Mycket att fira idag!

Dagen börjar med bröllopsfrukost - Anders och jag har varit gifta i 29 år! Det är fantastiskt att få vara gift med den person som både är min bästa vän, mina fars barn och den jag älskar. Jag är så oerhört tacksam, för jag vet att det inte är alla förunnat att få ha det så. Det är en gåva vi får värna. Jag tänker ofta på vår vigselförrättares tal då han sa; "Anders din uppgift är att älska Kristina och tänka och se till hennes bästa och din uppgift Kristina är att älska Anders och tänka och se till hans bästa. På det sättet behöves ni inte hävda er för ni ser i första hand till varandra!"
Det låter enkelt men vi vet alla att det inte är så. För att försöka leva så, behöver man prata med varandra-och lyssna!
Och sen kolla att man förstått vad den andra sagt.

Idag firades Fathers Day i Sydafrika. I Eastwood, som i de flesta kyrkor, delades små gåvor ut till alla fäder och de hyllades med sång. Efter gudstjänsten hade ungdomarna dukat fram lunch och diverse bakverk. I ett Sydafrika där många fäder inte är närvarande i hemmen, p g a tonårsgraviditeter,skilsmässa, föräldralösa barn, fäderna arbetar långt hemifrån eller är döda, är fadersgestalten viktig, därav det stora firandet av de som finns.

                             

Det som också alltid firas den 16 juni är Youth Day. Då, 1976, kämpade ungdomarna i Sydafrika under apartheid för rätten till sitt eget språk. Vi minns många den berömda bilden på Hektor Pietersen som döende bärs iväg efter våldet i Soweto och de många dödsskjutningarna. Läs gärna Anders blogg då han berättar om då vi fick förmånen att träffa hans syster, som också syns på den berömnda bilden. Här
Nu har ungdomarna i Sydafrika andra utmaningar; dyr skolgång, arbetslöshet, tonårsgraviditeter, våld och kriminalitet. Listan kan göras lång. Därför ät det viktigt att denna dag få lyssna till vad ungdomarna själva säger och vilka lösningar de ger. I Eastwood hade ungdomarna helt ansvar för gudstjänsten inklusive predikan.
Något att lära av!

Vad är meningen med våra liv?

Inför morgondagen funderar Anders och jag omkring "förlorad och återfunnen" i Kalmar Läns Tidning 

Vad är meningen med våra liv?

Ett svar får vi på söndag. Paulus skriver (Ef 2:1-10) till en grupp kristna i Turkiet att meningen med deras liv är att göra goda gärningar.

Göra gott! Kan det ge livet mening? Jo, det är klart det kan. Det gör livet rikare för dem som blir föremål för godheten. Men det ger också den människa som utför de goda gärningarna ett bättre liv.  Djupare ändå, beror det på att vi är skapade för att likna Gud. Och Gud är god!

Problemet, enligt Paulus, är att vi ofta, som han uttrycker det, ”följer våra mänskliga begär”. Här finns en paradox. Å ena sidan är vi menade att göra gott. Det är vår innersta identitet. Å andra sidan blir det fel, när vi följer våra mänskliga begär. Hur ska Paulus ha det, egentligen? Är vi av födseln goda eller inte?

Sanningen är den att vi är både och. Men att vi innerst inne är goda. Men det är mycket som stör och leder fel. Vem vet vilka exempel Paulus hade tagit om han idag hade skrivit ett brev till kristna i Turkiet. Men säkert hade han berört situationen på Taksimtorget och kampen mot korruption och förtyck. Hade Paulus levt i Sverige, hade han kanske funderat högt över oroligheterna i Husby.

Söndagens tema är: förlorad och återfunnen. Det betyder att vi själva inbjuds att hitta tillbaka, återfinna, det som är vår egentliga önskan: godhet.  Men det betyder också att Gud kommer till vår räddning. Det är Paulus’ huvudbuskap: När vi inte hittar tillbaka till godheten själva, då hjälper Gud oss, genom Jesus.

”Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det”.

Följ med och se

Denna text publicerades förra veckan i Kalmar läns tidning.Anders och jag skriver där några veckor nu. Detta handlade om förra söndagens texter om "Kallelsen till Guds rike"

Att våga följa med utan att veta vart det leder....

Det spelar väldigt stor roll vem som frågar. Så är det bara. Om ”fel” person säger: ”Följ med!” då följer jag inte med. Är det däremot någon jag litar på, då är det en helt annan sak.

Det kan t ex handla om att gå på bio. Någon undrar om jag vill följa med. Kanske har jag hört talas om filmen men är lite tveksam ändå.  Om den som frågar är en vän, då blir det gärna så att jag följer med. Även om jag inte är säker på att jag kommer att gilla filmen.

Men ibland kan det handla om viktigare saker än en film. Jag kanske är förkyld och denna gång kom snuvan olämpligt, för jag har ett väldigt viktigt åtagande framför mig. ”Du måste testa min huskur”, säger någon! En annan tipsar om ett hälsokostpreparat, som alltid fungerar, och säger: ”Det är Din enda chans om Du ska bli frisk”.

När det gäller en gudstro kan det bli ännu mer påträngande. För vissa är tron på en Gud oviktigt men andra är det livsviktigt. Om en vän, som är på väg till kyrkan, säger: ”Följ med, vet ja”, kan det uppfattas både lockande och skrämmande. Den som blir tillfrågad kan uppfatta både krav och förväntan, på ett sätt som inte känns bra.

På söndag får vi lära oss något av två personer som kände varandra: Filippos och Natanael. Filippos vill att vännen ska träffa Jesus men Natanael är inte så övertygad. Han börjar ifrågasätta. Då säger Filippos rätt och slätt: Följ med och se! Det gjorde Natanael och det kom att förändra hans liv.

Svårare än så behöver det inte vara!

Vi måste alla tänka nytt!

Min vän Mothlago, som här pluggar inför ett test
- man blir aldrig för gammal för att lära sig nåt nytt!

Jag var i Bloemfontein härom helgen, den stad jag och min familj bodde i under fyra år mellan 2002 – 2006. Det är en fantastisk känsla att känna sig hemma i en stad som jag nu inte besökt på så länge! Mycket har förändrats, det byggs både inne i staden och ute i bostadsområdena runt omkring. Jag bodde hos en familj som jag känner väl sedan vår tid där. Det är mycket trevligare att bo hemma hos någon man känner tycker jag, än att bo på hotell!

Måltidsgemenskap, samtal om samhälle och kyrka, personliga funderingar – ja det var mycket vi hann dela under dessa dagar. Precis som då jag besöker vänner i Sverige.

Ändå är det annorlunda.

Det är nämligen inte vanligt, ens för mina vänner, att ha en vit kvinna boende hemma hos sig. Varför? Helt enkelt för att man inte känner så många, eller rättare, inte har så många som är ens riktiga vänner.

Jag tänker, hur många i Sverige har vänner som har en annan bakgrund än vi själva? Vi kan vara grannar, träffas i kyrkan eller på arbetsplatser – men hur ofta blir vi verkliga vänner?

Jag har verkligen blivit påmind om att vi alla behöver tänka nytt för att det ska bli naturligt att ha vänner från olika kulturer, sammanhang och med olika språk. Det är inte självklart att det är lätt för den jag vill vara vän med, att naturligt umgås bara för att jag vill vara öppen. ”It takes two to tango”. Istället kommer tankar som; vad ska min familj, mina släktingar eller mina andra vänner tänka?

En av kvällarna kom dottern i huset hem med en ung kvinna från en ort några mil utanför Bloemfontein. Kvinnan behövde ett arbete, och min vän – mamma i huset – hade bett dottern att fråga om någon ville arbeta någon vecka hemma hos dem. Jag såg att kvinnan tittade underligt på mig, men timmen var sen så vi pratade inte så mycket med varandra förrän morgonen efter. Då vi satt och åt frukost frågade jag:

-          Tycker du det är konstigt att jag är här?

Hon log lite men tittade ärligt på mig och sa:

-          Ja, vet du, igår innan jag somnade ringde jag min syster och sa; ”vet du, i detta hus bor en vit kvinna och hon är vän till familjen! Jag har aldrig bott i ett hus där en vit kvinna också bott!

Tack o lov var tyckte vi båda två att det inte är rätt att detta ska vara konstigt, men det tar tid att ändra tanken, särskilt här i Sydafrika. Under apartheidtiden levde ju alla med en politik som menade att det är fel och onaturligt att umgås utanför sin egen folkgrupp. 

Alla måste tänka om, men många vet inte hur man ska börja träffas eftersom människor fortfarande lever i olika bostadsområden. 

Tänk om vi i Sverige kan berätta om de positiva erfarenheter vi har av att bo i bostadsområden där en mångfald av människor bor! Fler sådana berättelser kanske 

hjälper oss alla att inse att innerst inne handlar det om att vi alla behöver öppna upp, vara mindre rädda samt tänka nytt för att få nya vänner.

Mama Moni som självklart
bjuder på mat när vi kommer

Vänner i samspråk 

   

Tankar om vårt dop

Anders och jag skriver betraktelser i Kalmar Läns Tidning från och med i torsdag och några veckor framöver. Denna text publicerades inför denna söndags tema på 1:a söndagen efter Trefaldighet: Vårt Dop!

Dop i Rocklands församling i Bloemfontein, idag!

Enligt WHO behöver en människa åtminstone 7.5 liter vatten per dygn för att överleva. För att förstå hur lite det är kan man som jämförelse tänka på att en dusch i 5 minuter kan förbruka 60 liter. Skulle Du klara Dig på 7,5 liter?

Många bedömare är överens om att framtidens krig kommer att gälla just tillgången på vatten. Redan nu byggs dammar i världen, som ödelägger byar och åkermarker. Murar reses, som gör att människor och djur inte kan komma till sina vattenkällor. Vatten är på många håll en bristvara! Vattnet har blivit ett krigsfält. Vattnet, som egentligen ger liv och rening, blir en symbol för kamp.

Det är inte så långt bort från det kristna dopet. Kommande söndag handlar bibeltexterna om vatten och dop men även om räddning, befrielse och synd.

Att vara människa är att delta (medvetet eller omedvetet) i kampen mellan ont och gott. Gud väljer vatten, för att göra detta begripligt. När en människa (ung eller gammal) döps med vatten, i Faderns och Sonens och Den Heliga Andens namn, händer något. Hon hör ihop med Gud på ett nytt sätt. Hon blir påtagligt en del av den goda kamp, som förs i livets alla situationer. När hon misslyckas får hon tänka på sitt dop och veta att Gud förlåter, återupprättar och ger en ny chans. När hon är mitt i det svåra, får hon be Gud om hjälp.

Oftast är det inte kamp om just vatten i Sverige. Men vi hör ihop med hela världen och det vatten vi dricker är samma vatten som dricks av andra. I det kretslopp, som jodens vattensystem utgör, kan jag i mitt vattenglas hitta molekyler, som passerat såväl Moder Theresas liv som Robert Mugabes. På vilken sida i kampen jag står bestämmer jag själv. Hela tiden. Dagligen. Och Gud erbjuder, i dopet, kraft och befrielse att orka och våga kämpa vidare.