Glädjen är stor då vänner möts i Zimbabwe!

Vashandiri dansar till en lovsång

Just nu träffar tjugo personer från församlingar i Uppsala stift vänner i  Zimbabwes evangeliska lutherska kyrka.  Under en vecka lever de tillsammans med sina  10 olika vänförsamlingar  runt om i landet.

Jag fick förmånen att vara med då Mona och Anna från Gamla Uppsala församling firade söndagens gudstjänst med sin vänförsamling i Bulawayo South. Det strålade verkligen vänskap och glädje!

Anna i samtal med en nybliven vän efter gudstjänsten

Prästen i pastoratet, Rev Alex Ncube, var väldigt noga med att tacka alla i  församlingen  som hjälpt till under veckan som deras svenska vänner varit hos dem. Utan dem hade det inte gått! Alla hjälps åt; någon bjuder på en måltid, andra skjutsar  runt, olika grupper i församlingen inbjuder dem,  ytterligare någon öppnar sitt hem för boende eller en fika – men framförallt kommer de till gudstjänst och delar gemenskapen med varandra och Gud.

Prästen S Shoko, som är ansvarig för kyrkans evangeliserande, predikade medryckande omkring texten i Johannes evangelium 16:16 – 22. Mycket passande! Eftersom Anna läste texten på svenska la han märke till att församlingen försökte förstå...men naturligtvis inte riktigt kunde. Precis så är det med vad Jesus säger till oss idag – vi förstår inte allt utan behöver hjälpas åt för att förstå mer. En bra anledning att ha vänner i Sverige, Zimbabwe och över hela vår värld.

Mona som är diakon fick vara med och dela ut nattvarden och välsigna barnen – alltid lika fantastiskt att känna hur vi faktiskt hör ihop och att vårt deltagande i olika uppgifter behövs och uppskattas.

Diakon Mona välsignar barnen

Då kvinnorna började dansa kunde jag och Mrs Dube, som jag kommit tillsammans med, inte hålla oss längre. Vi fick också vara med och försökte verkligen dansa tillsammans med dessa fantastiska kvinnor!

Jag är såå tacksam över att få firat gudstjänst med alla sinnen och hela kroppen!

Alla tackar varandra efter gudtjänsten ute på kyrkbacken med
 sång och ett handslag - alla är viktiga!

”The moment of truth”- Kairosdokumentet lanserat i Swaziland.

Äntligen är det lanserad - Swazilands kyrkors reflektioner om situationen i landet

Kommitten för Swaziland Concerned Church Leader SCCL   - ansvariga för Kairosdokumentet.

 I onsdags den 11 mars lanserade äntligen Swaziland Concerned Church leader, SCCL, Kairosdokumentet ”The moment of truth”. SCCL består av valda personer från de olika kyrkorna i Swaziland, företrädesvis representanter från Chuncil of Swaziland Churches men även personer från ” League of African Churches” och ”Conferences of Churches” där de representerar sig själva och inte sina kyrkor. Sedan 2011 har de skrivit, samtalat och fått hjälp att formulera sin oro och sitt upprop om rättvisa för Swazilands folk, och hur de nu önskar berika förståelsen av hur Kyrkan ska agera genom att människor i kyrkorna tillsammans ska läsa och tolka Bibeln kontextuellt.

De skriver:

“The Swaziland KAIROS Document is a reflection of SWAZILAND Concerned Church Leaders (SCCL) in Swaziland about the state of the national crisis presently engulfing the Kingdom of Swaziland. It highlights the crisis and attempts to offer a Christian response on what the Church of God ought to do as part of enhancing its Mission of proclaiming the Good News of Jesus Christ. It also endeavour to give a roadmap on what can be done by all concerned to help solve this crisis by calling the Church and Government to rise up to the challenge and seek for a lasting solution.”

I det inledande kapitlet förklarar kommitten för SCCL varför de skrivit detta Kairos document.

”However, the church submits that if the government is unjust it will chose to obey God rather than man (Acts 5:29)”

 I det följande kapitlet identifieras olika problem i Swaziland.

·         Swazilands kulturella seder som står i  konflikt med Bibelns syn

·          De sociopolitiska utmaningarna som inskränkningar i yttrandefriheten och frånvaron av ”good governess”

·         Socio-economiska utmaningar med fattigdom och arbetslöshet

·         Frånvaro av rättvisa för framförallt sårbara grupper såsom kvinnor och barn, genom hur lagen praktiseras.

För varje problem skriver Kairosdokumentet reflektioner utifrån Bibeln och Kyrkans uppgift att vara profetisk och verka i Guds mission. Utgångspunken är bibelordet:

“The Spirit of the Lord is upon me for he has anointed me to preach good news to the poor, He has sent me to proclaim freedom to the prisoners; and the recovery of sight to the blind; to release the oppressed and to proclaim the year of the Lord’s favour.  (Luke 4:18).

Tredje kapitlet handlar om hur kyrkorna ska agera. De tre olika kyrkofamiljerna behöver arbeta för enhet. Detta har varit en de stora svårigheterna i arbetet med skrivandet av Kairosdokumentet eftersom den stora gruppen av ”The League of African Churches” inte vill kristisera hur Kungen styr landet  eftersom han själv är aktiv i denna kyrkofamilj. ”Conferences of Churches” består av olika evangelikala kyrkor och även de har haft svårt att ge kritik av den absoluta kungamakten då de undviker att involvera sig i politik. Enstaka människor från dessa kyrkor har ändå engagerat sig i skrivandet av Kairosdokumentet. De som slutit upp bredast är Chuncil of Swaziland Churches som främst består av Katolska, Anglikanska och Lutherska kyrkan samt Metodistkyrkan.

För varje problemområde från kapitel två ges därefter en handlingplan där de bl a säger:

 “We re-affirm that this is a KARIOS time – a moment of truth for the Church and by extension the country as whole. The Church needs to re-visit the theology of how God continues to be involved in the affairs of the world as He establishes his rule, authority and kingdom. Historically, this God is very much concerned with the struggles of the oppressed and vulnerable people. In the Swazi context then, the struggle of the people wanting a political voice cannot be ignored and be relegated as unimportant. It is time that the Church gets to the agenda of saving humanity and establishing peace and harmony in our Kingdom.”

Swazilands Lutherska kyrka ELCSA-ED, har nu ett svårt och farligt uppdrag att utföra. De har redan maktens ögon på sig genom sitt ställningstagande för oppositionsledaren för PUDEMO, Mario Masuku, journalisten Mr. Bheki Makhubu, samt en advokat för mänskliga rättigheter,  Mr. Thulani Maseko som sitter fängslade på obestämd tid efter att de kritiserat regeringen och domstolen i tal eller olika artiklar. ELCSA-ED har även tagit ställning och direkt engagerat sig mot att kungen på ett orättfärdigt sätt vräkt människor från sina hem utan att ge kompensation av nytt land.

Vi i Svenska kyrkan behöver be och stödja våra kristna syskon i deras kamp för ett rättvist samhälle i Swaziland.

God Bless Swaziland

Guide her leaders

Bless her children

Hear her prayers

And give her peace

Här kan du läsa hela dokumentet  http://sccl.webs.com/kairosswaziland.htm

Det enda vi kan säga är - Gud välsigne er!

True acts of love

Bilden talar väl för sig själv....

Så här dagen efter Lucia, på tredje söndagen i Advent då vi läser om Johannes Döparen, tänker jag på vad kärlek kan betyda i praktiken.

Jag tänker använda fyra begrepp som jag fastnat för, om hur mänsklig kärlek driver oss till handling på olika sätt.

Lucia – valde kärleken till Gud istället för att gifta sig enligt legenden. Hon fick plikta med döden då hon stod upp för vad hon ville med sitt liv. Hon var en kämpe! Combatant love.

Johannes Döparen - skrädde inte orden när han kritiserade maktens män och kvinnor, de som trodde sig veta bäst och som dömde andra. I handling visade Johannes ett alternativ; att alla får Guds kärlek, genom förlåtelse och rening i vatten. Han fick också dö för sin frispråkighet. Radical love.

Med Sydafrika som exempel har vi lärt oss att trots oförätter kan människor välja att leva i försoning, och genom rättvisa kan kärlek mellan meningsmotståndare återupprättas! Många människor har dött i den kampen. Diversity love.

Världen lever i våld på många platser, i Syrien, Irak, Somalia, Palestina – men även på platser vi sällan hör något om. Våldet lever också nära oss, på skolgården, i hem och på arbetsplatser. Våldet kan vara fysiskt men också psykiskt. I staden vi bor blev Mahatma Gandhi avslängd av tåget 1893 på grund av sin ras. Där startade hans världsberömda kamp; nonviolence love.

Vilken kärlek väljer jag och du att visa? Kanske flera av dessa och säkert finns det fler.

Det jag ser är att kärleken, true love, är:

En viljehandling - därför behöver vi träna på att vända ryggen mot våld, gå därifrån, inte ge igen. Nonviolence love.

Ett ställningstagande - därför måste vi vidhålla allas lika värde och vilja leva i försoning, inte ”vinna eller försvinna”. Diversity love.

Ett radikalt budskap -  därför får vi inte tystna utan fortsatta samtalet med våra meningsmotståndare. Radical love.

En kamp - därför behöver vi inse att ingen kan definiera vem du är och styra vad du ska göra, livet är en kamp och det är du som måste göra dina val.  Combatant love.

Jesus liknelse om den slagne mannen och Samariens agerande var utgångspunkt då Professor och pastor Alan Boesak höll föreläsning  med temat ”Just,brave men: Luthuli, Mandela and the Jericho road" tidigare i höstas. Prof. Boesak funderade kring dessa två mäns olika syn på hur kampen mot apartheid skulle föras; med ickevåld eller väpnad kamp. Mandela valde våldet – först – men ändrade sig efter 27 år i fängelse. Luthuli var en icksvåldsförespråkare, men valde att inte döma Mandelas val att motstånd mot apartheidvåldet krävde ett aktivt motstånd. ”Let´s agree to disagree” skulle vi kunna säga, men de hade båda rättvisa som grund och därför handlade de med ”a true act of love”.

Hur väljer vi då vi ser orättvisa eller ”den slagne mannen” i vår tid? Låtsas vi inte se eller skyller vi på att vi inte har tid utan har nåt viktigare för oss? Hjälper vi den slagne eller för vi en kamp mot våldsmännen och kriminaliteten?

Våra val är våra, vi får ta ansvar för dem. Jag hoppas bara att vi alla kunde fråga oss - vilka ”true acts of love”, med rättvisa som grund, visar jag  i mitt dagliga liv?

Statyn över Gandhi i Pietermaritzburgs centrum

Nya vänner – nya insikter

Vandring i kvällsol på Rorke's Drift med Princess

Många vill möta kyrkan här i södra Afrika! Det reser grupper från olika församlingar och stift, privata träffar eller offentliga utbyten. Det är alltid lika viktigt, även om det ibland kan var svårt att som svensk förstå hur annorlunda livet levs,  både i vardagen och i kyrkans liv.  Då behöver vi  lyssa – och fråga.

Sedan början av september har fyra ungdomar från Oxie församling i Lunds stift varit här i KwaZulu-Natal. Redan förra året  var de med på en resa hit med sin församling och frågade då biskop Buthelezi om det skulle vara möjligt för dem att få komma hit under tre månader som volontärer.  Biskopen var glad över detta, men eftersom det inte är ett vanligt volontärprogram så får ungdomarna själva stå för kostnaderna. Boendet skulle ordna sig.

Välkomna var de ju så klart. Att få ungdomar som lever med kyrkan och familjer är viktigt – att dela liv och vardag behöver vi göra om vi får möjlighet. Det öppnar perspektiv – det ger nya insikter – det främjar förståelse om sig själv och sina medmänniskor på ett unikt och nytt sätt.

My, Emma, Jonathan och Sara har fått se hur  människor lever och delat deras vardag och helg.  Bara detta vad man äter till frukost är en ny insikt, att smaka sockerrör eller att lunch är något man sällan äter.  De har även haft kontakt med ett dagis, och bl a fått vara med om ett sydafrikanskt bröllop.

Efter besök i stiftet på ett diakonicenter som jag förut berättat om, Kwazamokuhle, samt konstscentret Rorks drift, så uppmanade biskopen dem att även stanna några veckor på något av dessa platser.

Där är de nu, på Kwazamokuhle och sorterar oblater, arbetar i trädgåden och besöker skolan i närheten. Nya människor att lära känna i nya sammanhang - tänk vilken tillgång dessa ungdomar är!

Om du får chansen – ta den - även efter pensionen!

Tillsammans med en av männen på ålderdonshemmet vid Rork's Drift

Härliga samtal!

Biskopsvigning i Maputo

Ett av barnen är märkbart glad över att få vara bland
de första som hälsar sin nya biskop välkommen!

I 38 år  har Lebombostiftet i Mozambique haft samma biskop, Biskop Dinis Sengulane. I mars i år lade han ner staven och den 28 september vigdes deras nya biskop, Carlos Matsinhe, av ärkebiskop Thabo Makgoba från Kapstaden.

Västerås stift har sedan 80 talet haft en vänrelationer med Lebombostiftet som i slutet av 90 talet resulterade i ett vänstiftsavtal. Självklart var biskop Thomas Söderberg med denna dag, tillsammans med stiftsrepresentant Karolin Andersson, Pelle Söderbäck, som varit utsänd medarbetare i detta stift tillsammans med sin fru Maja, liksom en av kyrkoherdarna i Västerås stift.

Under hösten är två volontärer från Västerås stift, Malin Persson och Kalle Bengtz, utsända till Lebombostiftet, samt en medarbetare från kyrkokansliets sekretariat för teologi och ekumenik, Fredrik Lautmann. Fredrik ska undervisa blivande präster under en kort period. Därför blev vi en ganska stor delegation från Svenska kyrkan och Lebombostiftet uppskattade varmt att vi fanns med.

Svante, Karolin, Fredrik, Pelle, Malin, Kalle och biskop Thomas - en stor delegation från Svenskakyrkan och Västerås stift!

Eftersom många medlemmar i den Anglikanska kyrkan är ungdomar är det främst utbyte mellan ungdomar som vänstiften Lebombo – Västerås har satsat på. Malin och Kalle är två i raden av praktikanter och volontärer som varit här under några månander. Många ungdomar från Mozambique har också varit i Sverige i liknande utbyten. Läs vad jag skrev i min blogg om Crossroads ledarutbildning.

Ungefär 4000 människor hade samlats i den hyrda stora sportarenan. En fantastiskt stor kör med instrumentalister och trummor, och många ungdomar som medverkade på Anglikanskt vis i procession, psaltarpsalmsång och vid nattvardsliturgin. I Mozambique är många under 20 år av landets ca 24 miljoner invånare. (2002 var medelåldern 19 (!) år.)

Dagen till ära hade en del kvinnor tryckt ett annorlunda mönster på den typiska kjolen,  capulana, som kvinnor bär; nämligen deras nya biskops ansikte! Intressant men helt annorlunda mot hur vi gör i Sverige. 

Lina Macie och Dulce Mavone är stolta över sina fina kjolar.

Nattvardsutdelning

Eftersom Lebombostiftet är en del av den Anglikanska kyrkan var flera biskopar från den stora provinsen i södra Afrika närvarande. Endast en biskop är kvinna – från Swaziland. Lebomostiftets nya biskop visade tydligt att han vill att fler kvinnor ska få bli präster – Swazilands biskop var den som delade ut brödet vid nattvarden!

Det var en påtagligt berörd blivande biskop som, efter att ha legat på magen framför altaret under det att kören sjöng bönen Veni Creator Spiritos - ”Kom skaparande god” gav sina löften och blev vigd till Lebombostiftets biskop.

Vänskapen mellan Västerås stift och Lebombostiftet fortsätter – med ny energi!

Kom skaparande god - bön inför vigningen

Biskop Thomas hälsar
biskop Carlos välkommen

Ung i den värlsdvida kyrkan

 Vanessa Nadine Beatrice Linnea

För en månad sedan mötte jag fyra tjejer från Sverige som under tre månader ska bo i Sydafrika. De deltar i utbytesprogrammet ung i den världsvida kyrkan. Varje vår kommer ungdomar från olika länder till församlingar i några av Svenska kyrkans stift för att dela vardag och helg med oss. På hösten är det svenska ungdomars tur att resa till antingen Brasilien, Filippinerna, Costa Rica, Tanzania eller Sydafrika. Med oss under helgen fanns två av de sydafrikanska stipendiater som varit i Sverige i våras. 

Vi fick möta prästen Mathe som också är Generalsekreterare i ELCSA (Evangeliska lutherska kyrkan i södra Afrika)som började med att ha morgonbön och därefter förklara vad mission är. Ungdomarna fick lära sig hur ELCSA ser ut och även hur kyrkan arbetar i olika social project genom kyrkans Development service. Arbete och utbildningar om hiv, gender baserat våld,jordbruksprojekt, kulturmångfald och hälsa – det är några av de saker den lutherska kyrkan arbetar med i Sydafrika. Under eftermiddagen talade jag och ungdomarna om likheter och olikheter i kyrkan och kulturen som de kommer att möta under sin tid i kyrkan här.

På lördagen fick vi ett smakprov på hur Soweto, den stora fattiga förstaden till Johannesburg där många uppror startade mot apartheid, ser ut idag. Det är fortfarande stora skillnader hur människor bor, men visst har en del människor fått det bättre. Vi besökte det museum som byggts till minne av det skolupprordå många skolbarn dödades. De protesterade mot att de tvingades bli undervisade på ett annat språk än sitt modersmål. Året var 1976 och bilden av Hector Pieterson ha etsat sig fast hos många människor. 

Utfärd till Hector Pietersons monument och museum i Soweto

Söndagens gudstjänst firades i den lilla kyrkan som ligger alldeles vid ELCSAs huvudkontor där vi bodde.  Jag är övertygad om att i fortsättningen kommer gudstjänsterna vara en hel del annorlunda än vad vi fick vara med om. Många från församlingen var på en stor konferens, så det var glest i bänkarna och sången var inte riktigt så kraftfull jag är van vid.... En av de familjer som kommer vara värdar för två av flickorna bjöd hem oss på lunch. Tänk vilken generositet som finns, att öppna sitt hem för okända människor!

På måndagen åkte två av tjejerna vidare till äventyr i Bloemfontein, vår familjs hemstad under 4 år. Där väntar en annan typ av gudstjänst, boende och vardag. Kvar i Johannesburg stannar de två andra.

Ta chansen ni i Sverige och bjud in dessa ungdomar då de återvänder, så de får berätta och samtala med er om sina erfarenheter! De bör verkligen tas tillvara!

Det är en fantastisk chans för oss alla att få upptäcka vad vi saknar och även får vara tacksamma över vad vi har. En möjlighet att både få dela med oss och ta emot från Guds världsvida kyrka.

Samtal med Generalsekreterare Mathe

Ett av församlingarnas arbete i Soweto

Möte med kungar i djungeln

Mäktiga lejonhannar

Att få chansen att vara ute i naturen är fantastisk. I Sverige har vi allemansrätten som vi verkligen ska vara stolta över! Vi får plocka bär och svamp och även sova en natt på någons annans ägor, förutsatt att vi inte förstör eller är på  inhängnad mark. Fåglar, älgar, vargar, hjortdjur, rävar och björnar strövar vilt omkring även om vi oftast inte ser så många på nära håll.

I Sydafrika hålls djuren instängda i reservat och det kostar pengar att besöka dem. Anledningen är inte i första hand att djuren är farliga utan för att människor inte ska döda dem. Områderna är oftast så stora att djuren inte upplever det som fångenskap, även om det ibland känns som att djuren lever lite väl tätt.

Då vi häromveckan åkte till ett djurreservat några timmars resa från där vi bor, var vi med något mäktigt! I skymningen fick vår guide via sin kommunikationsradio veta att tre lejonhannar var i närheten. Snabbt åkte vi åt det hållet...

Plötsligt kom de mot oss, långsam gående med höjda huvuden! Då de passerade vår bil, en meter ifrån, stannade den sista upp, tittade på oss med en stolt min och fortsatte sedan vägen fram. Orädd, mäktig!

Det där kände jag igen, men var...? Jag letade i minnet. Plötsligt kom jag på det!

Varenda gång jag ser en actionfilm eller liknande kommer ”hjältarna” mot oss i bilden, en framför och de andra något bakom med huvudena högt, stolta och orädda....

Så klart – våra ”hjältar” i filmer vi ser har sina förebilder i djurens värld. Enda skillnaden är att djuren dödar för att få mat, medan vi människor har många olika skäl att döda, makt och ära för att nämna något. (” Independence day” med bl a Will Smith eller “Charleys’ änglar” med bl a Cameron Diaz för att nämna några.)

Verklighetens förebild är det mäktigaste jag sett – en kung i djurens värld.

Dagen efter men väldigt nära....

Mäktig blick, ingen som vill ta upp kampen här inte!