Hos Narosan i Botswana

Morgon på farmen

 Vi åkte buss till D’Kar under morgontimmarna. Kvinnor med stora platskärl med kött klev på, en gammal man dividerade om priset för bussresan och Anders systerson Emil satt bredvid en ung man  och verkade ha ett trivsamt samtal då de visade bilder för varandra från mobil och kamera. Allt hinns med på en bussresa när man sitter trångt och varmt.

Väl framme blev det ett kärt återseende för Anders syster, Elisabet och väninna Anna-Karin som varit hos Narosan folket tidigare. På en skumpig väg åkte vi ut till en farm som ägs av detta folk och ligger omgärdat av ett naturreservat. Turister är välkomna hit och tanken är att de ska få möta detta folk och få se lite av deras rika kultur. Det är också plasten för en dansfestival då Sanfolk från olika länder delar med sig av och visar upp sina danser.  Tyvärr var det ingen sådan detta år men vi fick ändå vara med om väldigt mycket.

I byn D’Kar bor ca 1700 personer som tillhör Narosanfolket och ca 500 människor som är Bantufolk. De lever i god gemenskap men arbetslösheten och fattigdomen är stor. Därför har de bestämt att familjerna turas om att vara på farmen för att under någon vecka i taget få leva så som de helst av allt skulle vilja; i och av   naturen. De får fortfarande inte jaga själva, men under denna vecka kan de i alla fall äta kött och visa sin kultur för turister och besökare likaväl som de samtidigt får njuta av ett liv de älskar. Redan första kvällen gick vi till hyddorna de bor i vid farmen för att hälsa på den familj som skulle visa oss sitt levnadssätt.

               

                   Halsbandet slipas med en sandsten

Äggskal under bearbetning

 

Borrning av äggskal

Färdigt armband

Dagen efter började med att vi fick pröva på att göra smycken av strutsäggskal. Med en pinne som hade en sylvass ände, borrade man sig försiktigt ner i det tunna skalet för att till sist picka ett litet hål. Inte helt enkelt! Därefter träs det upp på en tråd (djursena förr, vanlig tråd nu) och sedan klipper man försiktigt kanterna och därefter slipar dem runda. Detta tar tid! Vi gick tillsammans med tre män ut för att se hur de gör en fälla som de agnar med en söt kåda, samt plockade ett tjockt gräs som vi fick pröva att snurra rep av. De skrattade då jag försökte – Narosan folket är smala och deras hud rör sig inte – för då jag försökte rulla trådarna på min hud rörde sig ”huden” för mycket… Nåväl till slut fixade jag det ganska bra då jag använde mitt smalben istället. Lite imponerade blev de i alla fall!

               

Trådarna i gräset dras fram

Trådarna tvinnas ihop - två åt gången

                   

                          Fällan bereds med kåda från "Nca",
                Silverbusken

Pinne från "Quani" busken snurras mot en
annan pinne från "Qeng"busken (som man
även får pilgiftet ifrån!) med torrt gräs under = eld

Vi åt lunch tillsammans med familjen, utsökt gott kött av kudu och majsgröt, men innan vi blev serverade visade de hur de gör upp eld. Det tog dem mindre än 3 minuter - något för scouter att se!

Senare på eftermiddagen hämtade de oss i en bil med öppet flak, en så kallad ”bakkie”. Vi åkte tillsammans ut i reservatet för att gå runt och leta medicinväxter och ätbara örter.  Det har varit oerhört torrt i Botswana, men så klart hittade de den ätbara roten som heter ”Kaba”. Den smakar faktiskt som rå potatis men innehåller framför allt mycket vatten. Det är väldigt viktigt att då man skalar den, att ingenting hamnar i ens knä utan skalar den sittande med armarna utsträckta.(Annars blir man inte gift..) Ingen står upp och äter, utan tanken är, att i tacksamhet över den viktiga roten så  tar man sig tid att dela med varandra. Inget jäkt!  

När vi vandrade omkring fick vi lära oss många olika växter och deras användningsområde. En av männen visade oss hur man ska gå på ”baksidan” av stora hål, så inget djur plötsligt rusar upp och anfaller. Han pekade också på spår efter ormar och en gepard.. Då slog det oss att ingen av oss hade något vapen, vilket är vanligt då man går en sk ”bushwalk” i ett djurreservat med vilda djur. Men, konstaterade vi, eftersom vi är tillsammans med ett naturfolk som vet hur man uppträder behöver vi inte oroa oss! Det gjorde vi verkligen inte heller utan sjöng tillsammans med dem både svenska vandringssånger och lite sydafrikanska tongångar då vi i solnedgången vandrade mot bilen.

Männen dansar runt elden...

....kvinnorna klappar och sjunger, och dansar ibland!

Senare på kvällen gick vi ner till deras boplats för att få vara med om en dansuppvisning. Det var en upplevelse! De berättade några legender samt dansade traditionella danser som nästan alla handlar om de djur de värderar så högt; giraffen, kudun och strutsen. Vi försökte verkligen klappa takten under dansen men rytmen är otroligt invecklad och de melodier de sjunger är nästan omöjliga att följa – men vi njöt! Efter kanske en timmes dansande började den sk ”healingdansen”. Det var bara Narosanfamiljen samt vi fem där, så dessa underbara människor slöt in oss i dansen och även vi fick handpåläggning för att vår hosta och andra sjukdomar skulle lämna oss. Tack, Elisabet för att du lärt känna dessa människor så att vi genom dig fick deras förtroende att bli inneslutna i gemenskapen!

Här pågår healing! Spåren runt elden
  har gjorts av stampande fötter!