 |
| Utsikt över Drakensbergen från byn Busingatha |
 |
| Samtal i väntan på affärer |
Vi som sitter
i bakkien (en pickup) sträcker ut våra händer och hälsar.
”Sanibonani, omama, ninjani? ”Vi ser er, kvinnor, hur har ni det”?
”Siyaphila”,
svarar de, ”vi lever”!
Visst lever de!
Människorna i denna by bor bedövande vackert med en utsikt som miljonärer skulle
betalat massor för att ha. ”Omama” och deras
släktingar och vänner bor här gratis – för det är deras hem. Men, förresten gratis är
ju inte sant. Vatten, el, telefon (mobil) och mat behövs det ju pengar till.
Och skolavgifter till barnen så klart. Det är därför de är så glada att vi
äntligen kommer.
Svenska kyrkan
sände på 70 talet ut Rut Johansson som medarbetare till Diaconicentret och
under flera år arbetade hon och levde här. Eftersom Rut var från Skara stift knöts många
band direkt mellan KwaZamokuhle och människor i Skara stift. En gåvofond startades, fristående från stiftet, föreningen Senapskornet. De köper fortfarande
upp alster som produceras på och runt KwaZamokuhle, oblater, korg- och
pärlarbeten samt en del sömnadsarbeten.
 |
| Per Larsson och Lena Olsson besöker några av kvinnorna som gör pärlarbeten |
Vänner överger
man ju som bekant inte, så när Svenska kyrkan inte längre skickade någon
medarbetare dit, fanns ändå vänskapen med Skara stift kvar genom föreningen
Senapskornets vänner, men även via den vänstiftsrelation som slöts mellan Skara
stift och Sydöstra stiftet, SED, i Sydafrika där KwaZamokuhle ligger.
 |
| Oblatbageriet på KwaZamokuhle |
Vilken
församling som helst kan beställa deras varor och därmed stötta kvinnor och
deras familjer att få en inkomst. Diakonicentret åker runt i byarna och köper
upp korg- och pärlarbeten, medan själva oblatbageriet finns på KwaZamokuhle.
 |
| Jacqueline Björnram och Peter Lindvall beundrar prästkläderna som sys på KwaZamokuhle |
http://kwazamokuhle.wordpress.com/ Fax: +27366524198
Då kvinnorna
satt sig ner i gräset pratar de med Ellen från Diaconicentret. De berättar hur
de mår och att de inte har så många korgar denna gång eftersom de var tvugna
att sälja sina alster till en affär i närheten innan jul för att ha några
pengar inför helgen. Ellen förklarar att anledningen till att de inte kommit
tidigare är att umama Constance har fått pension och att Ellen
nu har tagit över arbetet. Tiden har
inte räckt till. Kvinnorna förstår och de kommer överens om att ha många korgar
att sälja om Ellen kommer tillbaka i juli. Sen säger de:
Var är våra
varma kläder? Rut hade alltid med sig något inför vintern!
De tittar
undrande på mig och Ellen ber mig förklara.
Jag berättar
att jag inte arbetar som Rut en gång gjorde – hon var en alldeles speciell
människa – men att jag gärna skriver och berättar om detta besöket för
människor i Sverige. Kvinnorna blir
glada och håller med om att Rut var speciell. De berättar om hur roligt det var
då hon kom för att köpa deras korgar. När affärerna var klara delade Rut ut
kläder till dem och därefter dukades mat upp på filtarna i gräset och de åt
tillsammans, pratade och hade roligt. Rut var inte bara någon de gjorde affärer
med – Rut var deras vän.
Att ge eller
ta emot för att överleva, att tillfredställa sitt behov av att göra skillnad
eller vad anledningen än är, så påminns jag än en gång om skälet till att
vänskap förblir mellan människor. Det handlar om HUR vi möter varandra – genom
att vi tar oss tid med varandra i mötet så att vänskap kan gro.
 |
| Ellen och kvinnorna från byn samtalar |
