Grannar med mycket att berätta.

Gåsfångaren av F Claerhout

                       Vi bjöd in våra grannar igår till kvällsmat. 

                       Så trevligt att kunna umgås en helt vanlig vardagskväll!

Glashäst ca 4x5 cm

De är sydafrikaner och något äldre än vi. Paul var en gång på väg att bli katolsk präst men bestämde sig för att använda sig av sin konstnärliga ådra och arbetar nu åt kemikum på Universitetet här i Pietermaritzburg samtidigt som har har egen firma. Då vi var hemma hos dem visade han hur han på fem minuter gjorde en liten glashäst av en glasstav, blåslampa och en tång! Otroligt!

Denna kväll berättade han om då han som ung präststuderande varit hos de katolska prästerna på Tweespruit missions station utanför ThabaNchu i Free staten för att bl a hjälpa den kände – nu avlidne – konstnären Father Claerhout.

Då Anders och jag bodde i Bloemfontein hade vi förmånen att få träffa F Claerhout då Anders intervjuade honom för Signum, Katolsk tidskrift i Sverige.  Jag var med som fotograf och kom väl ihåg denne fantastiske man. När intervjun var slut pekade han på en tavla som stod på golvet och frågade mig;

- ”Vad tycker du att den föreställer?” Jag sa att jag såg en pojke med en solros.

- ”Du får den”, sa han då till vår stora förvåning och glädje.

Den är nu inramad och är både affektionsmässigt och värdemässigt den värdefullaste tavlan vi har.

Tillbaka till vår granne.

Woman with child av F Claerhout 

Paul berättade att frun till PW Botha (fd president under apartheidtiden ) en gång varit på en av F Claerhout utställningar och velat köpa en tavla hon sett ut. F Claerhout hade då sagt nej, men tillagt att hon var välkommen till Tweespruit missionsstation för att där få köpa en annan tavla.

Det kan man ju tycka var enkelt och självklart. Men detta område låg i ett s k homelands för svart befolkning och var inte särskilt självklart för en apatheidförespråkare att åka till.

Nu ville hon ju väldigt gärna köpa en tavla från den då redan kända konstnären, så hon reste dit.

F. Claerhout frågade då hon sett ut en tavla;

-  ”Vad är det du ser? ”

Fru Botha hade då vecklat in sig i vad hon tyckte att hon såg med några välformulerade ord, enligt vår granne som var där och hjälpte konstnären.

-  ”Jaså, hade F Claerhout sagt, jag tänkte att jag målat en bild av en kvinnas rumpa!”

Historien förtäljer inget annat än att hon fick köpa sin tavla, men jag kände mig varm om hjärtat och glad över att jag inte försökt krångla till det då jag fick samma fråga….

Paul fortsatte med en annan rolig berättelse om F Claerhout, som hänt något år innan fru Botha varit där. Paul hade förberett en våt canvas som konstnären skulle måla på, då den torkat. Plötsligt hade han kommit inrusande i ateljén och bett Paul ta fram canvasen med en gång.

-  ”Men den är inte torr än”, hade Paul sagt.

-  ”Jag har sett något fantastiskt, jag måste måla av det nu”, sa F Claerhout skrattande.

Det han målade var följande: en äldre, berusad kvinna hade ramlat omkull på gatan och under sin ena arm hade hon en tupp tätt tryckt intill kroppen. Bredvid stod tre unga kvinnor och skattade åt henne. Då hade den gamla kvinnan ropat;

-  ”Skratta ni, men när jag var ung ville varenda man i stan ha mig, för jag var mycket vackrare än någon av er!”

Det var denna tavla som fru Botha velat köpa. 

Den blev istället skänkt till Universitetet i Pietermaritburg och lär hänga här någonstans. Om ingen tagit den, vill säga…

Någon bild på den finns inte att uppbringa via internet…. 

Tänk vilka historier man kan få höra när man bjuder in sina grannar på kvällsmat!

Woman with child and rooster av F Claerhout

Vänmöte i Bulawayo

Batiktavla

Under några dagar har jag tillsammans med andra svenskar fått möjligheten att möta och samtala med våra vänner i lutherska kyrkan i Zimbabwe, ELCZ. Uppsala stift har sedan många år tillbaka denna kyrka som ett utav sina vänstift. Det innebär te x att ha utbytesprogram, dela varandras vardag och liv samt att lära av varandra omkring vårt uppdrag att vara en del av Guds mission.

       

Fru Ndlovo, Biskop Dube, Biskop Ragnar

Bertil  & Charles 

 












Vänskapen har verkligen varit påtaglig dessa dagar! Ärliga samtal i god anda med både allvar och glada skratt. Jag har verkligen med egna ögon få se att vänskapen – trots stora avstånd och långt mellan träffarna – inte spelar någon roll. De personer som kom från Uppsala och från Kyrkokansliet är vänner med de biskopar och andra människor vi mött och känner varandra väl. Underbart!
Jag var med om ett annat möte på hotellet. Då vi satt och samtalade en kväll kom en ung man med flätor i håret fram och hälsade oss på klingande norska! Han visade sig vara en av de få unga män, som efter utbildning till ekonom i Norge och några år av arbete i Sverige, återvänt till sitt hemland.  - Här är det inte så stressigt liv och jag kan leva billigare, sa han. I Norge och Sverige kostar allt så mycket!

Nåja, tänkte jag, det är minsann inte så billigt i Zimbabwe heller, åtminstone inte om man är arbetslös vilket nästan 90 % av alla människor är! Men jag kan hålla med om att det inte är så stressigt.

Han berättande om att det finns många vänskapsband till Sverige, te x en professor på Universitetet i Bulawayo i teknik o vetenskap som också varit i Sverige. Efter ytterligare en stund berättade han om sitt arbete som ekonom och den gruvkonferens som pågick på hotellet där vi bodde. - Det kommer bli problem med vattentillförseln för människor och djur om företag får utvinna kol i gruvor här, sa han. Vi måste hjälpas åt att förhindra detta! Sen gav han raskt kontaktuppgifter till ordföranden i en organisation som visste mer om detta. Påverkansarbete kallas det och det behöver vi hjälpas åt med - oavsett om vi gör det genom kyrkan eller olika organisationer.

Bibelsamtalet innan gudstjänsten där alla får bidra
med åsikter och tankar om hur vi ska leva idag.

I mitt stilla, konspiratoriska sinne undrar jag – hur mycket vet den sittande regeringen om vad han gör?  Antingen är han ovanligt djärv eller ville han kolla vad vi tyckte och tänkte. Här i Zimbabwe är inte det fria samtalet tyvärr lika självklart som det vi fått vara med om under veckan tillsammans med våra vänner i kyrkan.

En bättre, friare framtid för människorna här i landet får vi alla stilla be om.

Men, då vi denna eftermiddag hade några timmar ledigt visade en av vännerna från Uppsala mig konstmuseet. När vi då mötte några unga konstnärer och såg dem arbeta fick jag nytt hopp. Det var härligt befriande att se att skapandet i alla fall är fritt, alltifrån fantasi, färg, form och förmåga!

Konstnär på många sätt

Koraller? Målad av kvinnan
till vänster