Svenskkyrkan i Appelsbosch

 

Kyrktornet i behov av renovering

Mr Caleb Chamane 83 år

Ungdomarna som leder gudstjänsten

Var har våra svenska vänner tagit vägen? Vi vill och behöver ha kvar den relation med Svenska kyrkan som en gång berättade om kristen tro för våra förfäder!

Prästen Radebe ser på mig med undran i blicken. Hans församling har mött så mycket kärlek och vänskap från de människor som sändes ut från Svenska kyrkan, allt ifrån slutet av 1800 talet tills fram på 60 talet. Men därefter har relationen tynat bort.

Det handlar inte om pengar, vi behöver varandra, säger han med eftertryck. Det finns kunskap och erfarenheter vi fortfarande behöver dela.

Visst är kyrkan i behov av renovering och det finns gamla byggnader som behöver rivas. Prioriteringarna och kunskapen är till viss del annorlunda här än vad vi har i Sverige, men en levande kyrka finns det!

När vi kommer ska söndagskolan börja. Ovanligt, för nu för tiden har de flesta församlingar vi besökt sin söndagskola under predakan. Barnen delas upp i två grupper längst fram i kyrkan. Det är imponerande att den yngre barngruppen kan hålla koncentrationen och lyssna på sin lärare, när samtidigt den äldre gruppen tränar en sång med danssteg mitt framför dem!

         

Yngre gruppen i söndagsskolan 

Äldre gruppen i söndagsskolan

Klockan tio börjar vi. En kvinna tar upp en psalm och alla sjunger med – de flesta kan den utantill. Kyrkan är fylld av människor, barn och ungdomar, gamla och medleålders, kvinnor och så några få män. Så är det ofta även i våra kyrkor i Sverige, en dominans av kvinnor.Det är en av de saker vi behöver hjälpa varandra med, hur män kan känna delaktighet i kyrkan idag, tänker jag. Sången och bönen stiger med kraft, predikan är intensiv och människorna hummar och instämmer med predikantens ord. En levande kyrka där delaktigheten är stor.

Den spontana kören

Gudstjänsten leds idag av två ungdomar. De sjunger liturgin och leder församlingen genom gudstjänsten. Konfirmander leder processionen och en kör inbjuder vem som helst att sjunga psaltarpsalmen mellan textläsningarna. Noter och text delas ut då man kommer fram.

Under kollekten tar varje grupp, söndagskolebarnen, ungdomarna, kvinnorna och männen, upp den sång de vill sjunga och hela församlingen stämmer in. Glädjen är uppenbar och alla dansar i takt med sången.

Diakonin i församlingen görs påmind då en kvinna efter kollekten berättar om en församlingsbo som varit sjuk. En extra kollekt tas upp för att hjälpa familjen och sången och givandet är en självklarhet. Här hjälper vi varandra.

Prästen Ljungqvists grav

Övervuxen ruin som förr var en bostad 

Efter gudstjänsten går vi runt i området och ser en kyrkogård där bland andra deras första präst, JF Ljungqvist, ligger begravd. Mitt i de förfallna byggnaderna växter träden men det syns att detta varit ett stort kyrkligt centrum. Kyrka, skola, sjukhus och bostäder för de som arbetat där.

Övningssal i sjuksköteskeskolan

Vi visas till församlingsgården, en stor byggnad som rymmer 1000 personer, för konferenser, läger och högtider. Den är i gott skick och bredvid byggs en sjuksköteskeskola med rymliga lektionssalar som även har en träningslokal för de blivande sjuksköterskorna. Många har sökt utbildningsplats här och i juli beräknas skolan att starta. Inkomsten från elevernas skolavgifter kommer att användas till fortsatta byggprojekt.

Så visst finns det entreprenörskap och satsningar på framtiden här. En levande kyrka, engagemang för de svaga och en framtidstro.

Samt en önskan om vänner från Sverige.

Valtider - för rättvisa och gemenskap!

Valdagen i Sydafrika - människor väntar på att få ge sin röst

I onsdags gick Sydafrika till val. Numer har alla vuxna en möjlighet att välja vilken regering de vill ha. Flera olika partier har under veckor haft kampanjer och fjäskat på olika sätt för att få röster. Precis som i Sverige där EU-valet stundar. En del väljer att inte rösta, som protest mot att är politiken är orättvist och att ”inget händer ändå”, som sägs både här i Sydafrika och i Sverige.

Detta är också ett val – att klaga och inte rösta. Frågan är om det förändrar något.

Valet att vilja kämpa för rättvisa och gemenskap är något vi gör varje dag, eller åtminstinde kan göra. Några exempel:

”Fair trade” dvs rättvisemärkt, eller billigaste varan? Fortfarande är de varor som märks ”faire trade” dyrare än liknande produkter. Det är ju självklart att det ska vara så för det innebär ju att de som producerar får mer betalt även om vi får betala lite mer. Undersökningar har gjorts i Sverige om vi svenskar är villiga att köpa en tröja från tex H&M som är något dyrare för att ge en bättre lön för sömmerskorna på andra sidan jordklotet. Många sa sig vilja det!

Miljögifter? Ja, när det gäller grönsaker kan vi helt enkelt titta på varifrån varan kommer och fråga oss; är det rimligt att dessa tomater kan hålla sig så röda och fina när de kommer från tex Nederländerna och har en ”hållbarhet” på flera veckor? Jag bara tänker på att mina hemodlade tomater blir övermogna efter bara några dagar.....Att vara klimatsmart betyder att vi får avstå sommargrönsaker på vintern till förmån för rotsaker som kan hålla sig längre och vara närproducerade.

Att ha råd att köpa rättvisemärkt handlar också om att inte behöva slänga så mycket mat. Ett bra alternativ är dessa ”matkassar” som går att köpa och som hjälper oss att planera vår matlagning och dessutom får vi något att stoppa i frysen. Bra snabbmatsalternativ helt enkelt!

Valet på en annan nivå är frågan om att ge pengar till välgörenhet och hur vi ska förhålla oss till bistånd. Detta funderar jag mycket på eftersom jag är i Sydafrika för att arbeta för att vi i Svenska kyrkan ska fördjupa våra relationer, samtidigt som Svenska kyrkan bevisligen är en stor biståndsgivare.

Bistånd eller relationer – finns det en motsättning? Detta är frågan för alla kyrkor i världen, men även för oss som enskilda. Ger vi pengar för att förhindra fattigdom, och därmed renar vårt samvete? Har vi som kyrka en gemenskap med de vi ger pengar till så att vi kan ha en dialog om vad som bäst behövs? Hur tänker vi om de människor som finns hemma där vi bor? Inbjuder vi människor i vår gemenskap eller ger vi hellre pengar till välgörande ändamål och undviker att samtala med de som ber om pengar? 

Svenska kyrkan säger sig värna om levande kyrkorelationer vilket är en nödvändighet som kristna, nämligen att  vi i första hand ska vara med i den världsvida kyrkogemenskapen. Att samtidigt vilja bli en av Sveriges största biståndsorganisation känns oroande. Det är inte en kyrkas uppgift att i första hand bli berömd för att man ger en massa pengar. Kyrkans uppgift är i första hand att leva i relation till varandra för att världen ska tro. I samtal med varandra blir det uppenbart att vi behöver dela våra resurser. Först mötas för samtal i en kyrkorelation därefter delande av pengar, kompetens eller gemensam utbildning.

Det är dags att tänka på vilka val vi gör även då vi vill ha relationer! När vi i Svenska kyrkan har relationer med andra kristna i världen reser vi runt på konferenser och möten  – men hur är det för de kyrkokristna som söndagligen ger sin kollekt och ber för sina bröder och systrar i världen? Ger vi möjlighet till fördjupade vänrelationer för alla? När fick ombud för Svenskakyrkans internationella arbete där du bor senast  resa för att möta  kristna från en annan kyrka? Eller när bjöd vi senast  in vanliga kyrkomedlemmar från en annan kyrka och land att möta oss i Sverige?

Arbete och samtal under vänstiftskonferens i februari 2014

 Det finns goda exempel. I det arbete som kallas vänstiftsrelationer händer det. Ungdomar får mötas t e x i  programmet ”Ung i den världsvida kyrkan” som ger ungdomar en möjligehet att få uppleva hur kristna lever och arbetar i en annan värld. Några stift har egna utbildningar för ungdomar i olika vänstift eller låter nyblivna präster få byta land under några månader. Uppsala stift är föredömlig i sina vänförsamlingsmöten vartannat år i ena eller andra landet. 
Men det räcker inte. Svenska kyrkans vänskap med kyrkor i världen kan inte bara synas i stiftens arbete – den behöver synas i vår nationella nivå i Svenska kyrkan också, bl a genom fler satsningar på utsända medarbetare som arbetar tillsammans med våra systerkyrkor eller hemma hos oss i Sverige!

Det är dock inte okomplicerat om vi vill mötas för då behöver vi resa med flyg, bil och andra transportmedel där vissa förgiftar vår natur mer än de andra. Vi är medvetna om detta men ofta svär vi oss fria genom att betala lite extra. Men är det verkligen nödvändigt att skryta med alla resor vi gör med flyg hit och dit eller är det egentligen ett sätt att beskriva hur viktiga vi är? Vi borde istället i vårt arbete låta fler människor ”byta land” för att lära av varandra samt för möten använda mer av videokonferensmöjligheter eller använda andra sociala medier.Då kan de tillfällen då vi verkligen behöver träffas öga mot öga reduceras till några få gånger, istället för att varje möte innebär resor med miljögiftiga transporter.
Ja kyrkorelationer är absolut levande om vi bara tar oss till en gudstjänst då vi är i ett annat land eller inbjuder människor runt omkring oss till vår egen kyrka, inte minst de flyktingar som kommer till vårt land. Kyrkans tidning berättar om goda exempel på detta och det finns säkert fler i Sverige. Bra så!

Gudstjänst i Lesotho - Sani Pass

Kyrkorelation kräver närvaro.. Vi påmindes om det då vi åkte till Sani Pass i Drakensbergen. Thato, vår guide, (som tog oss upp på högsta berget söder om Kilimanjaro,skryt, skryt!) berättade att hans bror var präst i den kyrka som låg 6 km från vår lodge, och därmed fanns en möjlighet att gå i kyrkan under ledigheten. 


Församlingsprästen var beredd då vi söndag kl 10 steg in i den vita kyrkans större rum. 
Gudstjänsten var  varm och glädjefylld och väldigt inklusiv! Dels hjälpte det ju att vi kan lite sesotho/setwana  och att vi kunde sångerna, men dessutom översatte prästen hela tiden till engelska för vår skull! Ordet delades av alla och många var fantastiskt kontextuella dvs vävde in sin egen situation i bibeltexten. Tre unga herdar i sina filtar klev fram och berättade blygt hur lyckliga de var att Gud beskyddar dem från vilda djur och att de har möjlighet att gå till kyrkan.

Den välkomnande glädjen och självklara tillhörigheten  var mer än vad som finns i många gudstjänster i både Sverige eller där vi bor i Pietermaritzburg! Ett viktigt möte som påminde oss om att mötas är och förblir grunden för kyrkorelationer!