Dax att ta hjälp!

        

Syster Lindeni, jag och syster Happiness

Någon mil utanför Pietermaritzburg ligger en kommunitet som heter Kenosis. Tre systrar lever där och har ett imponerande arbete. Socialtjänsten har anställt 4 mammor som har ansvar för 8 – 10 omhändertagna och föräldralösa barn och dessa systrar ser till att de får bo i ett kärleksfullt och skyddat boende. Systrarna har så klart olika yrken; en är präst, en är förskolelärare och en är mode-designer. Syster Happiness som är präst, berättade för oss om förskolan de har på kommuniteten som servar både de barn som bor där och barn som bor runt omkring .

Husen där barnen bor

Anders hoppar hopprep med några av barnen

Det var ett par från den tysktalande lutherska kyrkan ELCSA (N-T), som startade denna kommunitet i slutet av 80-talet. Syster Happiness är dock prästvigd i ”vår” lutherska kyrka, ELCSA. Tänk så bra tänkte jag, om vi snart kan bli EN kyrka och inte fortsätta att vara två, även om en del samarbete förekommer. En annan möjlighet skulle ju vara att kommuniteten vore ekumenisk. Hon berättade att de varit med om att 

starta en ny församling i ett litet samhälle en bit därifrån. Människorna utövar antingen afrikansk traditionell religion (ATR) - d v s är inte kristna - eller så tillhör de ingen religion alls. 

Jag funderar på när vi i Svenska kyrkan senast startade en ny församling – jag har då inte hört talas om det, tyvärr.

Då jag på lördagsmorgonen var på en ungdomsworkshop påmindes jag om detta med att starta nya församlingar. Vår prost berättade om ELCSA´s vision att öka antalet lutheraner med flera miljoner (!) fram till 2017. Då firas ett stort Lutherjubileum och till dess finns många olika planer på att sprida Evangeliet. ”Vi måste ha en plan – ett mål i vårt arbete för att sprida evangelium”, uppmanade han. Alla behöver hjälpas åt, ungdomar, vuxna, lekfolk och präster.

Jag tänker på vår Svenska kyrka. Har vi ett mål för hur vi ska sprida evangelium? Eller oroar vi oss hela tiden för att folk går ur kyrkan?  Jag vill tro att det i många av våra församlingar sker ett medvetet arbete för att människor ska få lära känna Jesus och vara glada över att tillhöra Kristi kyrka – men varför hör vi inte talas om detta oftare?  Negativa skriverier får oss att tappa modet. Vad vi behöver är att få inspiration från varandras goda arbete och berätta för varandra om det som går bra. Då sprider sig hoppet och vi kan sluta oroa oss!

Det behövs en plan för det arbetet - låt oss ta hjälp från våra systrar och bröder i Syd!


   

                                                 Lek och allvar på ungdomarnas workshop!