Dax att ta hjälp!

        

Syster Lindeni, jag och syster Happiness

Någon mil utanför Pietermaritzburg ligger en kommunitet som heter Kenosis. Tre systrar lever där och har ett imponerande arbete. Socialtjänsten har anställt 4 mammor som har ansvar för 8 – 10 omhändertagna och föräldralösa barn och dessa systrar ser till att de får bo i ett kärleksfullt och skyddat boende. Systrarna har så klart olika yrken; en är präst, en är förskolelärare och en är mode-designer. Syster Happiness som är präst, berättade för oss om förskolan de har på kommuniteten som servar både de barn som bor där och barn som bor runt omkring .

Husen där barnen bor

Anders hoppar hopprep med några av barnen

Det var ett par från den tysktalande lutherska kyrkan ELCSA (N-T), som startade denna kommunitet i slutet av 80-talet. Syster Happiness är dock prästvigd i ”vår” lutherska kyrka, ELCSA. Tänk så bra tänkte jag, om vi snart kan bli EN kyrka och inte fortsätta att vara två, även om en del samarbete förekommer. En annan möjlighet skulle ju vara att kommuniteten vore ekumenisk. Hon berättade att de varit med om att 

starta en ny församling i ett litet samhälle en bit därifrån. Människorna utövar antingen afrikansk traditionell religion (ATR) - d v s är inte kristna - eller så tillhör de ingen religion alls. 

Jag funderar på när vi i Svenska kyrkan senast startade en ny församling – jag har då inte hört talas om det, tyvärr.

Då jag på lördagsmorgonen var på en ungdomsworkshop påmindes jag om detta med att starta nya församlingar. Vår prost berättade om ELCSA´s vision att öka antalet lutheraner med flera miljoner (!) fram till 2017. Då firas ett stort Lutherjubileum och till dess finns många olika planer på att sprida Evangeliet. ”Vi måste ha en plan – ett mål i vårt arbete för att sprida evangelium”, uppmanade han. Alla behöver hjälpas åt, ungdomar, vuxna, lekfolk och präster.

Jag tänker på vår Svenska kyrka. Har vi ett mål för hur vi ska sprida evangelium? Eller oroar vi oss hela tiden för att folk går ur kyrkan?  Jag vill tro att det i många av våra församlingar sker ett medvetet arbete för att människor ska få lära känna Jesus och vara glada över att tillhöra Kristi kyrka – men varför hör vi inte talas om detta oftare?  Negativa skriverier får oss att tappa modet. Vad vi behöver är att få inspiration från varandras goda arbete och berätta för varandra om det som går bra. Då sprider sig hoppet och vi kan sluta oroa oss!

Det behövs en plan för det arbetet - låt oss ta hjälp från våra systrar och bröder i Syd!


   

                                                 Lek och allvar på ungdomarnas workshop!

Lite vardagsteologi - om att leva i en paradox

Bilden är tagen då Anders och jag var med på en förbönsgudstjänst
 med Agnus Buchan,en känd predikant som talar om vikten av förändring

I fredags hjälpte jag en av våra studenter att hämta några högtalare. Han var ansvarig för en ”Crusade”, dvs ett bönemöte i sin kyrka, fast det skulle vara på universitetsområdet. Då jag frågade varför de kallar det för ”Crusade” (korståg), som för mig ger negativa vibbar, skattade han bara och sa:

-          Äh vi menar helt enkelt ett lovsångsmöte med mycket bön och en och annan predikan!

Jag är fortfarande tveksam till ordvalet men visst hjälpte jag dem att transportera högtalaranläggningen. Vi fick vänta ganska länge innan en äldre man, som hade nyckeln till förrådet, kom. Medan grabbarna lastade anläggningen talade mannen och jag om vad ”bönemötet” skulle innebära.

-          Människor måste be om förändring i sitt liv – och lämna sitt gamla liv, sa han. Så att vi blir heliga och inte fortsätter att göra fel.

I vårt samtal visade det sig tydligt att vi hade lite olika syn på det där med om vi verkligen kan förändras – totalt, alltid, här och nu. Visst menar jag också att vi ska be om förändring. Frågan är bara om vi HELT kan förändras och därmed bli goda. Tänk på alla dessa gamla heliga kvinnor och män som vi ser upp till. Frågar vi dem om de har blivit alltigenom goda så säger de ”nej, jag är en stor syndare”.  Hur i hela friden ska vi bli bättre om inte ens moder Teresa och de andra tycker att de är goda?

Vi lever i en paradox; både heliga och syndare, enligt vår gamle vän Martin Luther. (Alltså inte Martin Luther King, utan han som protesterade på 1500-talet, som bl a vi svenskar höll med och därmed tillhör vi familjen lutheraner i Svenska kyrkan.)

Jag tänker så här: Gud har skapat oss och Han gläds över oss och allt det goda vi gör. Men även om vi gör en massa bra saker så gör och tänker vi saker som inte är okej, som skadar oss själva, andra människor, djur och natur och vår relation med Gud själv.

Den där ”lagen” vi fått – 10 Guds bud – får oss att inse att allt fixar vi inte så bra. Frågan är då - hur ska vi då göra för att bli goda? Räcker det med att be om det?

Det är då Gud blir människa, Jesus gör en väg bort från det som är fel; han tar hand om allt detta, dör och ger nytt liv. Fantastiskt! Otroligt men faktiskt (t)roligt om man vill tro det!

Dessvärre händer det, trots tro, igen och igen att vi dabbar oss….även för dessa ”heliga kvinnor o män”. De GÖR gott, ber ständigt och går på gudstjänster varje dag, men kanske tänker de desto mer och det kan vara minst lika nedsättande och avskyvärt som att göra ont…

Vitsen är; vi behöver Gud, vi behöver Jesus försoning också när vi är goda och fantastiska – vilket vi också är – för vi fortsätter ändå med sånt som är dumt och fel. ”Både och” - det är paradoxen!

Frestelse 1 är när vi säger; ”äh, det är ju ingen idé att hålla på och be om förlåtelse, vi är väl lika ”goa” som någon annan. Jag gör minsann så gott jag kan. Jesus förlåter ju i alla fall”!

Frestelse 2 är lika galet om vi tror att vi själva fixar att bli helt igenom goda människor. Vi klarar en hel del, men låt oss bara tänka tanken att vi är goda, så börjar vi genast att se ner på andra och tycka att ”det är ju förskräckligt hur andra bär sig åt.”

Och då åker vi faktiskt dit; då blir vi som mannen som stod i templet och skröt över sin egen förträfflighet. (Lukas 18:9-14 ) Då sätter vi oss själva framför andra.

En balansgång är det att leva. Göra gott, be om förlåtelse för det som blev fel, inse att jag både är underbar och att jag ändå behöver Jesus. DET är befrielse!

Jag kan tillägga att bönemötet blev lyckat, enligt Menelise. Han var alldeles hes efter allt sjungande i dagarna tre, och trots det satt han under eftermiddagen och tröstade en god vän… 

Så jag undrar; vad i hela friden gjorde jag för gott dessa dagar????