Engagerad kyrka

Igår gick vi på en av de tidiga högmässorna i den Anglikanska katedralen inne i Pietermaritzburg. Vi väntar fortfarande på att vår prost i den Lutherska kyrkan ska komma hem till oss för att berätta vilken luthersk kyrka han vill att vi ska tillhöra. För oss är det självklart att lyssna på vad vår kyrka önskar. Till dess besöker vi andra i ekumenisk anda.  Det är gott att känna sig välkommen även där, för det gör vi verkligen! I början av gudstjänsten hälsas alla välkomna och ett särskilt välkommen framförs till de som är på besök eller där för första gången. Så är det i Sydafrika, vilken kyrka vi än varit i.

Högmässan var på både engelska och isiZulu. Tack vare att Malibongwe tränat mig på vissa klickljud som finns i isiZulu, gick det ganska bra att sjunga med, fast jag inte förstod vad jag sjöng…

Bakom oss satt en kvinna som sjöng så vackert och distinkt, så det var bara att följa henne. Tänk på det ni alla som kan sjunga; ni hjälper de som inte kan melodin! (Eller förstår orden)

Under fridshälsningen (innan nattvarden) kom en kvinna fram till oss, och förutom hälsningen frågade hon lite mer vilka vi var. Hon såg då Anders prästskjorta, och förstod att han var präst. Vi såg henne därefter gå fram till den tjänstgörande prästen och viska något till honom.  Då liturgin skulle fortsätta tog han istället till orda och sa; ”vi har ibland oss en präst från Sverige och hälsar dig särskilt välkommen tillsammans med din hustru. Jag hoppas att ni vill dela en kopp te med oss efter gudstjänsten!” Tala om att ta väl hand om nykomlingar – även om det alltid blir extra pådrag då det är en präst! Vi såg det i alla fall som en gest av tillhörighet i Guds världsvida kyrka.

Efter högmässan följde vi så klart med den kvinna som först talat med oss. Hon var också präst, och dessutom i den anglikanska kyrka som ligger i vårt område, Scottsville. Hon var sjukskriven, berättade hon. Efter sin canceroperation hade hon berättat för alla om vad som hänt. ”Det är viktigt att våga tala om saker som är svåra”, sa hon. ”Det gör det lättare för andra i samma situation att tala om sina rädslor”. Vilken förebild!

Vid teet kom en man fram och hälsade. Han berättade att han tillhörde en grupp som träffades efter högmässan. De var främst pensionärer, som ägnade en stor del av sin fritid åt att som kyrka utföra socialt arbete genom att vara stöd för aidssjuka och fattiga. En kvinna som också tillhörde denna grupp, kom fram och berättade att hon hade en vän i Sverige som hon brevväxlade med. De var båda sjuksköterskor och hade arbetat tillsammans på ett svenskt mission sjukhus här i KwaZulu-Natal. Världen är liten, men den är definitivt fylld av engagerade och empatiska människor!

                             
                            Denna devis fanns på kyrktorget utanför den Anglikanska kyrkan!