Möte vid gudstjänsten

Vår första söndag vill vi så klart gå i kyrkan. Vi hade tänkt oss att gå till Lutherska seminariet, men eftersom terminen inte satt igång hade de ingen gudstjänst. Istället hittade vi en kyrka nära oss som vi trodde var en Anglikansk kyrka. Det visade sig vara en Metodistkyrka som lånat deras. Så ekumeniskt och bra tänkte vi, och gick in.

Liturgin var ganska lik vår men vi kände även igen anglikanska inslag och böner. Församlingen liknade en svensk dito vad gäller ålder och kön, flest kvinnor över 50 år. De yngre var några unga svarta kvinnor samt en ung man med sin son. Det som gladde oss var att det verkade vara en god gemenskap mellan dem alla. Anders har skrivit på sin blogg om hur vi kände oss träffade av prästens predikan; att trots vattenfloder och ovisshet ändå våga lita på att Gud förberett vad han vill att vi ska göra.

Vid nattvarden delades brödet ut och därefter fick var och en särkalk. Det är vi ju inte vana vid i Svenska kyrkan, men jag kom ihåg den första gången jag fick vara med om detta i Afrika. Det var 2005 och Anders, jag, Matilda, Samuel och Johannes var i Zimbabwe för att besöka min mors Mnene. (Min mamma var som ung, nyutbildad lärare utsänd av Svenska kyrkan för att undervisa missionärernas barn på Mnene, under tre år.) Då Anders skulle predika fick jag som prästfru också en uppgift. Under nattvarden tvättade jag och en annan kvinna de små särkalkarna och hällde upp mer vin till nästa kommunikanter. Egentligen är det bättre med en enda kalk tycker jag, men med tanke på den oro för olika smittor som finns, kan jag förstå då man använder det. I vår församling i Bloemfontein använde vi dock alltid en enda kalk.

En annan tanke dök upp då vi sjöng psalmerna. De går för högt och inga noter finns som visar hur melodin går! Så är det så klart även i Sverige då någon kommer till vår kyrka – det är svårt att hänga med. Musiken skulle vi kunna göra ytterligare inkluderande genom att ha noter, öva melodin innan gudstjänsten sätter igång eller ha fler enkla sånger, typ Taize, som man upprepar några gånger.  Jag vet att det förekommer i många kyrkor, med det tål att sägas igen.

Sista psalmen var fin i alla fall. Hela församlingen höll varandra i händerna och vi sjöng en välsignelsesång som var väldigt enkel.(Och inte gick så högt.)Då vi hälsade på prästen efteråt frågade han var vi kom ifrån och bad mig lämna mitt telefonnummer till hans fru, som stod bredvid. Omtänksamt, men så klart trodde de att jag inte skulle ha något sammanhang som ett arbete ger, utan hade behov av att få någon som tog hand om mig. För så är det här. Prästfruns uppgift är att ta hand om nykomlingar och få dem att känna sig välkomna – eller som i Zimbabwe att få en uppgift vid nattvardsutdelningen.  Nu har vi ju inget telefonnummer än, så vi gav dem bara vår adress.

Samtidigt som vi gick ut kom den unge mannen med sin son ut. Vi började samtala och då vi sa att vi kom från Sverige berättade han att han egentligen tillhörde den lutherska kyrkan och läste till präst på lutherska seminariet. Tala om sammanträffande! Vi hade mycket att tala om så klart och Sipho, som han heter, hade även varit i Sverige. Anledningen var att Skara stift har vänstiftsutbyte med sydöstra stiftet som Pietermaritburg ligger i och även Stanger där Sipho kommer ifrån. Jo, jo både Anders och mina arbetsuppgifter här i Södra Afrika inkluderades i detta möte; livsbefrämjande teologi och levande kyrkorelationer.

 

Vi möts helt klart igen Sipho, Junior (hans son) och vi.