Besök på Umphumulo och skola

Prästseminariet

Vi har varit på historisk mark. Präster från den lutherska kyrkan i Sydafrika hade under flera år ett prästseminarium mitt ute på landsbygden i KwaZulu-Natal: Umpomulo. Många präster som nu är i tjänst och även svenska missionärer minns med stor kärlek tiden på Umphumulo. Idag finns frågan hos många i ELCSA: ”Varför lämnade vi Umphumulo?”

Först fanns det lärarutbildning på Umphumul och så småningom blev det prästseminarium istället. Flera skolor för barn finns fortfarande samt ett sjukhus. I början på 2000-talet, önskade ELCSA (Evangelical Lutheran Church in Southern Africa) delta i utbildningen med andra blivande präster från olika kyrkor, och det bestämdes att flytta in till Pietermaritzburg. Här skulle de blivande prästerna få sin utbildning vid universitetet, precis som det fungerar i t ex Sverige.  Här i Pietermaritzburg fanns även LTI – Lutheran Theological Institute, som den tyska lutherska kyrkan hade som sitt prästseminarium. Nu skulle man jobba tillsammans med ELCSA. Tyvärr är det så att den tyska lutherska kyrkan, ELCSA NT och ELSCA Cape, fortfarande inte tillhör ”vår” ELCSA, utan är sin egen. Viljan fanns att ändå dela samma lokaler och ha undervisning tillsammans. En del av utbildningen höll till på seminariet och en del kurser skulle läsas på universitetet.  Det blev inte så enkelt visade det sig. Idag finns det på LTI bara några få studenter från den tyska lutherska kyrkan, resten är från ELCSA. Det är dessutom bara några av dessa som läser på universitetet. Intagningskraven är för höga och de flesta får alltså sin utbildning endast på seminariet – precis som det var på Umphumulo. Samtalet mellan olika kyrkor finns därför inte under utbildningen. Sorgligt. Men på LTI är det en god stämning vid morgonbönerna och vid söndagens högmässa! Mycket deltagande och praktik för de blivande prästerna och mycket rökelse….Fast visst behövs samtalet mellan kristna från olika samfund.

Utsikt från Stiftscentret på Umphumulo

Samtal i natten

Det är bedövande vackert på Umphumulo! Höga berg, mjuka dalar, grönt, varmt och välkomnande. Anledningen att vi rest dit var att Biskop Buthelezi ville att vi skulle bli välkomnade av och presenterade för  Stiftstyrelsen. Våra vänner Uffe och Lisa Engström var också med och vi fick en fin kväll med djupa samtal tillsammans med en av prästerna, William - om allt mellan himmel och jord.

Tidigt på morgonen efter åkte Lisa och jag till en av de närliggande skolorna tillsammans med biskopens fru, Gretta. Eftersom Lisa är lärare i svenska som andra språk, är hon intresserad av att höra och se hur sydafrikanska skolor arbetar med barn som har flera språk. Vi fick en upplevelserik förmiddag och glädjen över vårt intresse av deras skola och undervisning var tydlig. Höjdpunkten var morgonsamlingen då över 500 barn sjöng och dansade under fast ledaning av biskopinnan och läraren Gretta.

 Det svängde vill jag lova!

Samling på skolan från förskolan till 7an

Så många kvinnor!

One billion rising - nej till våld mot kvinnor och barn!

Enough is enough

            
I  torsdags – på Valentins day – var det en världsomfattande manifestation där människor över hela världen protesterade mot våldet mot kvinnor och barn som sker dagligen.  Vi hade förmånen att få vara med i Durban där aktionen organiserades av Diaconia Concil of Churches. Svenska kyrkan stödjer denna organisation som har ett fantastiskt arbete i ekumenisk anda. http://www.diakonia.org.za/

Vi höll till just utanför Magistrates Court (Högsta domstolen) där starka tal och dikter hölls omväxlande med dans. En av domarna tog emot en resolution, en mansorganisation mot våld mot kvinnor var där och gav sitt stöd, unga och gamla uppmanade till förändring och att straff verkligen utdöms och att de utsatta tas på allvar. Jag samtalade med en kvinna som visade sig vara reporter på en av de stora tvkanalerna i Sydafrika. Hennes ögon tårades då hon sa; ”vi måste få bättre organisation vid anmälan om brott och se allvarligt på våldet mot kvinnor. Som det nu är tappar   polisen bort bevis och våldsmän blir fria mot borgen. Jag har talat med så många utsatta kvinnor. Till och med gamla kvinnor utsätts för våldtäkt utan att gärningsmännen blir dömda!” Hon blev avbruten av att två kvinnor gick fram till henne och berättade om ytterligare ett våldtäktsfall där polisen negligerat utredningen och mannen gått fri. Den ena kvinnan, som var mor till den våldtagna, ställde sig därefter upp bland alla dansare med en lapp med dotterns namn på. Tyst men tydligt protesterade hon mot orättvisan och våldet mot sin egen dotter. Respekt!

Mamman protesterar mot att dottern inte blivit tagen på allvar

Manifestationen avslutades med en bön, och blommor planterades i rabatten utanför domstolen - en påminnelse om alla kvinnor och barn som utsatts för våld. Låt oss värna inte skövla! ”Enough is enough!

I helgen mötte jag fler engagerade kvinnor. Strax efter 8 på lördagsmorgonen blev jag hämtad av en kvinna, prästen Moyo, som även hade även med sig två unga flickor och en pensionerad man. Vi skulle på workshop om Christian Education (kristendomsundervisning) med särskild inriktning på söndagskolan. Ett femtiotal kvinnor och fem män samlades från olika församlingar. (Varför så få män?) Det var en intressant dag med mycket glädje och engagemang. Kanske inte så mycket ”work” som ”talk”, men det finns en oerhört stark betoning på inlärning av bibelberättelserna här.  Ett nytt material har skrivits och entusiasmen är stor – men böckerna få. 

Intensiva samtal

Jag bidrog med två, för mig viktiga, inlägg. Det ena är att barn, precis som vi alla, behöver känna delaktighet och att de har en uppgift i gudstjänsten.(Inte minst här i Sydafrika då gudstjänsterna tar mellan 2 och 3 timmar.) Det andra är att vi behöver hjälpa barnen att se, att det de lär sig verkligen angår dem. Vad har bibelns berättelser med deras liv att göra, och hur uppmanar Jesus oss att handla? Jag fick ett intressant samtal då vi åt mat med Mlungisi Khoza, en ung kille som bor i Applesbosch. För honom är det viktigt att ta barnen på allvar och han var lika glad som jag att få utbyta tankar. Varje gång dessa möten sker förstår jag hur viktigt det är att få lära av varandra. Vi behöver upptäcka det vi gör som är bra genom att berätta för någon annan, samtidigt som vi kan lära oss något nytt. 

Vare sig det gäller att få slut på våld, lära sig hur vi ska leva som Jesus lär eller mötas i vänstiftsutbyte behövs ett ärligt möte ske där båda lyssnar och båda får tala. 
Utan att någon har tolkningsföreträde.

                           Blommor som blommar!

Christian Education och möte med vänner

Över hela världen lär kyrkor ut vad bibeln säger om hur vi ska leva. Både i gamla och nya testamentet läser vi berättelser om hur Gud vill älska världen tillbaka till gemenskap med Honom. I bästa fall samtalar vi om vad berättelserna har att säga om vårt liv idag – vi kontextualiserar.  Detta sker när vi träffas i söndagskolan, i våra vardagsgrupper, i konfirmandundervisningen och på ungdomsgruppen, vid körövningar och i syföreningen  eller vid bibelstudium, vuxengrupper och i predikningar. I Sverige har vi bl a fått hjälp att läsa bibeln på detta sätt från befrielseteologer från Brasilien och Costa Rica. Vid universitet i Pietermaritzburg arbetar de också med kontextuell teologi.

 Chef för Christian Education, Nonhlanhla Sibisi

I måndags inbjöd biskop Buthelezi till ett möte. Jag och en kvinna som är utsänd från Hermansburg, Ingrid Lüdemann, fick träffa den kvinna som har ansvar för Christian Education (kristendomsunder-visningen) i detta stift. Nonhlanhla Sibisi är mor till fyra barn, försäljningschef vid Old Mutual bank (som för övrigt köpt Skandia för några år sedan!) och en oerhört engagerad kvinna i kyrkan här. Hon uttryckte hur viktigt just samtalet är och hur det bör, på olika sätt, och i olika åldrar bli till hjälp att leva och handla som bibeln lär. Inte bara läsa och lyssna. Jag ser fram emot att få samarbeta med henne och föra vidare hur vi kan lära av varandra. Just nu pågår många workshops om hur de kan utveckla metoder och läroplaner i kristenundervisningen.

Vi tog ett par dagar ledigt och passade på att åka till gamla goda vänner från Bloemfonteintiden, Lil och Mann Oelrich, som inbjöd oss till sitt semesterställe norr om Margate. Det är alltid skönt att få koppla av med människor som man kan prata med om det mesta! Mann är gammal ANC politiker och har varit minister, men är också farmare. Lil är lärare och trots att hon är pensionär, rycker hon in och undervisar då det behövs. Vi märkte dock att de är besvikna på att regeringen åstadkommit för lite med bl a skolsituationen och relationen mellan farmare och säsongsanställda arbetare.  Mer kan göras helt enkelt – och vi behöver ledare som är bra förebilder.

Lil, Mann och Anders vid Manaba beach

Så spännande det är att få dela tankar med människor som vet så mycket och verkligen värnar om allas lika värde. Vi njöt av samvaro och bad i Indiska Oceanen och av att, mitt bland andra människor, ta varandras händer och be en tackbön för mat och vänskap. Så naturligt - så afrikanskt!

Välkomnande av prosten i Durban – för 6 år till!

Prosten TC Nzama har blivit omvald som prost i sitt kontrakt – en mycket omtyckt sådan förstod vi då vi i söndags var på välkomnandet i Durban. Det finns 10 kontrakt i sydöstra stiftet, som framför allt ligger i KwaZulu-Natal provinsen, och Durbans kontrakt är det största.

Det som blir tydligt en sådan här dag är vilken stolthet människorna känner inför att vara just lutheraner. Lite ovanligt för oss som kommer från Sverige, eftersom vår lutherska kyrka är den största kyrkan i vårt land. Här i Sydafrika är Evangeliska Lutherska kyrkan i Södra Afrika (ELCSA) förhållandevis liten. Katoliker, Anglikaner, Reformerta samt Metodister är betydligt större. Sen finns förstås flera karismatiska samfund och mindre kyrkor. Den enskilt största delen kristna i Sydafrika tillhör dock en form av samfund som startats i Afrika, och som alltså inte grundats av västerländsk mission, sk ”African Instituted Churches”.  Dessa kyrkor har ofta tagit upp mer av traditionell afrikansk religion, men de läser också bibeln och tror på Jesus.

Vad hände då i söndags? 

Prosten installeras

Några av de tio prostarna med fruar i "prayer women's league" dräkter.

Vid 9.00 började själva installationen av prosten, med bibelord, ord av biskopen samt ”ja-sägandet"  från prosten till att axla uppdraget. Vid ca 9.40 följde en högmässa med mycket rökelse och psalmer samt en inlevelsefull predikan av den nytillsatta prosten. Gudstjänsten hölls på isiZulu, men predikan var faktiskt på engelska. Utom skämten - som alla skrattade åt! Om man förstod språket.

Gudstjänsten var i Stadshuset i Durban eftersom ingen av de egna kyrkorna skulle kunna rymma alla människor som förväntades komma, säkert närmare 

2000 personer. Anders satt bland alla prästerna uppe på scenen, jag visades till en plats längst fram mellan två äldre herrar. Jag kunde inte haft bättre tur! Den ene, som visade sig vara stiftstyrelsens ordförande höll artigt fram psalmboken så att jag kunde sjunga med. På isiZulu så klart! Den andre mannen översatte skämten samt senare de tal som hölls. Jag undrade länge vem han var, för det var många människor, unga och gamla, som vördnadsfullt hälsade på honom, så till slut frågade jag.  Han log lite och sa att han bara var en gammal pensionerad präst från stiftet, men att hans passion hade varit att stärka kör- och ungdomsarbetet, om jag förstod saken rätt. Så klart att han var populär! Sången är ju oerhört kraftfull i detta stift och jag vet att då det varit körtävlingar har sydöstra stiftet vunnit flera gånger. Det förklarade ju också varför både unga o äldre hälsade på honom med sådan kärlek och glädje.

När jag tittade på klockan då högmässan gick mot sitt slut, var hon 12.30. Jag tänkte, som vår gode vän Lasse uttryckte det då han hälsade på oss i Bloemfontein, ”tiden spelar ju ingen roll när man sitter mitt uppe bland sångarna i en fantastisk konsert!”

Prostfamiljen samlad framför altaret

En enorm präst i både sångröst och omfång steg fram och sa; ”nu ska vi ha del två, välkomnandet och överlämnande av gåvor!” Detta innebar att hela prostfamiljen, prosten och hans fru samt deras fem barn varav ett tvillingpar sattes på stolar framför altaret.

 I tur och ordning fick de sen gåvor av de olika grupperna som finns i kyrkan; unga-vuxna gruppen, männen, de bedjande kvinnorna, ungdomarna och söndagsskolan m.fl. Pastoraten i kontraktet ska överlämna sina gåvor vid ytterligare en välkomstgudstjänst om några månader, eftersom de inte hunnit samla ihop någon present då denna gudstjänst hade bestämts för snabbt (!).

Med sång och jubel kom så varje grupp in med sin gåva, några med inslagna paket andra med gåvan buren högt så att alla kunde se. Säkert över 300 ungdomar vällde fram i mittgången under öronbedövande sång o dans med en soffgrupp som de bar in som sin gåva. Tala om givarglädje!

Nycklarna till bilen hålls upp av en av kvinnorna

När så de bedjande kvinnorna ville välkomna sin präst – men framför allt prästfru som är deras ledare – steg jublet ytterligare. Deras gåva bestod av en nyckel - till en bil.

Vad kan vi säga? I Sverige har vi löner så vi kan köpa en bil om vi jobbar i kyrkan. ”Körkort krävs” står det i annonsen. I Sydafrika är lönerna för prästerna låga och bil är en nödvändighet om man ska kunna besöka sina församlingsbor för gudstjänster, begravningar och samtal. Att få en bil ger dem möjlighet att sköta sitt arbete. Samtidigt kan kvinnorna nu kräva att de får fler besök av dem.

”Vi ska inte göra er besvikna”, sa prostparet då de rörda tackade för alla fantastiska gåvor, men framför allt för den kärlek alla visat.

Jag fick förmånen att framföra en hälsning från Sydöstra stiftets vänstift i Sverige, Skara stift,  vilket uppskattades varmt! Att få vara en länk mellan Sverige och Sydafrika, att dela upplevelser – vilken glädje det är!

Även om klockan visade 15.00 innan vi åkte åter mot Pietermaritzburg!

Biskop PP Buthelezi och Biskop KZ Biyela får också presenter 

Äntligen fann vi den kyrka vi känner igen!

Prosten var här i torsdags. En mycket trevlig man som raskt inbjöd oss att bli presenterade för kontraktsrådet i det kontrakt som vi bor i. De skulle ha ett möte kvällen därpå och han undrade om vi kunde komma vid 20 tiden på fredagskvällen, för att berätta lite om oss samt äta med dem efter mötet. Självklart, sa vi, fast vi tänkte att det var lite udda att be oss åka efter mörkrets inbrott till en av de fattigaste förorterna, sk townships eller location. Inte för att vi har något emot det, tvärtom. I Bloemfontein tillhörde vi ju en församling som låg i en av de äldsta förorterna, men att bli inbjuden till att besöka det på kvällen för första gången kanske inte hör till vanligheten. Ett test kanske?

Vi pratade om mycket annat också, fick lite tips om olika församlingar runt om i Pietermaritzburg, samt information om hur hans kontrakt ser ut.  Det finns 8 pastorat med ca 60 församlingar, varav tre pastorat som finns i Pietermaritzburg. I det pastorat som vi skulle träffa kontraktsrådet finns tre församlingar nära stan och 6 utanför. Två av församlingarna, Imbali och Machibisa, har missionsverksamhet, vilket innebär att man knackar dörr hos folk i närliggande områden och berättar om Gud. De har redan fått många konfirmander bland dem, samt flera som vill döpas!

Vi har mycket att lära i Sverige!

Nu har vi ju bott i Sydafrika förr och vet att det kan vara svårt att hitta ute i förorterna, särskilt om det är mörkt. Dessutom har vi gått säkerhetskurs! Alltså satte vi oss i bilen på fredagseftermiddagen medan det ännu var ljust och åkte ut till Machibisa för att hitta vår kyrka.

Vi märkte snart att taxibilarna var fler än vanligt. Taxi – det betyder 14 -16 personer i en liten buss som kostar under 10 kronor/resa/person.  Det är nästan bara svarta som är passagerare och nu var det fredag efter jobbet och helgen stundade… Det gäller att inte ”ta åt sig” för det är ett farligt tutande då taxiförarna vill påkalla uppmärksamhet om att det finns lediga platser. De stannar plötsligt och var de vill - mitt i en korsning tex – och kör fort! Många olyckor inträffar.

Jag körde och Anders läste kartan. (Prostens vägbeskrivning stämde bra. Han var en ”fena” på kartor, vilket är ovanligt för en sydafrikan, men han var medveten om att han var ovanlig!) Vi passerade många gående människor och kor(!) som stod mitt i vägen. Då vi passerat en skylt där det stod ”Edendale Lay Ecumenical Centre”, svängde vi av från stora vägen.

Då var vi verkligen i ett av de fattigaste områdena i Pietermaritzburg – och där finns vår Lutherska kyrka. Då blir man stolt! Vi körde naturlighetvis fel, men frågade några storögda ungdomar efter vägen. De pekade och vi fortsatte. Folk tittade naturligtvis för det hör förmodligen inte till vanligheten att två ”vitingar” är här ute och kör. Vi såg kvinnor som bar vatten, höns som sprang längst vägen, en man stod och vinglade och en kvinna kom gående med en flaska öl… Husen var enkla med plåttak. Den stora skillnaden från Bloemfontein var naturligtvis grönskan och det höga gräset. Det är subtropiskt klimat vilket gör omgivningarna ”grönare” än i det torra inlandet.
Vi såg kyrkan på långt håll.

Den var stor och såg väl underhållen ut, mitt det i detta fattiga område. 

Det vittnar om en församling som bryr sig.

På kvällen var trafiken lugnare och vi hade inga problem att hitta nu. Sammanträdet var i full gång längst fram i kyrkan där ett bord ställts fram, så vi satte oss att vänta längst ner i kyrkan.  Vi gladdes åt att man satt i en cirkel, det var 7 män och 7 kvinnor och en god stämning. Allt samtal fördes på IziZulu. Prosten avbröt mötet och bad oss komma fram för att sitta med, och efter mötets slut presentera oss. Vi fick vänta i drygt en timme innan det slutade. Anders och jag berättade om våra uppdrag och vår önskan att få tillhöra en församling och vi möttes av vänliga nickanden. Vid ca 21 var mötet slut och en fantastisk god måltid dukades fram. Lammgryta, kyckling, ris, grönsaker i ugn, rödbetor…mmm! Vi samtalade lite med olika personer och vi kände samhörighet och att vi var varmt välkomna.

Nu har vi hittat hem här i Pietermaritzburg!

Auktion och second hand

Många människor trivs med att handla, både kläder och prylar. Jag gör det inte. När vi nu ska etablera oss i Sydafrika behöver vi trots allt vissa saker för att hemmet ska fungera. Denna gång hade vi tur, för huset vi hyr har redan väldigt mycket. Kyl, frys och spis till exempel. Allt sådant var vi tvungna att köpa förra gången då vi skulle bo i Bloemfontein med våra barn 2002 – 2006. Vad vi framför allt saknade denna gång var ett soffborg och några fåtöljer samt fler stolar.

Det är inte billigt precis, även om priserna är ännu högre i Sverige. Vi frågade efter en second hand affär, men det visade sig att det var mest antikvitetsaffärer som säljer begagnat. Vi tittade in på ett par och det var naturligtvis fina grejer som kostade därefter. Att handla second hand blir mer och mer populärt i Sverige och det är bra. Varför ska vi slänga saker som går att använda, bara för att vi tröttnat på dem? Då vi flyttade från Sverige lämnade vi det mesta till Stadsmissionen i Kalmar, och tyckte det kändes hemskt att behöva slänga en del möbler, sånt som inte Stadmissionen kunde ta emot. Något sålde vi på Blocket.

Tänk så bra om alla tänkte mer på återanvändning och ännu bättre om det fanns fler verkstäder med händiga människor som kunde ta emot saker för renovering så att det går att använda igen! Vi såg tex häromdagen utmed en av de stora gatorna i stan, några män som satt och lagade gamla skor de hade i en stor korg. Tänk så bra, för det finns många som inte har råd att köpa nya.

Åter till våra ”möbelbekymmer”.

Vi blev nu istället hänvisade till Pietermaritzburgs auktionshall.  I veckan åkte vi dit för att se om något fanns som vi ville ropa in. Det visade sig att ett stort fyrkantigt bord med två små sidobord skulle passa oss. Därtill två träfåtöljer som närmast liknade två gamla solstolar, men som nog skulle passa oss.

Då vi kom på lördagmorgonen vid halv 9 fanns där en salig blandning av människor. Några var inköpare från egna firmor som säljer antikviteter, andra var som vi, ute efter att köpa något som vi kunde få billigare än i en affär, om vi hade tur. Några hade fina smycken på sig som vittnade om välfärd, andra kunde vi uppfatta, hade tunnare plånbok.  Vita, svarta, färgade, indier, män, kvinnor, unga och gamla – alla hade kommit för att förhoppningsvis göra sig ett kap. Auktionsförrättaren hade en svada som brukligt är. Principen var att inte själv ropa utan bara höja sitt kort (som vi ”köpt” för 500 rand som s a s var delbetalning för det vi ropade in) och visa att vi var med på den höjning han ropade ut.
De började med små prylar, serviser mm. Då vi satt och väntade på att möbler skulle ropas ut kom en annorlunda man in. Det var nog bara vi som höjde på ögonbrynen, ovana som vi är att se människor klädda i traditionella kläder. Folk han kände hälsade, andra brydde sig föga.. Vi märkte inte att han ropade in något, kanske var han där för att titta, eller ägde han stället. Vad vet man?

Några stora däck gick bort för flera tusen, vårt bord fick vi för 400 rand (300 kronor).. Några begagnade kylskåp var det flera som ville ha och köptes för nästan 5000 rand styck! Auktionsförrättaren kände sig tvungen att påpeka att de var begagnade, men eftersom ett nytt kostar närmare 7000 tyckte nog köparna att de gjorde ett kap. Hoppas de blev nöjda!

Då klockan var 11.30 hade turen kommit till de fåtöljer vi var intresserade av. Flera personer bjöd men för 1500 rand styck blev de våra. Vi har ingen aning om ifall de är särskilt värdefulla, men att köpa nya kostar flera tusen rand styck, så vi var nöjda. Dessutom är de charmigare än nya möbler tycker vi.

Efter denna förmiddag orkade vi verkligen inte köpa något mer. Lampor o mattor får komma eftersom. Förmodligen åker vi någon mer gång till auktionshallen, om inte annat för att uppleva den enorma blandning av människor som söker sig till detta ställe.