Biskopsvigning i Maputo

Ett av barnen är märkbart glad över att få vara bland
de första som hälsar sin nya biskop välkommen!

I 38 år  har Lebombostiftet i Mozambique haft samma biskop, Biskop Dinis Sengulane. I mars i år lade han ner staven och den 28 september vigdes deras nya biskop, Carlos Matsinhe, av ärkebiskop Thabo Makgoba från Kapstaden.

Västerås stift har sedan 80 talet haft en vänrelationer med Lebombostiftet som i slutet av 90 talet resulterade i ett vänstiftsavtal. Självklart var biskop Thomas Söderberg med denna dag, tillsammans med stiftsrepresentant Karolin Andersson, Pelle Söderbäck, som varit utsänd medarbetare i detta stift tillsammans med sin fru Maja, liksom en av kyrkoherdarna i Västerås stift.

Under hösten är två volontärer från Västerås stift, Malin Persson och Kalle Bengtz, utsända till Lebombostiftet, samt en medarbetare från kyrkokansliets sekretariat för teologi och ekumenik, Fredrik Lautmann. Fredrik ska undervisa blivande präster under en kort period. Därför blev vi en ganska stor delegation från Svenska kyrkan och Lebombostiftet uppskattade varmt att vi fanns med.

Svante, Karolin, Fredrik, Pelle, Malin, Kalle och biskop Thomas - en stor delegation från Svenskakyrkan och Västerås stift!

Eftersom många medlemmar i den Anglikanska kyrkan är ungdomar är det främst utbyte mellan ungdomar som vänstiften Lebombo – Västerås har satsat på. Malin och Kalle är två i raden av praktikanter och volontärer som varit här under några månander. Många ungdomar från Mozambique har också varit i Sverige i liknande utbyten. Läs vad jag skrev i min blogg om Crossroads ledarutbildning.

Ungefär 4000 människor hade samlats i den hyrda stora sportarenan. En fantastiskt stor kör med instrumentalister och trummor, och många ungdomar som medverkade på Anglikanskt vis i procession, psaltarpsalmsång och vid nattvardsliturgin. I Mozambique är många under 20 år av landets ca 24 miljoner invånare. (2002 var medelåldern 19 (!) år.)

Dagen till ära hade en del kvinnor tryckt ett annorlunda mönster på den typiska kjolen,  capulana, som kvinnor bär; nämligen deras nya biskops ansikte! Intressant men helt annorlunda mot hur vi gör i Sverige. 

Lina Macie och Dulce Mavone är stolta över sina fina kjolar.

Nattvardsutdelning

Eftersom Lebombostiftet är en del av den Anglikanska kyrkan var flera biskopar från den stora provinsen i södra Afrika närvarande. Endast en biskop är kvinna – från Swaziland. Lebomostiftets nya biskop visade tydligt att han vill att fler kvinnor ska få bli präster – Swazilands biskop var den som delade ut brödet vid nattvarden!

Det var en påtagligt berörd blivande biskop som, efter att ha legat på magen framför altaret under det att kören sjöng bönen Veni Creator Spiritos - ”Kom skaparande god” gav sina löften och blev vigd till Lebombostiftets biskop.

Vänskapen mellan Västerås stift och Lebombostiftet fortsätter – med ny energi!

Kom skaparande god - bön inför vigningen

Biskop Thomas hälsar
biskop Carlos välkommen

Ung i den värlsdvida kyrkan

 Vanessa Nadine Beatrice Linnea

För en månad sedan mötte jag fyra tjejer från Sverige som under tre månader ska bo i Sydafrika. De deltar i utbytesprogrammet ung i den världsvida kyrkan. Varje vår kommer ungdomar från olika länder till församlingar i några av Svenska kyrkans stift för att dela vardag och helg med oss. På hösten är det svenska ungdomars tur att resa till antingen Brasilien, Filippinerna, Costa Rica, Tanzania eller Sydafrika. Med oss under helgen fanns två av de sydafrikanska stipendiater som varit i Sverige i våras. 

Vi fick möta prästen Mathe som också är Generalsekreterare i ELCSA (Evangeliska lutherska kyrkan i södra Afrika)som började med att ha morgonbön och därefter förklara vad mission är. Ungdomarna fick lära sig hur ELCSA ser ut och även hur kyrkan arbetar i olika social project genom kyrkans Development service. Arbete och utbildningar om hiv, gender baserat våld,jordbruksprojekt, kulturmångfald och hälsa – det är några av de saker den lutherska kyrkan arbetar med i Sydafrika. Under eftermiddagen talade jag och ungdomarna om likheter och olikheter i kyrkan och kulturen som de kommer att möta under sin tid i kyrkan här.

På lördagen fick vi ett smakprov på hur Soweto, den stora fattiga förstaden till Johannesburg där många uppror startade mot apartheid, ser ut idag. Det är fortfarande stora skillnader hur människor bor, men visst har en del människor fått det bättre. Vi besökte det museum som byggts till minne av det skolupprordå många skolbarn dödades. De protesterade mot att de tvingades bli undervisade på ett annat språk än sitt modersmål. Året var 1976 och bilden av Hector Pieterson ha etsat sig fast hos många människor. 

Utfärd till Hector Pietersons monument och museum i Soweto

Söndagens gudstjänst firades i den lilla kyrkan som ligger alldeles vid ELCSAs huvudkontor där vi bodde.  Jag är övertygad om att i fortsättningen kommer gudstjänsterna vara en hel del annorlunda än vad vi fick vara med om. Många från församlingen var på en stor konferens, så det var glest i bänkarna och sången var inte riktigt så kraftfull jag är van vid.... En av de familjer som kommer vara värdar för två av flickorna bjöd hem oss på lunch. Tänk vilken generositet som finns, att öppna sitt hem för okända människor!

På måndagen åkte två av tjejerna vidare till äventyr i Bloemfontein, vår familjs hemstad under 4 år. Där väntar en annan typ av gudstjänst, boende och vardag. Kvar i Johannesburg stannar de två andra.

Ta chansen ni i Sverige och bjud in dessa ungdomar då de återvänder, så de får berätta och samtala med er om sina erfarenheter! De bör verkligen tas tillvara!

Det är en fantastisk chans för oss alla att få upptäcka vad vi saknar och även får vara tacksamma över vad vi har. En möjlighet att både få dela med oss och ta emot från Guds världsvida kyrka.

Samtal med Generalsekreterare Mathe

Ett av församlingarnas arbete i Soweto

Möte med kungar i djungeln

Mäktiga lejonhannar

Att få chansen att vara ute i naturen är fantastisk. I Sverige har vi allemansrätten som vi verkligen ska vara stolta över! Vi får plocka bär och svamp och även sova en natt på någons annans ägor, förutsatt att vi inte förstör eller är på  inhängnad mark. Fåglar, älgar, vargar, hjortdjur, rävar och björnar strövar vilt omkring även om vi oftast inte ser så många på nära håll.

I Sydafrika hålls djuren instängda i reservat och det kostar pengar att besöka dem. Anledningen är inte i första hand att djuren är farliga utan för att människor inte ska döda dem. Områderna är oftast så stora att djuren inte upplever det som fångenskap, även om det ibland känns som att djuren lever lite väl tätt.

Då vi häromveckan åkte till ett djurreservat några timmars resa från där vi bor, var vi med något mäktigt! I skymningen fick vår guide via sin kommunikationsradio veta att tre lejonhannar var i närheten. Snabbt åkte vi åt det hållet...

Plötsligt kom de mot oss, långsam gående med höjda huvuden! Då de passerade vår bil, en meter ifrån, stannade den sista upp, tittade på oss med en stolt min och fortsatte sedan vägen fram. Orädd, mäktig!

Det där kände jag igen, men var...? Jag letade i minnet. Plötsligt kom jag på det!

Varenda gång jag ser en actionfilm eller liknande kommer ”hjältarna” mot oss i bilden, en framför och de andra något bakom med huvudena högt, stolta och orädda....

Så klart – våra ”hjältar” i filmer vi ser har sina förebilder i djurens värld. Enda skillnaden är att djuren dödar för att få mat, medan vi människor har många olika skäl att döda, makt och ära för att nämna något. (” Independence day” med bl a Will Smith eller “Charleys’ änglar” med bl a Cameron Diaz för att nämna några.)

Verklighetens förebild är det mäktigaste jag sett – en kung i djurens värld.

Dagen efter men väldigt nära....

Mäktig blick, ingen som vill ta upp kampen här inte!

Ungdomarna visar vägen

Planering inför eftermiddagens workshop

”Don´t forget me, I beg...  orden sjungs av bl a Amira från Palestina , Yolanda från Mozambique och Molly från Sverige på hemväg från en veckas intensiv ledarskapsträning i Mozambique.

Västerås stift har tillsammans med sitt vänstift Lebombostiftet  i Mozambique och Palestinska lutherska kyrkan börjat sin andra omgång av ledarutbildningen ”Crossroads” där undomar från dessa tre länder turas om att inbjuda till sitt land och för att under 7 dagar utbildas och lära av varandra.

De fyra temana detta år var Conflicts in the world, Challenges for the Church, Vision for the future, Right to land. Heta ämnen vill jag lova!! Varje dag inledde någon av oss ledare med några tankar om dagens ämne, men efter 1 timme delades ungdomarna upp i fyra  grupper för att förbereda ett arbetspass var som de skulle  leda oss andra i under eftermiddagen. En grupp skulle med bibelns hjälp få oss att förstå  dagens tema nästa grupp skulle med diskussion hjälpa oss till ökad kunskap och förståelse, tredje gruppen använde musiken som hjälp och sista gruppen använde drama eller lek –allt för att på olika sätt lära av varandra omkring dagens tema och träna på att leda andra.

Ömsesidighet – fördjupad vänskap – nya ideer – ökad insikt, listan kan göras lång! Crossroads är ett fantastiskt sätt att komma varandra till mötes på lika villkor där alla är ledare och alla är lärjungar.

Crossroadsgänget vid sjön i Maciene

Det var en upplevelse att få se ungdomarna växa i sin roll som ledare,  se samspelet inom gruppen trots olika språk och erfarenheter, men också att få uppleva hur snabbt vänskapen djupnade och hur lätt vi kan känna oss hemma. ”We are from here” var orden som fader Carlos välkomnade oss med och de orden presenterade vi oss med vid avslutningsgudstjänsten.

I kyrkans världsvida gemenskap får vi känna oss hemma var vi än befinner oss – bland vänner och i ömsesidigt utbyte!

Tillsammans utmanar vi framtiden!

Korgar från Drakensbergen

Utsikt över Drakensbergen från byn Busingatha

Samtal i väntan på affärer

I den lilla byn Busingatha, alldeles vid foten av Drakensbergens berömda Amfieteater, möter vi dem – kvinnorna som har med sig sina tillverkade korgar av olika slag. Jag har åkt med några anställda från Diakonicentret i KwaZamokuhle för att just dessa kvinnor ska få betalt för sitt arbete. De har väntat länge, men visste att vi skulle komma idag. Då får det ta tid.

Vi som sitter i bakkien (en pickup) sträcker ut våra händer och hälsar.

”Sanibonani, omama,  ninjani? ”Vi ser er, kvinnor, hur har ni det”?

”Siyaphila”, svarar de, ”vi lever”!

Visst lever de! Människorna i denna by bor bedövande vackert med en utsikt som miljonärer skulle betalat massor för att ha. ”Omama” och deras släktingar och vänner bor här gratis – för det är deras hem. Men, förresten gratis är ju inte sant. Vatten, el, telefon (mobil) och mat behövs det ju pengar till. Och skolavgifter till barnen så klart. Det är därför de är så glada att vi äntligen kommer.

Svenska kyrkan sände på 70 talet ut Rut Johansson som medarbetare till Diaconicentret och under flera år arbetade hon och levde här.  Eftersom Rut var från Skara stift knöts många band direkt mellan KwaZamokuhle och människor i Skara stift. En  gåvofond startades, fristående från stiftet, föreningen Senapskornet. De köper fortfarande upp alster som produceras på och runt KwaZamokuhle, oblater, korg- och pärlarbeten samt en del sömnadsarbeten.

Per Larsson och Lena Olsson besöker några av
kvinnorna som gör pärlarbeten

Vänner överger man ju som bekant inte, så när Svenska kyrkan inte längre skickade någon medarbetare dit, fanns ändå vänskapen med Skara stift kvar genom föreningen Senapskornets vänner, men även via den vänstiftsrelation som slöts mellan Skara stift och Sydöstra stiftet, SED, i Sydafrika där KwaZamokuhle ligger.

Oblatbageriet på KwaZamokuhle

Vilken församling som helst kan beställa deras varor och därmed stötta kvinnor och deras familjer att få en inkomst. Diakonicentret åker runt i byarna och köper upp korg- och pärlarbeten, medan själva oblatbageriet finns på KwaZamokuhle. 

Jacqueline Björnram och Peter Lindvall beundrar prästkläderna som sys på KwaZamokuhle

http://kwazamokuhle.wordpress.com/  Fax: +27366524198

Då kvinnorna satt sig ner i gräset pratar de med Ellen från Diaconicentret. De berättar hur de mår och att de inte har så många korgar denna gång eftersom de var tvugna att sälja sina alster till en affär i närheten innan jul för att ha några pengar inför helgen. Ellen förklarar att anledningen till att de inte kommit tidigare är att umama Constance har fått pension och att Ellen nu har tagit över arbetet. Tiden har inte räckt till. Kvinnorna förstår och de kommer överens om att ha många korgar att sälja om Ellen kommer tillbaka i juli. Sen säger de:

Var är våra varma kläder? Rut hade alltid med sig något inför vintern!

De tittar undrande på mig och Ellen ber mig förklara.

Jag berättar att jag inte arbetar som Rut en gång gjorde – hon var en alldeles speciell människa – men att jag gärna skriver och berättar om detta besöket för människor i Sverige.  Kvinnorna blir glada och håller med om att Rut var speciell. De berättar om hur roligt det var då hon kom för att köpa deras korgar. När affärerna var klara delade Rut ut kläder till dem och därefter dukades mat upp på filtarna i gräset och de åt tillsammans, pratade och hade roligt. Rut var inte bara någon de gjorde affärer med – Rut var deras vän.

Att ge eller ta emot för att överleva, att tillfredställa sitt behov av att göra skillnad eller vad anledningen än är, så påminns jag än en gång om skälet till att vänskap förblir mellan människor. Det handlar om HUR vi möter varandra – genom att vi tar oss tid med varandra i mötet så att vänskap kan gro. 

Ellen och kvinnorna från byn samtalar

Svenskkyrkan i Appelsbosch

 

Kyrktornet i behov av renovering

Mr Caleb Chamane 83 år

Ungdomarna som leder gudstjänsten

Var har våra svenska vänner tagit vägen? Vi vill och behöver ha kvar den relation med Svenska kyrkan som en gång berättade om kristen tro för våra förfäder!

Prästen Radebe ser på mig med undran i blicken. Hans församling har mött så mycket kärlek och vänskap från de människor som sändes ut från Svenska kyrkan, allt ifrån slutet av 1800 talet tills fram på 60 talet. Men därefter har relationen tynat bort.

Det handlar inte om pengar, vi behöver varandra, säger han med eftertryck. Det finns kunskap och erfarenheter vi fortfarande behöver dela.

Visst är kyrkan i behov av renovering och det finns gamla byggnader som behöver rivas. Prioriteringarna och kunskapen är till viss del annorlunda här än vad vi har i Sverige, men en levande kyrka finns det!

När vi kommer ska söndagskolan börja. Ovanligt, för nu för tiden har de flesta församlingar vi besökt sin söndagskola under predakan. Barnen delas upp i två grupper längst fram i kyrkan. Det är imponerande att den yngre barngruppen kan hålla koncentrationen och lyssna på sin lärare, när samtidigt den äldre gruppen tränar en sång med danssteg mitt framför dem!

         

Yngre gruppen i söndagsskolan 

Äldre gruppen i söndagsskolan

Klockan tio börjar vi. En kvinna tar upp en psalm och alla sjunger med – de flesta kan den utantill. Kyrkan är fylld av människor, barn och ungdomar, gamla och medleålders, kvinnor och så några få män. Så är det ofta även i våra kyrkor i Sverige, en dominans av kvinnor.Det är en av de saker vi behöver hjälpa varandra med, hur män kan känna delaktighet i kyrkan idag, tänker jag. Sången och bönen stiger med kraft, predikan är intensiv och människorna hummar och instämmer med predikantens ord. En levande kyrka där delaktigheten är stor.

Den spontana kören

Gudstjänsten leds idag av två ungdomar. De sjunger liturgin och leder församlingen genom gudstjänsten. Konfirmander leder processionen och en kör inbjuder vem som helst att sjunga psaltarpsalmen mellan textläsningarna. Noter och text delas ut då man kommer fram.

Under kollekten tar varje grupp, söndagskolebarnen, ungdomarna, kvinnorna och männen, upp den sång de vill sjunga och hela församlingen stämmer in. Glädjen är uppenbar och alla dansar i takt med sången.

Diakonin i församlingen görs påmind då en kvinna efter kollekten berättar om en församlingsbo som varit sjuk. En extra kollekt tas upp för att hjälpa familjen och sången och givandet är en självklarhet. Här hjälper vi varandra.

Prästen Ljungqvists grav

Övervuxen ruin som förr var en bostad 

Efter gudstjänsten går vi runt i området och ser en kyrkogård där bland andra deras första präst, JF Ljungqvist, ligger begravd. Mitt i de förfallna byggnaderna växter träden men det syns att detta varit ett stort kyrkligt centrum. Kyrka, skola, sjukhus och bostäder för de som arbetat där.

Övningssal i sjuksköteskeskolan

Vi visas till församlingsgården, en stor byggnad som rymmer 1000 personer, för konferenser, läger och högtider. Den är i gott skick och bredvid byggs en sjuksköteskeskola med rymliga lektionssalar som även har en träningslokal för de blivande sjuksköterskorna. Många har sökt utbildningsplats här och i juli beräknas skolan att starta. Inkomsten från elevernas skolavgifter kommer att användas till fortsatta byggprojekt.

Så visst finns det entreprenörskap och satsningar på framtiden här. En levande kyrka, engagemang för de svaga och en framtidstro.

Samt en önskan om vänner från Sverige.

Valtider - för rättvisa och gemenskap!

Valdagen i Sydafrika - människor väntar på att få ge sin röst

I onsdags gick Sydafrika till val. Numer har alla vuxna en möjlighet att välja vilken regering de vill ha. Flera olika partier har under veckor haft kampanjer och fjäskat på olika sätt för att få röster. Precis som i Sverige där EU-valet stundar. En del väljer att inte rösta, som protest mot att är politiken är orättvist och att ”inget händer ändå”, som sägs både här i Sydafrika och i Sverige.

Detta är också ett val – att klaga och inte rösta. Frågan är om det förändrar något.

Valet att vilja kämpa för rättvisa och gemenskap är något vi gör varje dag, eller åtminstinde kan göra. Några exempel:

”Fair trade” dvs rättvisemärkt, eller billigaste varan? Fortfarande är de varor som märks ”faire trade” dyrare än liknande produkter. Det är ju självklart att det ska vara så för det innebär ju att de som producerar får mer betalt även om vi får betala lite mer. Undersökningar har gjorts i Sverige om vi svenskar är villiga att köpa en tröja från tex H&M som är något dyrare för att ge en bättre lön för sömmerskorna på andra sidan jordklotet. Många sa sig vilja det!

Miljögifter? Ja, när det gäller grönsaker kan vi helt enkelt titta på varifrån varan kommer och fråga oss; är det rimligt att dessa tomater kan hålla sig så röda och fina när de kommer från tex Nederländerna och har en ”hållbarhet” på flera veckor? Jag bara tänker på att mina hemodlade tomater blir övermogna efter bara några dagar.....Att vara klimatsmart betyder att vi får avstå sommargrönsaker på vintern till förmån för rotsaker som kan hålla sig längre och vara närproducerade.

Att ha råd att köpa rättvisemärkt handlar också om att inte behöva slänga så mycket mat. Ett bra alternativ är dessa ”matkassar” som går att köpa och som hjälper oss att planera vår matlagning och dessutom får vi något att stoppa i frysen. Bra snabbmatsalternativ helt enkelt!

Valet på en annan nivå är frågan om att ge pengar till välgörenhet och hur vi ska förhålla oss till bistånd. Detta funderar jag mycket på eftersom jag är i Sydafrika för att arbeta för att vi i Svenska kyrkan ska fördjupa våra relationer, samtidigt som Svenska kyrkan bevisligen är en stor biståndsgivare.

Bistånd eller relationer – finns det en motsättning? Detta är frågan för alla kyrkor i världen, men även för oss som enskilda. Ger vi pengar för att förhindra fattigdom, och därmed renar vårt samvete? Har vi som kyrka en gemenskap med de vi ger pengar till så att vi kan ha en dialog om vad som bäst behövs? Hur tänker vi om de människor som finns hemma där vi bor? Inbjuder vi människor i vår gemenskap eller ger vi hellre pengar till välgörande ändamål och undviker att samtala med de som ber om pengar? 

Svenska kyrkan säger sig värna om levande kyrkorelationer vilket är en nödvändighet som kristna, nämligen att  vi i första hand ska vara med i den världsvida kyrkogemenskapen. Att samtidigt vilja bli en av Sveriges största biståndsorganisation känns oroande. Det är inte en kyrkas uppgift att i första hand bli berömd för att man ger en massa pengar. Kyrkans uppgift är i första hand att leva i relation till varandra för att världen ska tro. I samtal med varandra blir det uppenbart att vi behöver dela våra resurser. Först mötas för samtal i en kyrkorelation därefter delande av pengar, kompetens eller gemensam utbildning.

Det är dags att tänka på vilka val vi gör även då vi vill ha relationer! När vi i Svenska kyrkan har relationer med andra kristna i världen reser vi runt på konferenser och möten  – men hur är det för de kyrkokristna som söndagligen ger sin kollekt och ber för sina bröder och systrar i världen? Ger vi möjlighet till fördjupade vänrelationer för alla? När fick ombud för Svenskakyrkans internationella arbete där du bor senast  resa för att möta  kristna från en annan kyrka? Eller när bjöd vi senast  in vanliga kyrkomedlemmar från en annan kyrka och land att möta oss i Sverige?

Arbete och samtal under vänstiftskonferens i februari 2014

 Det finns goda exempel. I det arbete som kallas vänstiftsrelationer händer det. Ungdomar får mötas t e x i  programmet ”Ung i den världsvida kyrkan” som ger ungdomar en möjligehet att få uppleva hur kristna lever och arbetar i en annan värld. Några stift har egna utbildningar för ungdomar i olika vänstift eller låter nyblivna präster få byta land under några månader. Uppsala stift är föredömlig i sina vänförsamlingsmöten vartannat år i ena eller andra landet. 
Men det räcker inte. Svenska kyrkans vänskap med kyrkor i världen kan inte bara synas i stiftens arbete – den behöver synas i vår nationella nivå i Svenska kyrkan också, bl a genom fler satsningar på utsända medarbetare som arbetar tillsammans med våra systerkyrkor eller hemma hos oss i Sverige!

Det är dock inte okomplicerat om vi vill mötas för då behöver vi resa med flyg, bil och andra transportmedel där vissa förgiftar vår natur mer än de andra. Vi är medvetna om detta men ofta svär vi oss fria genom att betala lite extra. Men är det verkligen nödvändigt att skryta med alla resor vi gör med flyg hit och dit eller är det egentligen ett sätt att beskriva hur viktiga vi är? Vi borde istället i vårt arbete låta fler människor ”byta land” för att lära av varandra samt för möten använda mer av videokonferensmöjligheter eller använda andra sociala medier.Då kan de tillfällen då vi verkligen behöver träffas öga mot öga reduceras till några få gånger, istället för att varje möte innebär resor med miljögiftiga transporter.
Ja kyrkorelationer är absolut levande om vi bara tar oss till en gudstjänst då vi är i ett annat land eller inbjuder människor runt omkring oss till vår egen kyrka, inte minst de flyktingar som kommer till vårt land. Kyrkans tidning berättar om goda exempel på detta och det finns säkert fler i Sverige. Bra så!

Gudstjänst i Lesotho - Sani Pass

Kyrkorelation kräver närvaro.. Vi påmindes om det då vi åkte till Sani Pass i Drakensbergen. Thato, vår guide, (som tog oss upp på högsta berget söder om Kilimanjaro,skryt, skryt!) berättade att hans bror var präst i den kyrka som låg 6 km från vår lodge, och därmed fanns en möjlighet att gå i kyrkan under ledigheten. 


Församlingsprästen var beredd då vi söndag kl 10 steg in i den vita kyrkans större rum. 
Gudstjänsten var  varm och glädjefylld och väldigt inklusiv! Dels hjälpte det ju att vi kan lite sesotho/setwana  och att vi kunde sångerna, men dessutom översatte prästen hela tiden till engelska för vår skull! Ordet delades av alla och många var fantastiskt kontextuella dvs vävde in sin egen situation i bibeltexten. Tre unga herdar i sina filtar klev fram och berättade blygt hur lyckliga de var att Gud beskyddar dem från vilda djur och att de har möjlighet att gå till kyrkan.

Den välkomnande glädjen och självklara tillhörigheten  var mer än vad som finns i många gudstjänster i både Sverige eller där vi bor i Pietermaritzburg! Ett viktigt möte som påminde oss om att mötas är och förblir grunden för kyrkorelationer!