Hos Narosan i Botswana

Morgon på farmen

 Vi åkte buss till D’Kar under morgontimmarna. Kvinnor med stora platskärl med kött klev på, en gammal man dividerade om priset för bussresan och Anders systerson Emil satt bredvid en ung man  och verkade ha ett trivsamt samtal då de visade bilder för varandra från mobil och kamera. Allt hinns med på en bussresa när man sitter trångt och varmt.

Väl framme blev det ett kärt återseende för Anders syster, Elisabet och väninna Anna-Karin som varit hos Narosan folket tidigare. På en skumpig väg åkte vi ut till en farm som ägs av detta folk och ligger omgärdat av ett naturreservat. Turister är välkomna hit och tanken är att de ska få möta detta folk och få se lite av deras rika kultur. Det är också plasten för en dansfestival då Sanfolk från olika länder delar med sig av och visar upp sina danser.  Tyvärr var det ingen sådan detta år men vi fick ändå vara med om väldigt mycket.

I byn D’Kar bor ca 1700 personer som tillhör Narosanfolket och ca 500 människor som är Bantufolk. De lever i god gemenskap men arbetslösheten och fattigdomen är stor. Därför har de bestämt att familjerna turas om att vara på farmen för att under någon vecka i taget få leva så som de helst av allt skulle vilja; i och av   naturen. De får fortfarande inte jaga själva, men under denna vecka kan de i alla fall äta kött och visa sin kultur för turister och besökare likaväl som de samtidigt får njuta av ett liv de älskar. Redan första kvällen gick vi till hyddorna de bor i vid farmen för att hälsa på den familj som skulle visa oss sitt levnadssätt.

               

                   Halsbandet slipas med en sandsten

Äggskal under bearbetning

 

Borrning av äggskal

Färdigt armband

Dagen efter började med att vi fick pröva på att göra smycken av strutsäggskal. Med en pinne som hade en sylvass ände, borrade man sig försiktigt ner i det tunna skalet för att till sist picka ett litet hål. Inte helt enkelt! Därefter träs det upp på en tråd (djursena förr, vanlig tråd nu) och sedan klipper man försiktigt kanterna och därefter slipar dem runda. Detta tar tid! Vi gick tillsammans med tre män ut för att se hur de gör en fälla som de agnar med en söt kåda, samt plockade ett tjockt gräs som vi fick pröva att snurra rep av. De skrattade då jag försökte – Narosan folket är smala och deras hud rör sig inte – för då jag försökte rulla trådarna på min hud rörde sig ”huden” för mycket… Nåväl till slut fixade jag det ganska bra då jag använde mitt smalben istället. Lite imponerade blev de i alla fall!

               

Trådarna i gräset dras fram

Trådarna tvinnas ihop - två åt gången

                   

                          Fällan bereds med kåda från "Nca",
                Silverbusken

Pinne från "Quani" busken snurras mot en
annan pinne från "Qeng"busken (som man
även får pilgiftet ifrån!) med torrt gräs under = eld

Vi åt lunch tillsammans med familjen, utsökt gott kött av kudu och majsgröt, men innan vi blev serverade visade de hur de gör upp eld. Det tog dem mindre än 3 minuter - något för scouter att se!

Senare på eftermiddagen hämtade de oss i en bil med öppet flak, en så kallad ”bakkie”. Vi åkte tillsammans ut i reservatet för att gå runt och leta medicinväxter och ätbara örter.  Det har varit oerhört torrt i Botswana, men så klart hittade de den ätbara roten som heter ”Kaba”. Den smakar faktiskt som rå potatis men innehåller framför allt mycket vatten. Det är väldigt viktigt att då man skalar den, att ingenting hamnar i ens knä utan skalar den sittande med armarna utsträckta.(Annars blir man inte gift..) Ingen står upp och äter, utan tanken är, att i tacksamhet över den viktiga roten så  tar man sig tid att dela med varandra. Inget jäkt!  

När vi vandrade omkring fick vi lära oss många olika växter och deras användningsområde. En av männen visade oss hur man ska gå på ”baksidan” av stora hål, så inget djur plötsligt rusar upp och anfaller. Han pekade också på spår efter ormar och en gepard.. Då slog det oss att ingen av oss hade något vapen, vilket är vanligt då man går en sk ”bushwalk” i ett djurreservat med vilda djur. Men, konstaterade vi, eftersom vi är tillsammans med ett naturfolk som vet hur man uppträder behöver vi inte oroa oss! Det gjorde vi verkligen inte heller utan sjöng tillsammans med dem både svenska vandringssånger och lite sydafrikanska tongångar då vi i solnedgången vandrade mot bilen.

Männen dansar runt elden...

....kvinnorna klappar och sjunger, och dansar ibland!

Senare på kvällen gick vi ner till deras boplats för att få vara med om en dansuppvisning. Det var en upplevelse! De berättade några legender samt dansade traditionella danser som nästan alla handlar om de djur de värderar så högt; giraffen, kudun och strutsen. Vi försökte verkligen klappa takten under dansen men rytmen är otroligt invecklad och de melodier de sjunger är nästan omöjliga att följa – men vi njöt! Efter kanske en timmes dansande började den sk ”healingdansen”. Det var bara Narosanfamiljen samt vi fem där, så dessa underbara människor slöt in oss i dansen och även vi fick handpåläggning för att vår hosta och andra sjukdomar skulle lämna oss. Tack, Elisabet för att du lärt känna dessa människor så att vi genom dig fick deras förtroende att bli inneslutna i gemenskapen!

Här pågår healing! Spåren runt elden
  har gjorts av stampande fötter!

Botswana del 1

Klippmålningar från Tsodilo hills

Förra veckan var vi i Botswana. Landet har ca 2 miljoner invånare och många av dem är lutheraner och tillhör den kyrka som vi arbetar för, ELCSA. Språket är engelska eller seTswana, vilket var roligt för oss eftersom vi lärde oss det lite grann under de år vi bodde i Bloemfontein. (Där talade lutheranerna antingen Africaans eller seTswana.)

Anledningen att vi reste till Botswana var för att tillsammans med Anders syster, hennes son Emil samt en väninna till henne, bl a träffa ett av Sanfolken som hon lärt känna, Narosan.

Vår resa gick först till naturreservatet Moremi i Okavango deltat i nordvästra delen av landet, för att se lite djur och sova mitt bland lejon och leoparder.. Jag sov så gott i tältet så jag hörde inte lejonet som röt, men på morgon såg vi färska spår inte långt från där vi sovit!

Färska lejonspår

Ett träd som elefanter gnagt på.

 Vi såg inte en enda elefant hela första dagen, vilket var väldigt konstigt då det finns så enormt många att det faktiskt är ett problem. (De äter och förstör träden och gnager ner dem till, för dem, lämplig höjd.

Äldsta elefanthonan vaktar oss noga...

I min goda sömn drömde jag istället att elefanterna hade möte någonstans och att de alla var på en och samma plats, ungefär som i Djungelboken, ni vet. Då, när vi var på väg i vår bil ut från reservatet, kände jag att, nu finns en elefant här! Jag tittade något till höger och djupt inne i skogen såg jag en jättestor elefant! Det dröjde därefter bara 10 minuter så var vi tvungna att stanna. En massa elefanter behövde passera vägen och den äldsta ledarhonan stod nära vägen och vaktade tills alla kommit över…
Vår guide berättade då att det är vanligt att honorna och alla ungar från olika flockar samlas för att s a s bestämma vem som ska höra ihop med vem och också göra upp om någon ung elefant ska tillhöra en annan flock. Hannarna är inte med, de står i skogen och väntar…. Tala om att elefanter kan förmedla vad som händer via drömmar eller något sjätte sinne!

Kul fågel! En av mig kallad "icke-höna"

Förstörd skog av elefanter o termiter,
samt en fågel med färgglad näbb

Botswanas nationalfågel

Jätteödla med avbiten svans...

Tre asgamar -tala om Djungelboken!

Jag är - som mina vänner vet - urdålig på fåglar. Höna eller ickehöna är mina begrepp. Dock älskar jag alla fantastiska fåglar och tittar gärna på dem. För er som är intresserade - kolla gärna upp vad de heter!

Tsodilo hills

Karta över Tsodilo hills, med de möjlig vandringslederna

Efter ett dygn bland djuren åkte vi runt deltat för att besöka Tsodila hills Det är för Sanfolket några heliga berg som numer även är ett av UNESCOs världsarv.

Del av Female hill - en veckad öppning

Berget består av Male, Femail, Child och Grandchild hill och har fantastiska klippmålningar, grottor och är en ovanligt mångfärgat bergskedja. Av guiden Darkie,  fick vi lära oss att mitt i Femail hill finns ett skyddat slättland där Sanfolket förr i tiden levat – mitt i livmodern    s a s! Sägnen berättar att male och female fick ett barn men separerade och kvinnan lämnade mannnen tillsammans med barnet, som sedan fick ett eget barn, därav namnen.

Det är framförallt Female hill som har många klippmålningar, från Male hill ser man soluppgången bäst och är naturligtvis format i en hög topp, medan  Child och Grandchild är så heliga att ingen hittills vågat gå dit för att se vilka ev målningar som kan finnas där.

Slättlandet med Male hill i bakgrunden

Child hill

                              Många är de berättelser som säger att om man inte är sams inom den grupp man åker dit med, eller om man vanärar platsen genom att skräpa ner, förstöra eller döda djur, så går det personerna illa. Bilen går sönder, man skadar sig eller annat händer. Vår guide berättade om en man som kom dit och började skjuta djur och äta dem, men som det till slut gick så illa för att han frågade Sanfolket vad han skulle göra för att gottgöra sina brott. Högt uppe vid en klippa med klippmålningar fick han så lämna ett handskrivet brev där han bad Gud om ursäkt för den vanära han åstadkommit.

"Botklippan"

Vattenhålet Female hill

Knäavtryck där kvinnan och mannen
tackade Gud för att de träffats

                       

Pytonormens grotta

Typiska färger på klipporna

 Då vi sista morgonen i Tsodilo tillsammans med Darkie såg soluppgången på Male hill kändes verkligen Gud närvarande. Vilken fantastisk morgon!  Darkie och jag hann samtala om hur den lutherska kyrkan, som även han tillhör, fungerar nu. Den splittrades tyvärr för flera år sedan, men Darkie menar att man börjar närma sig varandra, särskilt tack vare den yngre generationen. Det  gjorde ju verkligen morgonen ännu ljusare!

Soluppgång från Male hill

Nästa blogginlägg kommer handla om de händelserika dagarna tillsammans med Narosanfolket i D’Kar som bor mer söderut i Botswana.