Vi måste alla tänka nytt!

Min vän Mothlago, som här pluggar inför ett test
- man blir aldrig för gammal för att lära sig nåt nytt!

Jag var i Bloemfontein härom helgen, den stad jag och min familj bodde i under fyra år mellan 2002 – 2006. Det är en fantastisk känsla att känna sig hemma i en stad som jag nu inte besökt på så länge! Mycket har förändrats, det byggs både inne i staden och ute i bostadsområdena runt omkring. Jag bodde hos en familj som jag känner väl sedan vår tid där. Det är mycket trevligare att bo hemma hos någon man känner tycker jag, än att bo på hotell!

Måltidsgemenskap, samtal om samhälle och kyrka, personliga funderingar – ja det var mycket vi hann dela under dessa dagar. Precis som då jag besöker vänner i Sverige.

Ändå är det annorlunda.

Det är nämligen inte vanligt, ens för mina vänner, att ha en vit kvinna boende hemma hos sig. Varför? Helt enkelt för att man inte känner så många, eller rättare, inte har så många som är ens riktiga vänner.

Jag tänker, hur många i Sverige har vänner som har en annan bakgrund än vi själva? Vi kan vara grannar, träffas i kyrkan eller på arbetsplatser – men hur ofta blir vi verkliga vänner?

Jag har verkligen blivit påmind om att vi alla behöver tänka nytt för att det ska bli naturligt att ha vänner från olika kulturer, sammanhang och med olika språk. Det är inte självklart att det är lätt för den jag vill vara vän med, att naturligt umgås bara för att jag vill vara öppen. ”It takes two to tango”. Istället kommer tankar som; vad ska min familj, mina släktingar eller mina andra vänner tänka?

En av kvällarna kom dottern i huset hem med en ung kvinna från en ort några mil utanför Bloemfontein. Kvinnan behövde ett arbete, och min vän – mamma i huset – hade bett dottern att fråga om någon ville arbeta någon vecka hemma hos dem. Jag såg att kvinnan tittade underligt på mig, men timmen var sen så vi pratade inte så mycket med varandra förrän morgonen efter. Då vi satt och åt frukost frågade jag:

-          Tycker du det är konstigt att jag är här?

Hon log lite men tittade ärligt på mig och sa:

-          Ja, vet du, igår innan jag somnade ringde jag min syster och sa; ”vet du, i detta hus bor en vit kvinna och hon är vän till familjen! Jag har aldrig bott i ett hus där en vit kvinna också bott!

Tack o lov var tyckte vi båda två att det inte är rätt att detta ska vara konstigt, men det tar tid att ändra tanken, särskilt här i Sydafrika. Under apartheidtiden levde ju alla med en politik som menade att det är fel och onaturligt att umgås utanför sin egen folkgrupp. 

Alla måste tänka om, men många vet inte hur man ska börja träffas eftersom människor fortfarande lever i olika bostadsområden. 

Tänk om vi i Sverige kan berätta om de positiva erfarenheter vi har av att bo i bostadsområden där en mångfald av människor bor! Fler sådana berättelser kanske 

hjälper oss alla att inse att innerst inne handlar det om att vi alla behöver öppna upp, vara mindre rädda samt tänka nytt för att få nya vänner.

Mama Moni som självklart
bjuder på mat när vi kommer

Vänner i samspråk