lördag 17 augusti 2013

Pray for me

Blommor planterade utanför tingsrätten
i Durban, som en påminnelse om alla av våld utsatta kvinnor.
(Bild tagen vid manifestationen "One billion raising" )

Efter 24 timmar på resande fot kom vi tillbaka till vårt andra hemland – Sydafrika. Vi hämtade vår hund, Ludde, som fått tillbringa sommaren hemma hos fantastiska vännerna Kajsa, Craig, Hanna och Aron, istället för på en kennel. På söndagen gick vi en långpromenad i Botaniska trädgården efter en välbesökt gudstjänst i vår församling i Eastwood. Ungdomsledaren kom efteråt och bad att jag skulle vara med på en workshop i början på september, och Anders fick delvis tjänstgöra tillsammans med studenterna från prästseminariet. Det är härligt att vara en del av en församling - bland vänner!

I morse fick jag vara med om ett sällsamt möte. Då Ludde och jag gick en promenad hälsade jag och en kvinna, som kom gående emot mig, på varandra. Då hon gått ett stycke vände hon sig om och sa; ”pray for me”! Jag vände mig mot henne och hann knappt säga ”of course I will”, förrän hon fortsatte prata.
Hon ville berätta för någon. Hon behövde någon som lyssnade.

Kvinnans tårar rann utmed kinderna då hon berättade om våldtäkten som gett henne HIV och som nu tvingat henne bort från sitt hem för att söka arbete. Hon berättade om medicinen som var svår att ta för att hon knappt hade mat och om hur hon längtade efter sin handikappade dotter som togs om hand av myndigheterna.
”Pray for me”! Det var det hon behövde och att någon lyssnade. I sin sorg och utsatthet var hon ändå inte kraftlös utan tog ansvar för sig och sitt barn. Men hon behövde dela sin smärta.
Vad jag önskar att jag – att vi alla – kan lära oss av kvinnan! Våga dela, våga prata, våga be.

4 kommentarer:

  1. Tack för att du delar med dig av detta och även för fotot från One Billion Rising. Det blir en ny, världsvid manifestation 14 febr 2014. Och självklart är kvinnorna i Sydafrika både utsatta och oskyddade på ett helt annat sätt än vi, priviligierade som bor i Väst (även om vi inte kan slå oss för bröstet och säga att allt är bra i Sverige).

    SvaraRadera
  2. Som vanligt får Du vara med om de mest sällsamma möten mitt i vardagen. Vi fortsätter att be för denna medmänniska!

    SvaraRadera
  3. Så bra att du berättar detta. Det var ju tack vare tips från dig som vi åkte till Durban! Nej Elisabet, vi är inte bättre i Sverige. Vårt problem är att vi ska klara allt själva och berättar inget om vår smärta för någon förrän faktum är tydligt; sjukdom, skilsmässa, arbetsrelaterade bekymmer, vi håller inne med det oftast. Om någon berättar är det många gånger en person som inte tar ansvar själv för problemet utan bara vill att någon annan löser det, eller för att snacka skit! Därför blev jag så imponerad av kvinnan jag mötte.

    SvaraRadera
  4. Vi skulle behöva mer ubuntu/botho ;-)

    SvaraRadera