Påskens glada budskap!

Påskens budskap - att vara sänd till andra!

Påskens drama är viktigt för mig. Det börjar på Palmsöndagen, en vecka innan Påskdagen, med att höra om att Jesus hyllas som kung. Inte bara då, utan att vi gör det även idag. Det betyder för mig att inte bara höra utan också göra det som Jesus lär oss; befrielse, kärlek och omsorg om alla människor. 

I torsdags var vi på Skärtorsdagsmässa då vi läser texter om att Jesus instiftar nattvarden och att han uppmanar oss att vara varandras tjänare genom att tvätta varandras fötter.  I kyrkan som vi deltog i, radades 12 personer upp och två präster tvättade deras fötter framför oss. Många av er som läser detta har säkert varit med om samma sak i Skärtorsdagens gudstjänst. Men hur gör vi sedan? Utanför gudstjänstrummet? Det är ju där vi verkligen ska vara varandras tjänare och visa kärlek genom att göra sådant som inte är så bekvämt eller roligt alla gånger.

I dag på påskdagen, då vi firar att Jesus verkligen blev levande igen, hände det glada budskapet mitt framför oss. I slutet av den 2,5 timme långa gudstjänsten bad prästen alla barn komma fram för att de skulle få godis. Han frågade först hur många det kunde tänkas vara för han hade bara 50 godisar. Självklart räckte inte godisbitarna! Åtta barn blev utan. Hjälp tänkte vi, hur tänkte han nu då? Vi kände alla med honom, för detta kan hända oss alla, men framför allt kände vi med de barn som blev utan godis. Inte hjälpte det att prästen lovade att de skulle få om de kom nästa söndag….

Då händer det fantastiska!

En tjej i 10 års åldern reser sig resolut från sin bänk och går fram till prästen och räcker därefter över sin godisbit till den först i raden som blivit utan. Församlingen pustar högljutt ut och applåderar. Då ser vi alla hur ytterligare några äldre barn reser sig och går fram och lämnar sina påsar till de övriga barn som blivit utan. Alla får – och några får ge av kärlek och omsorg dessutom!

Det är så det kan vara då evangeliet – det glada budskapet – får bli verklighet bland oss. Barnen visar det självklara; att ge av kärlek det lilla man har så att ingen blir utanför. 

Kärt återseende!

I helgen gjorde vi en resa till vår förra församling i Bloemfontein. Vår äldsta dotter Amanda är och hälsar på oss, så det passade extra bra att hon också fick återse sin gamla hemstad. Att vara med på en gudstjänst i St Johannes församling i Batho är alltid en speciell upplevelse. Sången, dansen, återseende och gemenskap.  I Pietermaritzburg har vi ännu inte varit runt i alla de olika församlingar som finns, först därefter kan vi se vilken vi ska tillhöra.

Kvinnor i typiska uniformer

Denna söndag var det Palmsöndag och altaret och predikstolen hade klätts i lila tyg för att påminna om den stilla veckan som skulle komma.  Gudstjänsten leddes av min vän Siepethlo som jag arbetade tillsammans med mellan 2002 – 2006. Han var då ungdomarnas ordförande – nu är han en medelålders familjefar! Han gav verkligen ”järnet” i sångerna! Siepethlo är en duktig sångledare och vi insåg att denna församling både utvecklats och stärkts under de år vi varit borta. Många nya ansikten såg vi och naturligtvis även många kända. Några har dött av de vi kände och det kändes fint att få prata lite extra med de anhöriga och ge en kram till dem. Naturligtvis fans det en präst som ”tog över” då nattvard skulle firas men det är en hög grad av delaktighet av församlingsbor för övrigt.  T e x mitt under gudstjänsten får ungdomarna ställa sig upp och framföra en sång, och i början blir någon frivillig ombedd att komma fram några för att be för dem som drabbats av HIV. En av ungdomarna leder oss i vilka psalmer och sånger som ska sjungas – det är en gammal konfirmand till Anders visar det sig!

Efter evangeliet, som handlar om då Jesus rider in i Jerusalem, börjar kvinnorna sjunga spontant; ”we are walking over to Jerusalem”. Min vän Mothlago, som jag sitter bredvid, tar tag i mig för att vi ska börja dansa, och dansar gör vi! Vi tar oss fram till mittgången och tillsammans med många kvinnor och så småningom den del män dansar vi under det att alla sjunger! Spontant, vackert och härligt!

Jag är tacksam över att vi fortfarande får vara en del av detta – vänfasthet kallas det, som min framlidna svärmor skulle uttryckt det.

Några av våra gamla vänner med Amanda och Anders

Kulturmöte eller kulturkrock

Gardintyger

Tänk så olika det kan vara och ändå handlar det om samma saker! Det här med att köpa gardiner tex. Jag kommer ihåg det sedan förra gången vi bodde i Sydafrika. I Sverige mäter vi ju på längden, dvs köper antal meter vi behöver utifrån hur långa vi vill ha gardinen. I Sydafrika är tygets bredd det som gäller för hur lång gardinen blir, dvs mönstret är gjort efter det. Låter det krångligt? Jag kan lova att det tar en stund innan man vet hur mycket tyg man ska köpa. Gardinerna används dessutom på ett lite annorlunda sätt. I Sverige är det ju främst som dekoration, i Sydafrika har gardinerna först och främst funktionen att stänga ute värme, kyla och sand. Därför har man oftast dubbla gardiner, en tunn för att släppa in lite solsken, och en tjock för att förhindra det ovan nämnd. En sak som är lika är dock att långa gardiner gärna får släpa i golvet och ”upphängningarna” vid sidorna ska vara dekorativa. Alltså, jag måste säga att jag inte är överförtjust i att fixa med detta, men intressanta samtal blir det i tygaffären. Igår då jag skulle inhandla gardintyg till kök och arbetsrum fick jag hjälp av en mycket kompetent kvinna. Då hon och en annan kvinna gjorde mätningen frågade de hur länge vi skulle bo i landet. Vi kom snabbt in på kyrkan och kristen tro och var eniga om att självklart tror vi på Gud. Då jag frågade mannen som också arbetade där vilken kyrka han tillhörde, sa kvinnorna ”han tror inte”. Mannen såg lite generad ut så jag berättade om Menelises ( student som vi delar tomt med) kommentar angående en annan student; ”he is not saved yet ”. Jag försäkrade mannen att jag tror att vi alla ”where saved” när Jesus dog och uppstod – det är bara en fråga om att säga ja eller nej till det. Ja, det är intressant med hur vi förhåller oss till andras trosuppfattningar.

Malaykvarter i Kapstaden

Kapstaden, som vi besökte förra veckan, träffade vi i å helt olika förhållningssätt. De flesta som bor i Malaykvarteren är muslimer och dessa män tillhörde båda Islam. Den ene mannen berättade om sitt folks historia med stolthet, hur de fått bo kvar trots apartheid men också levt i bergen då de blivit bortkörda på 1700-talet. Han gav utrymme för samtal om hur man idag försöker leva, måla sina hus i vackra färger och öppenhet för olikheter. Den andre mannen började med en gång att ”predika” sina politiska uppfattningar utan att lyssna på reaktioner eller vara öppen för dialog. Jag tänkte; det kunde varit två kristna, två judar eller från någon annan religion. Inom alla religioner finns båda varianterna, viljan till dialog eller viljan att bara övertyga. Viktigt att komma ihåg då vi många gånger slarvar i samtal om ”de andra” och säger att "de" bara är på ett sätt.

   
    

Malibongwe och Kristina

 Menelise, Anders, Lisa

Mat är ju också kultur och jag trodde att vi var olika i olika länder. Men det är ju naturligtvis olika inom varje land. I Sverige sitter vi ofta tillsammans, pratar och äter långsamt, gärna flera rätter. I Sydafrika går det ofta fort! Man äter, om man har råd, en stor portion, håller gärna handen för munnen så grannen inte ser när man slevar in, använder sked istället för gaffel och äter utan att prata. Sen är man klar! Det vanliga är att man äter ris eller ”pap”, majsgröt, och till det spenat, morotssallad, rödbetor och mycket ris. Potatis är mer en grönsak och finns i grytor sk. ”currie” ungefär som vi kan använda morötter i kalops, eller som en del av grillade grönsaker. Spännande var det då vi bjöd våra studenter på mat en kväll och insåg att den unga generationen gärna sitter länge och äter och pratar som de aldrig ville sluta!

Gudstjänst i Imbali, Pietermaritzburg

Kläder då? Till vardags finns alla varianter, precis som i Sverige. En förkärlek finns bland tjejer här i landet att ha fina skor, gärna högklackat och med fina pärlor på. Killarna har gärna spetsiga svarta skor som är mycket välputsade. I kyrkan klär man sig på ett särskilt sätt, med olika uniformer för olika grupper och olika färger för olika kyrkor. I den Lutherska kyrkan har kvinnorna en svart uniform med vit krage och vit hatt. Männen har en särskilt kostym och ungdomarna  svarta byxor/kjol och vit skjorta. Det är praktiskt för oss då vi nu i början åker till olika kyrkor och ibland har lite svårt att hitta. Då håller vi utkik efter dräkterna och följer efter! Det är många som klär upp sig för att gå i kyrkan särskilt då det är nattvard. Äldre kvinnor täcker gärna sitt huvud – som vi gjorde i Sverige förr – men fler och fler verkar anse att det inte är lika viktigt längre.

Till sist ett litet tips om annorlunda användning av paraplyer; ha dem som skydd för solen! Om det regnar stannar man och väntar under ett tak tills regnet gått över. Varför ha så bråttom? Väntan kan ju innebära ett möte med någon.