Välkomnande av prosten i Durban – för 6 år till!

Prosten TC Nzama har blivit omvald som prost i sitt kontrakt – en mycket omtyckt sådan förstod vi då vi i söndags var på välkomnandet i Durban. Det finns 10 kontrakt i sydöstra stiftet, som framför allt ligger i KwaZulu-Natal provinsen, och Durbans kontrakt är det största.

Det som blir tydligt en sådan här dag är vilken stolthet människorna känner inför att vara just lutheraner. Lite ovanligt för oss som kommer från Sverige, eftersom vår lutherska kyrka är den största kyrkan i vårt land. Här i Sydafrika är Evangeliska Lutherska kyrkan i Södra Afrika (ELCSA) förhållandevis liten. Katoliker, Anglikaner, Reformerta samt Metodister är betydligt större. Sen finns förstås flera karismatiska samfund och mindre kyrkor. Den enskilt största delen kristna i Sydafrika tillhör dock en form av samfund som startats i Afrika, och som alltså inte grundats av västerländsk mission, sk ”African Instituted Churches”.  Dessa kyrkor har ofta tagit upp mer av traditionell afrikansk religion, men de läser också bibeln och tror på Jesus.

Vad hände då i söndags? 

Prosten installeras

Några av de tio prostarna med fruar i "prayer women's league" dräkter.

Vid 9.00 började själva installationen av prosten, med bibelord, ord av biskopen samt ”ja-sägandet"  från prosten till att axla uppdraget. Vid ca 9.40 följde en högmässa med mycket rökelse och psalmer samt en inlevelsefull predikan av den nytillsatta prosten. Gudstjänsten hölls på isiZulu, men predikan var faktiskt på engelska. Utom skämten - som alla skrattade åt! Om man förstod språket.

Gudstjänsten var i Stadshuset i Durban eftersom ingen av de egna kyrkorna skulle kunna rymma alla människor som förväntades komma, säkert närmare 

2000 personer. Anders satt bland alla prästerna uppe på scenen, jag visades till en plats längst fram mellan två äldre herrar. Jag kunde inte haft bättre tur! Den ene, som visade sig vara stiftstyrelsens ordförande höll artigt fram psalmboken så att jag kunde sjunga med. På isiZulu så klart! Den andre mannen översatte skämten samt senare de tal som hölls. Jag undrade länge vem han var, för det var många människor, unga och gamla, som vördnadsfullt hälsade på honom, så till slut frågade jag.  Han log lite och sa att han bara var en gammal pensionerad präst från stiftet, men att hans passion hade varit att stärka kör- och ungdomsarbetet, om jag förstod saken rätt. Så klart att han var populär! Sången är ju oerhört kraftfull i detta stift och jag vet att då det varit körtävlingar har sydöstra stiftet vunnit flera gånger. Det förklarade ju också varför både unga o äldre hälsade på honom med sådan kärlek och glädje.

När jag tittade på klockan då högmässan gick mot sitt slut, var hon 12.30. Jag tänkte, som vår gode vän Lasse uttryckte det då han hälsade på oss i Bloemfontein, ”tiden spelar ju ingen roll när man sitter mitt uppe bland sångarna i en fantastisk konsert!”

Prostfamiljen samlad framför altaret

En enorm präst i både sångröst och omfång steg fram och sa; ”nu ska vi ha del två, välkomnandet och överlämnande av gåvor!” Detta innebar att hela prostfamiljen, prosten och hans fru samt deras fem barn varav ett tvillingpar sattes på stolar framför altaret.

 I tur och ordning fick de sen gåvor av de olika grupperna som finns i kyrkan; unga-vuxna gruppen, männen, de bedjande kvinnorna, ungdomarna och söndagsskolan m.fl. Pastoraten i kontraktet ska överlämna sina gåvor vid ytterligare en välkomstgudstjänst om några månader, eftersom de inte hunnit samla ihop någon present då denna gudstjänst hade bestämts för snabbt (!).

Med sång och jubel kom så varje grupp in med sin gåva, några med inslagna paket andra med gåvan buren högt så att alla kunde se. Säkert över 300 ungdomar vällde fram i mittgången under öronbedövande sång o dans med en soffgrupp som de bar in som sin gåva. Tala om givarglädje!

Nycklarna till bilen hålls upp av en av kvinnorna

När så de bedjande kvinnorna ville välkomna sin präst – men framför allt prästfru som är deras ledare – steg jublet ytterligare. Deras gåva bestod av en nyckel - till en bil.

Vad kan vi säga? I Sverige har vi löner så vi kan köpa en bil om vi jobbar i kyrkan. ”Körkort krävs” står det i annonsen. I Sydafrika är lönerna för prästerna låga och bil är en nödvändighet om man ska kunna besöka sina församlingsbor för gudstjänster, begravningar och samtal. Att få en bil ger dem möjlighet att sköta sitt arbete. Samtidigt kan kvinnorna nu kräva att de får fler besök av dem.

”Vi ska inte göra er besvikna”, sa prostparet då de rörda tackade för alla fantastiska gåvor, men framför allt för den kärlek alla visat.

Jag fick förmånen att framföra en hälsning från Sydöstra stiftets vänstift i Sverige, Skara stift,  vilket uppskattades varmt! Att få vara en länk mellan Sverige och Sydafrika, att dela upplevelser – vilken glädje det är!

Även om klockan visade 15.00 innan vi åkte åter mot Pietermaritzburg!

Biskop PP Buthelezi och Biskop KZ Biyela får också presenter