd att leva på nytt.

-          Vi arbetar självklart tillsammans med de marginaliserade, för vår kyrka här ligger i ett fattigt område.

-          Låt oss be och tacka för att Gud av nåd räddar oss!

Martin Luther vågade protestera mot det som var fel i kyrkan, när den hindrade människor att få möta Gud. Luther var FÖR förändring och det attraherar fortfarande människor, inte bara i Sydafrika.  Så låt oss se vad vi behöver förändra och arbeta med i vår Svenska kyrka, så vi också kan kalla oss – stolta Lutheraner!

Stiftsprost Peter Lindvall på sockenbud i ett hem i Umpumulo
dvs nattvardsfirande för dem som inte kan komma till kyrkan.

Hos Narosan i Botswana

Morgon på farmen

 Vi åkte buss till D’Kar under morgontimmarna. Kvinnor med stora platskärl med kött klev på, en gammal man dividerade om priset för bussresan och Anders systerson Emil satt bredvid en ung man  och verkade ha ett trivsamt samtal då de visade bilder för varandra från mobil och kamera. Allt hinns med på en bussresa när man sitter trångt och varmt.

Väl framme blev det ett kärt återseende för Anders syster, Elisabet och väninna Anna-Karin som varit hos Narosan folket tidigare. På en skumpig väg åkte vi ut till en farm som ägs av detta folk och ligger omgärdat av ett naturreservat. Turister är välkomna hit och tanken är att de ska få möta detta folk och få se lite av deras rika kultur. Det är också plasten för en dansfestival då Sanfolk från olika länder delar med sig av och visar upp sina danser.  Tyvärr var det ingen sådan detta år men vi fick ändå vara med om väldigt mycket.

I byn D’Kar bor ca 1700 personer som tillhör Narosanfolket och ca 500 människor som är Bantufolk. De lever i god gemenskap men arbetslösheten och fattigdomen är stor. Därför har de bestämt att familjerna turas om att vara på farmen för att under någon vecka i taget få leva så som de helst av allt skulle vilja; i och av   naturen. De får fortfarande inte jaga själva, men under denna vecka kan de i alla fall äta kött och visa sin kultur för turister och besökare likaväl som de samtidigt får njuta av ett liv de älskar. Redan första kvällen gick vi till hyddorna de bor i vid farmen för att hälsa på den familj som skulle visa oss sitt levnadssätt.

               

                   Halsbandet slipas med en sandsten

Äggskal under bearbetning

 

Borrning av äggskal

Färdigt armband

Dagen efter började med att vi fick pröva på att göra smycken av strutsäggskal. Med en pinne som hade en sylvass ände, borrade man sig försiktigt ner i det tunna skalet för att till sist picka ett litet hål. Inte helt enkelt! Därefter träs det upp på en tråd (djursena förr, vanlig tråd nu) och sedan klipper man försiktigt kanterna och därefter slipar dem runda. Detta tar tid! Vi gick tillsammans med tre män ut för att se hur de gör en fälla som de agnar med en söt kåda, samt plockade ett tjockt gräs som vi fick pröva att snurra rep av. De skrattade då jag försökte – Narosan folket är smala och deras hud rör sig inte – för då jag försökte rulla trådarna på min hud rörde sig ”huden” för mycket… Nåväl till slut fixade jag det ganska bra då jag använde mitt smalben istället. Lite imponerade blev de i alla fall!

               

Trådarna i gräset dras fram

Trådarna tvinnas ihop - två åt gången

                   

                          Fällan bereds med kåda från "Nca",
                Silverbusken

Pinne från "Quani" busken snurras mot en
annan pinne från "Qeng"busken (som man
även får pilgiftet ifrån!) med torrt gräs under = eld

Vi åt lunch tillsammans med familjen, utsökt gott kött av kudu och majsgröt, men innan vi blev serverade visade de hur de gör upp eld. Det tog dem mindre än 3 minuter - något för scouter att se!

Senare på eftermiddagen hämtade de oss i en bil med öppet flak, en så kallad ”bakkie”. Vi åkte tillsammans ut i reservatet för att gå runt och leta medicinväxter och ätbara örter.  Det har varit oerhört torrt i Botswana, men så klart hittade de den ätbara roten som heter ”Kaba”. Den smakar faktiskt som rå potatis men innehåller framför allt mycket vatten. Det är väldigt viktigt att då man skalar den, att ingenting hamnar i ens knä utan skalar den sittande med armarna utsträckta.(Annars blir man inte gift..) Ingen står upp och äter, utan tanken är, att i tacksamhet över den viktiga roten så  tar man sig tid att dela med varandra. Inget jäkt!  

När vi vandrade omkring fick vi lära oss många olika växter och deras användningsområde. En av männen visade oss hur man ska gå på ”baksidan” av stora hål, så inget djur plötsligt rusar upp och anfaller. Han pekade också på spår efter ormar och en gepard.. Då slog det oss att ingen av oss hade något vapen, vilket är vanligt då man går en sk ”bushwalk” i ett djurreservat med vilda djur. Men, konstaterade vi, eftersom vi är tillsammans med ett naturfolk som vet hur man uppträder behöver vi inte oroa oss! Det gjorde vi verkligen inte heller utan sjöng tillsammans med dem både svenska vandringssånger och lite sydafrikanska tongångar då vi i solnedgången vandrade mot bilen.

Männen dansar runt elden...

....kvinnorna klappar och sjunger, och dansar ibland!

Senare på kvällen gick vi ner till deras boplats för att få vara med om en dansuppvisning. Det var en upplevelse! De berättade några legender samt dansade traditionella danser som nästan alla handlar om de djur de värderar så högt; giraffen, kudun och strutsen. Vi försökte verkligen klappa takten under dansen men rytmen är otroligt invecklad och de melodier de sjunger är nästan omöjliga att följa – men vi njöt! Efter kanske en timmes dansande började den sk ”healingdansen”. Det var bara Narosanfamiljen samt vi fem där, så dessa underbara människor slöt in oss i dansen och även vi fick handpåläggning för att vår hosta och andra sjukdomar skulle lämna oss. Tack, Elisabet för att du lärt känna dessa människor så att vi genom dig fick deras förtroende att bli inneslutna i gemenskapen!

Här pågår healing! Spåren runt elden
  har gjorts av stampande fötter!

Botswana del 1

Klippmålningar från Tsodilo hills

Förra veckan var vi i Botswana. Landet har ca 2 miljoner invånare och många av dem är lutheraner och tillhör den kyrka som vi arbetar för, ELCSA. Språket är engelska eller seTswana, vilket var roligt för oss eftersom vi lärde oss det lite grann under de år vi bodde i Bloemfontein. (Där talade lutheranerna antingen Africaans eller seTswana.)

Anledningen att vi reste till Botswana var för att tillsammans med Anders syster, hennes son Emil samt en väninna till henne, bl a träffa ett av Sanfolken som hon lärt känna, Narosan.

Vår resa gick först till naturreservatet Moremi i Okavango deltat i nordvästra delen av landet, för att se lite djur och sova mitt bland lejon och leoparder.. Jag sov så gott i tältet så jag hörde inte lejonet som röt, men på morgon såg vi färska spår inte långt från där vi sovit!

Färska lejonspår

Ett träd som elefanter gnagt på.

 Vi såg inte en enda elefant hela första dagen, vilket var väldigt konstigt då det finns så enormt många att det faktiskt är ett problem. (De äter och förstör träden och gnager ner dem till, för dem, lämplig höjd.

Äldsta elefanthonan vaktar oss noga...

I min goda sömn drömde jag istället att elefanterna hade möte någonstans och att de alla var på en och samma plats, ungefär som i Djungelboken, ni vet. Då, när vi var på väg i vår bil ut från reservatet, kände jag att, nu finns en elefant här! Jag tittade något till höger och djupt inne i skogen såg jag en jättestor elefant! Det dröjde därefter bara 10 minuter så var vi tvungna att stanna. En massa elefanter behövde passera vägen och den äldsta ledarhonan stod nära vägen och vaktade tills alla kommit över…
Vår guide berättade då att det är vanligt att honorna och alla ungar från olika flockar samlas för att s a s bestämma vem som ska höra ihop med vem och också göra upp om någon ung elefant ska tillhöra en annan flock. Hannarna är inte med, de står i skogen och väntar…. Tala om att elefanter kan förmedla vad som händer via drömmar eller något sjätte sinne!

Kul fågel! En av mig kallad "icke-höna"

Förstörd skog av elefanter o termiter,
samt en fågel med färgglad näbb

Botswanas nationalfågel

Jätteödla med avbiten svans...

Tre asgamar -tala om Djungelboken!

Jag är - som mina vänner vet - urdålig på fåglar. Höna eller ickehöna är mina begrepp. Dock älskar jag alla fantastiska fåglar och tittar gärna på dem. För er som är intresserade - kolla gärna upp vad de heter!

Tsodilo hills

Karta över Tsodilo hills, med de möjlig vandringslederna

Efter ett dygn bland djuren åkte vi runt deltat för att besöka Tsodila hills Det är för Sanfolket några heliga berg som numer även är ett av UNESCOs världsarv.

Del av Female hill - en veckad öppning

Berget består av Male, Femail, Child och Grandchild hill och har fantastiska klippmålningar, grottor och är en ovanligt mångfärgat bergskedja. Av guiden Darkie,  fick vi lära oss att mitt i Femail hill finns ett skyddat slättland där Sanfolket förr i tiden levat – mitt i livmodern    s a s! Sägnen berättar att male och female fick ett barn men separerade och kvinnan lämnade mannnen tillsammans med barnet, som sedan fick ett eget barn, därav namnen.

Det är framförallt Female hill som har många klippmålningar, från Male hill ser man soluppgången bäst och är naturligtvis format i en hög topp, medan  Child och Grandchild är så heliga att ingen hittills vågat gå dit för att se vilka ev målningar som kan finnas där.

Slättlandet med Male hill i bakgrunden

Child hill

                              Många är de berättelser som säger att om man inte är sams inom den grupp man åker dit med, eller om man vanärar platsen genom att skräpa ner, förstöra eller döda djur, så går det personerna illa. Bilen går sönder, man skadar sig eller annat händer. Vår guide berättade om en man som kom dit och började skjuta djur och äta dem, men som det till slut gick så illa för att han frågade Sanfolket vad han skulle göra för att gottgöra sina brott. Högt uppe vid en klippa med klippmålningar fick han så lämna ett handskrivet brev där han bad Gud om ursäkt för den vanära han åstadkommit.

"Botklippan"

Vattenhålet Female hill

Knäavtryck där kvinnan och mannen
tackade Gud för att de träffats

                       

Pytonormens grotta

Typiska färger på klipporna

 Då vi sista morgonen i Tsodilo tillsammans med Darkie såg soluppgången på Male hill kändes verkligen Gud närvarande. Vilken fantastisk morgon!  Darkie och jag hann samtala om hur den lutherska kyrkan, som även han tillhör, fungerar nu. Den splittrades tyvärr för flera år sedan, men Darkie menar att man börjar närma sig varandra, särskilt tack vare den yngre generationen. Det  gjorde ju verkligen morgonen ännu ljusare!

Soluppgång från Male hill

Nästa blogginlägg kommer handla om de händelserika dagarna tillsammans med Narosanfolket i D’Kar som bor mer söderut i Botswana. 

Dax att ta hjälp!

        

Syster Lindeni, jag och syster Happiness

Någon mil utanför Pietermaritzburg ligger en kommunitet som heter Kenosis. Tre systrar lever där och har ett imponerande arbete. Socialtjänsten har anställt 4 mammor som har ansvar för 8 – 10 omhändertagna och föräldralösa barn och dessa systrar ser till att de får bo i ett kärleksfullt och skyddat boende. Systrarna har så klart olika yrken; en är präst, en är förskolelärare och en är mode-designer. Syster Happiness som är präst, berättade för oss om förskolan de har på kommuniteten som servar både de barn som bor där och barn som bor runt omkring .

Husen där barnen bor

Anders hoppar hopprep med några av barnen

Det var ett par från den tysktalande lutherska kyrkan ELCSA (N-T), som startade denna kommunitet i slutet av 80-talet. Syster Happiness är dock prästvigd i ”vår” lutherska kyrka, ELCSA. Tänk så bra tänkte jag, om vi snart kan bli EN kyrka och inte fortsätta att vara två, även om en del samarbete förekommer. En annan möjlighet skulle ju vara att kommuniteten vore ekumenisk. Hon berättade att de varit med om att 

starta en ny församling i ett litet samhälle en bit därifrån. Människorna utövar antingen afrikansk traditionell religion (ATR) - d v s är inte kristna - eller så tillhör de ingen religion alls. 

Jag funderar på när vi i Svenska kyrkan senast startade en ny församling – jag har då inte hört talas om det, tyvärr.

Då jag på lördagsmorgonen var på en ungdomsworkshop påmindes jag om detta med att starta nya församlingar. Vår prost berättade om ELCSA´s vision att öka antalet lutheraner med flera miljoner (!) fram till 2017. Då firas ett stort Lutherjubileum och till dess finns många olika planer på att sprida Evangeliet. ”Vi måste ha en plan – ett mål i vårt arbete för att sprida evangelium”, uppmanade han. Alla behöver hjälpas åt, ungdomar, vuxna, lekfolk och präster.

Jag tänker på vår Svenska kyrka. Har vi ett mål för hur vi ska sprida evangelium? Eller oroar vi oss hela tiden för att folk går ur kyrkan?  Jag vill tro att det i många av våra församlingar sker ett medvetet arbete för att människor ska få lära känna Jesus och vara glada över att tillhöra Kristi kyrka – men varför hör vi inte talas om detta oftare?  Negativa skriverier får oss att tappa modet. Vad vi behöver är att få inspiration från varandras goda arbete och berätta för varandra om det som går bra. Då sprider sig hoppet och vi kan sluta oroa oss!

Det behövs en plan för det arbetet - låt oss ta hjälp från våra systrar och bröder i Syd!


   

                                                 Lek och allvar på ungdomarnas workshop!

Lite vardagsteologi - om att leva i en paradox

Bilden är tagen då Anders och jag var med på en förbönsgudstjänst
 med Agnus Buchan,en känd predikant som talar om vikten av förändring

I fredags hjälpte jag en av våra studenter att hämta några högtalare. Han var ansvarig för en ”Crusade”, dvs ett bönemöte i sin kyrka, fast det skulle vara på universitetsområdet. Då jag frågade varför de kallar det för ”Crusade” (korståg), som för mig ger negativa vibbar, skattade han bara och sa:

-          Äh vi menar helt enkelt ett lovsångsmöte med mycket bön och en och annan predikan!

Jag är fortfarande tveksam till ordvalet men visst hjälpte jag dem att transportera högtalaranläggningen. Vi fick vänta ganska länge innan en äldre man, som hade nyckeln till förrådet, kom. Medan grabbarna lastade anläggningen talade mannen och jag om vad ”bönemötet” skulle innebära.

-          Människor måste be om förändring i sitt liv – och lämna sitt gamla liv, sa han. Så att vi blir heliga och inte fortsätter att göra fel.

I vårt samtal visade det sig tydligt att vi hade lite olika syn på det där med om vi verkligen kan förändras – totalt, alltid, här och nu. Visst menar jag också att vi ska be om förändring. Frågan är bara om vi HELT kan förändras och därmed bli goda. Tänk på alla dessa gamla heliga kvinnor och män som vi ser upp till. Frågar vi dem om de har blivit alltigenom goda så säger de ”nej, jag är en stor syndare”.  Hur i hela friden ska vi bli bättre om inte ens moder Teresa och de andra tycker att de är goda?

Vi lever i en paradox; både heliga och syndare, enligt vår gamle vän Martin Luther. (Alltså inte Martin Luther King, utan han som protesterade på 1500-talet, som bl a vi svenskar höll med och därmed tillhör vi familjen lutheraner i Svenska kyrkan.)

Jag tänker så här: Gud har skapat oss och Han gläds över oss och allt det goda vi gör. Men även om vi gör en massa bra saker så gör och tänker vi saker som inte är okej, som skadar oss själva, andra människor, djur och natur och vår relation med Gud själv.

Den där ”lagen” vi fått – 10 Guds bud – får oss att inse att allt fixar vi inte så bra. Frågan är då - hur ska vi då göra för att bli goda? Räcker det med att be om det?

Det är då Gud blir människa, Jesus gör en väg bort från det som är fel; han tar hand om allt detta, dör och ger nytt liv. Fantastiskt! Otroligt men faktiskt (t)roligt om man vill tro det!

Dessvärre händer det, trots tro, igen och igen att vi dabbar oss….även för dessa ”heliga kvinnor o män”. De GÖR gott, ber ständigt och går på gudstjänster varje dag, men kanske tänker de desto mer och det kan vara minst lika nedsättande och avskyvärt som att göra ont…

Vitsen är; vi behöver Gud, vi behöver Jesus försoning också när vi är goda och fantastiska – vilket vi också är – för vi fortsätter ändå med sånt som är dumt och fel. ”Både och” - det är paradoxen!

Frestelse 1 är när vi säger; ”äh, det är ju ingen idé att hålla på och be om förlåtelse, vi är väl lika ”goa” som någon annan. Jag gör minsann så gott jag kan. Jesus förlåter ju i alla fall”!

Frestelse 2 är lika galet om vi tror att vi själva fixar att bli helt igenom goda människor. Vi klarar en hel del, men låt oss bara tänka tanken att vi är goda, så börjar vi genast att se ner på andra och tycka att ”det är ju förskräckligt hur andra bär sig åt.”

Och då åker vi faktiskt dit; då blir vi som mannen som stod i templet och skröt över sin egen förträfflighet. (Lukas 18:9-14 ) Då sätter vi oss själva framför andra.

En balansgång är det att leva. Göra gott, be om förlåtelse för det som blev fel, inse att jag både är underbar och att jag ändå behöver Jesus. DET är befrielse!

Jag kan tillägga att bönemötet blev lyckat, enligt Menelise. Han var alldeles hes efter allt sjungande i dagarna tre, och trots det satt han under eftermiddagen och tröstade en god vän… 

Så jag undrar; vad i hela friden gjorde jag för gott dessa dagar????

Vi går framåt!

En av de många pastoraten som dansar fram med sin kollekt 

I söndags var vi på en gudstjänst som hette duga! Det var en stor insamlingsgudstjänst för kontraktet vi bor i. Flera hundra människor sjöng och dansade fram sina gåvor. Läs gärna vad Anders skriver om denna upplevelse här.

Jag satt bakom några barn från barnhemmet Kenosis. Det var fantastiskt att se deras ork att vara med så länge, men så sitter vi ju inte hela tiden i en sydafrikansk gudstjänst! Särskilt under själva insamlingen är det mycket sång och dans. 

En av de sånger jag gillar bäst heter Yilo leliya och handlar om att ”en del människor går det hållet, andra åt det andra hållet. Somliga går bakåt men vi kommer ihåg vad Jesus gjorde för oss - så vi går framåt!

Jag hoppas du tar dig tid och ser hela videoklippet  – så får du en aning om varför det inte känns långsamt även om timmarna går…. (Glöm inte att trycka på "prenumerant då bilden kommer!)

Barnen fick även varsin bild att måla under gudstjänsten 

Klimatsmart tänkande hos odlare

Aubergineplantor

Vi åkte på lördagsmorgonen till en ny grönsaksmarknad tillsammans med våra vänner Kajsa, Craig och deras barn Hanna och Aron. Den ligger uppe i Howick ca 3 mil från Pietermaritzburg. Allt som säljs är organiskt odlat samt närproducerat. Bra inställning!

När vi närmade oss området visade det sig ligga alldeles bredvid ett stort sk  ”enclosed village” (dvs runt området går elstängsel som säkerhet)  där många äldre människor bor.  Husen låg tätt, tätt och såg i princip likadana ut. Vi hade inte velat bo så, men Craig berättade att det är väldigt populärt hos många människor i Sydafrika.

Marknaden låg inomhus i en jättestor byggnad som hade ett enda rum. Bakverk, bröd och ost blandades med grönsaker och frukt, kryddor och mycket annat. Man kunde äta frukost också så vi åt en ”bagel” (brödbulle med hål i mitten) med avokado, chili- och korianderröra samt brieost och rödlökssalsa. Gott! Barnen åt pannkakor med chokladkulor i!

Då Anders och jag gick runt och tittade på grönsakerna såg jag en dam jag kände igen bakom ett av stånden. Hon brukar vara på vår vanliga marknad i Pietermaritzburg så vi hejade glatt igenkännande på varandra. Jag sa att vi saknade henne förra lördagen och hon berättade då att de inte längre åker till Pietermaritzburg eftersom resan kostar för mycket då de inte har tillräckligt mycket grönsaker att sälja. Då vi sa att vi har uppskattat just det ekologiska alternativet bad hon oss: ”säg det till honom, för det är han som bestämmer! Kvinnan pekade på en ung man som förmodligen var hennes son eller svärson.

När vi berättade för honom hur mycket vi uppskattade deras varor förklarade han att de gärna åker till Pietermaritzburg om transportkostnaden inte överstiger vad de kan sälja.  Om vi vill kan vi istället beställa varor till fredagar då de levererar till kunder som beställer lite mer ur hela deras sortiment. Tala om klimatsmart tänkande!

Då jag efter frukostätandet gick tillbaka till vår dam och köpte våra grönsaker tackade hon för att vi sagt till hennes son/svärson att vi uppskattade henne. Hon vill gärna komma tillbaka till ”vår” marknad, sa hon. ”Det är så trevligt med alla olika människor som kommer dit.”  Ja tänkte jag, det har du så rätt i – och viktigt att det säljs ekologiskt!

På eftermiddagen planterade vi ut våra kryddor och grönsaker vi köpt. Härligt att bli lite odlare igen men mycket vatten kommer att gå åt! Vi får hoppas att naturen sköter det naturlig!

              

Två sorters sallad

Koriander o perenn basilika