Rikedom trots fattigdom hos vänner

Linnea och Gustav möter vänner överallt! Linnea häsar på en prästfru
 och Gustav byter adress med en nyfunnen vän

Under hösten har 8 ungdomar varit utsända under fyra månander, från några stift i Svenska kyrkan till sina vänstift i Afrika. Jag fick förmånen att hälsa på  fyra av dessa ungdomar, i Zimbabwe och i Mozambique.

Linnea och Gustav från Uppsala stift har levt med sin vänkyrka i Zimbabwe.

Ungdomarna har till största delen bott i Manama, i den södra delen av landet. Här finns ett sjukhus, skola och en kyrka som brukligt är på en gammal missionsstation. Men här finns också hemsjukvårdsprogrammet Thusanang som betyder ungefär "vi hjälper varandra". Vi är många i Svenska kyrkan som känner till Thusanang och vi stödjer arbetet i vårt insamlingarbete. De hjälper föräldralösa barn, ger hemvård, och har utbildning omkring bland annat hiv and aids.  Du som vill kan läsa mer om Thusanangs viktiga arbete!. Här

Ungdomarna har i den 40 gradiga värmen och ibland utan elström, fått vänner för livet. Det är när vi blir beroende av varandra som vi ser var vännerna finns och inser vad som är värdefullt i livet!

Ella och Elin  från Västerås fick lära känna sitt vänstift Lebombo i Mozambique som du kan läsa om Här  

Elin och Ella med ordförande i Kyrkans Unga

I Mozambique har Ella och Elin fått möta ungdomar och samtalat med dem om allt mellan himmel och jord. De har bott på tre olika platser för att få lära känna så många som möjligt. Västerås stift har satsat väldigt mycket på utbytesprogram för och med ungdomar, så detta var vad de verkligen ville. I Mozambique kan ungdomarna sin bibel och Gud är självklar i vardagen. De har blivit vänner för livet!

Visst har de upplevt att det är det annorlunda i södra Afrika. Husen i huvudstaden Maputo bär fortfarande ärr efter inbördeskriget som varande 1975 - 1992. Arbetslösheten är stor i Zimbabwe. Malaria och hiv skördar offer varje dag och många barn är föräldralösa i dessa båda länder. Med våra svenska ögon är det fattigt, och det är också sant.

Trafiken är tät i Maputo och husen påminner om hus från "miljonprojekten"
i Sverige  -  fast dessa har inte blivit upprustade

Men rikedomen i många av länderna i södra Afrika är också stor – fast av ett annat slag. 

Tid för varann – tid med Gud. Även själva naturen som Gud har skapat gläds över människorna här och ger i överflöd.

Om bara regn har fallit i lagom mängd... Nedsmutsningen i bl a väst och klimatförändringar det medför blir en verkligehet som känns i magen och som direkt påverkar liv och död här. När ska vi ta på allvar att naturen har vi tillsammans? Vi behöver fatta att vad vi gör får konsekvenser och påverkar våra vänner i Mozambique och Zimbabwe!

 

Naturens rikedom fick vi uppleva då vi besökte Maciene, även det en gammal missionstation, lite norr om Maputo. Här gav Fredrico av sin tid och sitt kunnande då han tog oss runt i byn. På min fråga ”vems är frukterna som växer här?” svarde han: Allas, vi har dem tillsammans!

Något att tänka på för oss i Sverige. Kanske har vi tillräckligt med frukt i våra trädgårdar så vi kan ge bort till dem som inte har. Dessutom har vi ju allemansrätten. Skogens guld finns för att vi ska dela det med andra!

 

Fredrico skalar bort det gröna skalet från kokosnöten och fram 
kommer den vita nöten! (Den hinner blir brun  tills vi köper den till Sverige)    

  

Tummen upp för färsk kokosmjölk - och för att dela! Varsågod!

Jul på vintern eller sommaren - gör det skillnad?

Vår julgran (!) och "Secret Sanktas" hemliga paket - ett åt oss var!

Det är annorlunda att fira jul i Afrika. Värmen är så klart det mest märkbara. 30 grader i skuggan är ju inte vad jag är van vid i Sverige. Ljuset finns utan att det behövs tända stearinljus - de kroknar ändå i värmen.

Vad som varit märkbart denna jul är ändå att själva firandet i kyrkan är betydligt mer nertonad här än i Sverige. Det har kanske med årstiden att göra ändå, tänker jag. I Sverige är det kallt och vi njuter av att göra livet lite mer festligt – oavsett om man firar Jesus födelse eller inte. I Sydafrika har alla sommarlov och fokus är på att träffa släkt och vänner, resa eller bara koppla av. Behovet av att göra fint och fest är inte lika stort. Däremot firas Advent. Då går ju barnen fortfarande i skolan och längtan till sommarlov gör att Carolsgudstjänster och julgirlanger tävlar om att göra livet roligare. Vi har haft flera okända barn, ungdomar och vuxna som ställt sig utanför vår grind och sjungit Carols under november och början av december. Därefter var det tyst.

I vår kyrka är det så klart en julgudstjänst, fast på juldagen som de flesta människor i världen firar. Vi var kanske 40 personer mot ett 80 tal i vanliga fall. Folk var bortresta helt enkelt men firade säkert juldagens gudstjänst där deras släkt bor – på platsen där de kommer ifrån. Men i Eastwood bestod församlingen av till hälften nya människor som firade jul hos sin släkt i Pietermaritzburg. Precis som vår familj!

Tillrest släkt till familjen Mthethwa firar juldagens gudstjänst i Eastwoods församling

Jag kan inte låta bli att jämföra med påskens firande.

Påsken är en stor högtid i kyrkan i Sydafrika. Hela veckan före påsk, Stilla veckan, avlöser gudstjänster varandra med fullt av folk. Långfredagen är en jättemanifestation med gudstjänst som varar i princip hela dagen. En del sover över i kyrkan på lördagen för att på söndagsmorgonen fira att Jesus uppstått. Påsk firas helt enkelt betydlig mer här än i Sverige. 

Sydafrika går mot vinter då men Sverige går mot vår....

Kan det vara så enkelt? Att vårt behov av firande styrs av årstiden, värmen respektive kylan. Vi har behov av uppmuntran och lite fest då  mörker och kyla kommer,  men är mer ovilliga att nöta kyrkbänken då värmen, ljuset och ledigheten återvänt?

Faktiskt är vi nog ganska lika i vår värld.

Familjen samlad - äntligen!

Vandring i Botaniska trädgården - lite likt
 "kärleksrundan" på vårt sommarställe Nyttorp!