tisdag 3 juni 2014

Korgar från Drakensbergen



Utsikt över Drakensbergen från byn Busingatha

Samtal i väntan på affärer

I den lilla byn Busingatha, alldeles vid foten av Drakensbergens berömda Amfieteater, möter vi dem – kvinnorna som har med sig sina tillverkade korgar av olika slag. Jag har åkt med några anställda från Diakonicentret i KwaZamokuhle för att just dessa kvinnor ska få betalt för sitt arbete. De har väntat länge, men visste att vi skulle komma idag. Då får det ta tid.

Vi som sitter i bakkien (en pickup) sträcker ut våra händer och hälsar.
”Sanibonani, omama,  ninjani? ”Vi ser er, kvinnor, hur har ni det”?
”Siyaphila”, svarar de, ”vi lever”!
Visst lever de! Människorna i denna by bor bedövande vackert med en utsikt som miljonärer skulle betalat massor för att ha. ”Omama” och deras släktingar och vänner bor här gratis – för det är deras hem. Men, förresten gratis är ju inte sant. Vatten, el, telefon (mobil) och mat behövs det ju pengar till. Och skolavgifter till barnen så klart. Det är därför de är så glada att vi äntligen kommer.
Svenska kyrkan sände på 70 talet ut Rut Johansson som medarbetare till Diaconicentret och under flera år arbetade hon och levde här.  Eftersom Rut var från Skara stift knöts många band direkt mellan KwaZamokuhle och människor i Skara stift. En  gåvofond startades, fristående från stiftet, föreningen Senapskornet. De köper fortfarande upp alster som produceras på och runt KwaZamokuhle, oblater, korg- och pärlarbeten samt en del sömnadsarbeten.
Per Larsson och Lena Olsson besöker några av
kvinnorna som gör pärlarbeten
Vänner överger man ju som bekant inte, så när Svenska kyrkan inte längre skickade någon medarbetare dit, fanns ändå vänskapen med Skara stift kvar genom föreningen Senapskornets vänner, men även via den vänstiftsrelation som slöts mellan Skara stift och Sydöstra stiftet, SED, i Sydafrika där KwaZamokuhle ligger.
Oblatbageriet på KwaZamokuhle
Vilken församling som helst kan beställa deras varor och därmed stötta kvinnor och deras familjer att få en inkomst. Diakonicentret åker runt i byarna och köper upp korg- och pärlarbeten, medan själva oblatbageriet finns på KwaZamokuhle. 


Jacqueline Björnram och Peter Lindvall beundrar prästkläderna som sys på KwaZamokuhle

Då kvinnorna satt sig ner i gräset pratar de med Ellen från Diaconicentret. De berättar hur de mår och att de inte har så många korgar denna gång eftersom de var tvugna att sälja sina alster till en affär i närheten innan jul för att ha några pengar inför helgen. Ellen förklarar att anledningen till att de inte kommit tidigare är att umama Constance har fått pension och att Ellen nu har tagit över arbetet. Tiden har inte räckt till. Kvinnorna förstår och de kommer överens om att ha många korgar att sälja om Ellen kommer tillbaka i juli. Sen säger de:
Var är våra varma kläder? Rut hade alltid med sig något inför vintern!
De tittar undrande på mig och Ellen ber mig förklara.
Jag berättar att jag inte arbetar som Rut en gång gjorde – hon var en alldeles speciell människa – men att jag gärna skriver och berättar om detta besöket för människor i Sverige.  Kvinnorna blir glada och håller med om att Rut var speciell. De berättar om hur roligt det var då hon kom för att köpa deras korgar. När affärerna var klara delade Rut ut kläder till dem och därefter dukades mat upp på filtarna i gräset och de åt tillsammans, pratade och hade roligt. Rut var inte bara någon de gjorde affärer med – Rut var deras vän.
Att ge eller ta emot för att överleva, att tillfredställa sitt behov av att göra skillnad eller vad anledningen än är, så påminns jag än en gång om skälet till att vänskap förblir mellan människor. Det handlar om HUR vi möter varandra – genom att vi tar oss tid med varandra i mötet så att vänskap kan gro. 

Ellen och kvinnorna från byn samtalar

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar