Svenskkyrkan i Appelsbosch

 

Kyrktornet i behov av renovering

Mr Caleb Chamane 83 år

Ungdomarna som leder gudstjänsten

Var har våra svenska vänner tagit vägen? Vi vill och behöver ha kvar den relation med Svenska kyrkan som en gång berättade om kristen tro för våra förfäder!

Prästen Radebe ser på mig med undran i blicken. Hans församling har mött så mycket kärlek och vänskap från de människor som sändes ut från Svenska kyrkan, allt ifrån slutet av 1800 talet tills fram på 60 talet. Men därefter har relationen tynat bort.

Det handlar inte om pengar, vi behöver varandra, säger han med eftertryck. Det finns kunskap och erfarenheter vi fortfarande behöver dela.

Visst är kyrkan i behov av renovering och det finns gamla byggnader som behöver rivas. Prioriteringarna och kunskapen är till viss del annorlunda här än vad vi har i Sverige, men en levande kyrka finns det!

När vi kommer ska söndagskolan börja. Ovanligt, för nu för tiden har de flesta församlingar vi besökt sin söndagskola under predakan. Barnen delas upp i två grupper längst fram i kyrkan. Det är imponerande att den yngre barngruppen kan hålla koncentrationen och lyssna på sin lärare, när samtidigt den äldre gruppen tränar en sång med danssteg mitt framför dem!

         

Yngre gruppen i söndagsskolan 

Äldre gruppen i söndagsskolan

Klockan tio börjar vi. En kvinna tar upp en psalm och alla sjunger med – de flesta kan den utantill. Kyrkan är fylld av människor, barn och ungdomar, gamla och medleålders, kvinnor och så några få män. Så är det ofta även i våra kyrkor i Sverige, en dominans av kvinnor.Det är en av de saker vi behöver hjälpa varandra med, hur män kan känna delaktighet i kyrkan idag, tänker jag. Sången och bönen stiger med kraft, predikan är intensiv och människorna hummar och instämmer med predikantens ord. En levande kyrka där delaktigheten är stor.

Den spontana kören

Gudstjänsten leds idag av två ungdomar. De sjunger liturgin och leder församlingen genom gudstjänsten. Konfirmander leder processionen och en kör inbjuder vem som helst att sjunga psaltarpsalmen mellan textläsningarna. Noter och text delas ut då man kommer fram.

Under kollekten tar varje grupp, söndagskolebarnen, ungdomarna, kvinnorna och männen, upp den sång de vill sjunga och hela församlingen stämmer in. Glädjen är uppenbar och alla dansar i takt med sången.

Diakonin i församlingen görs påmind då en kvinna efter kollekten berättar om en församlingsbo som varit sjuk. En extra kollekt tas upp för att hjälpa familjen och sången och givandet är en självklarhet. Här hjälper vi varandra.

Prästen Ljungqvists grav

Övervuxen ruin som förr var en bostad 

Efter gudstjänsten går vi runt i området och ser en kyrkogård där bland andra deras första präst, JF Ljungqvist, ligger begravd. Mitt i de förfallna byggnaderna växter träden men det syns att detta varit ett stort kyrkligt centrum. Kyrka, skola, sjukhus och bostäder för de som arbetat där.

Övningssal i sjuksköteskeskolan

Vi visas till församlingsgården, en stor byggnad som rymmer 1000 personer, för konferenser, läger och högtider. Den är i gott skick och bredvid byggs en sjuksköteskeskola med rymliga lektionssalar som även har en träningslokal för de blivande sjuksköterskorna. Många har sökt utbildningsplats här och i juli beräknas skolan att starta. Inkomsten från elevernas skolavgifter kommer att användas till fortsatta byggprojekt.

Så visst finns det entreprenörskap och satsningar på framtiden här. En levande kyrka, engagemang för de svaga och en framtidstro.

Samt en önskan om vänner från Sverige.

Valtider - för rättvisa och gemenskap!

Valdagen i Sydafrika - människor väntar på att få ge sin röst

I onsdags gick Sydafrika till val. Numer har alla vuxna en möjlighet att välja vilken regering de vill ha. Flera olika partier har under veckor haft kampanjer och fjäskat på olika sätt för att få röster. Precis som i Sverige där EU-valet stundar. En del väljer att inte rösta, som protest mot att är politiken är orättvist och att ”inget händer ändå”, som sägs både här i Sydafrika och i Sverige.

Detta är också ett val – att klaga och inte rösta. Frågan är om det förändrar något.

Valet att vilja kämpa för rättvisa och gemenskap är något vi gör varje dag, eller åtminstinde kan göra. Några exempel:

”Fair trade” dvs rättvisemärkt, eller billigaste varan? Fortfarande är de varor som märks ”faire trade” dyrare än liknande produkter. Det är ju självklart att det ska vara så för det innebär ju att de som producerar får mer betalt även om vi får betala lite mer. Undersökningar har gjorts i Sverige om vi svenskar är villiga att köpa en tröja från tex H&M som är något dyrare för att ge en bättre lön för sömmerskorna på andra sidan jordklotet. Många sa sig vilja det!

Miljögifter? Ja, när det gäller grönsaker kan vi helt enkelt titta på varifrån varan kommer och fråga oss; är det rimligt att dessa tomater kan hålla sig så röda och fina när de kommer från tex Nederländerna och har en ”hållbarhet” på flera veckor? Jag bara tänker på att mina hemodlade tomater blir övermogna efter bara några dagar.....Att vara klimatsmart betyder att vi får avstå sommargrönsaker på vintern till förmån för rotsaker som kan hålla sig längre och vara närproducerade.

Att ha råd att köpa rättvisemärkt handlar också om att inte behöva slänga så mycket mat. Ett bra alternativ är dessa ”matkassar” som går att köpa och som hjälper oss att planera vår matlagning och dessutom får vi något att stoppa i frysen. Bra snabbmatsalternativ helt enkelt!

Valet på en annan nivå är frågan om att ge pengar till välgörenhet och hur vi ska förhålla oss till bistånd. Detta funderar jag mycket på eftersom jag är i Sydafrika för att arbeta för att vi i Svenska kyrkan ska fördjupa våra relationer, samtidigt som Svenska kyrkan bevisligen är en stor biståndsgivare.

Bistånd eller relationer – finns det en motsättning? Detta är frågan för alla kyrkor i världen, men även för oss som enskilda. Ger vi pengar för att förhindra fattigdom, och därmed renar vårt samvete? Har vi som kyrka en gemenskap med de vi ger pengar till så att vi kan ha en dialog om vad som bäst behövs? Hur tänker vi om de människor som finns hemma där vi bor? Inbjuder vi människor i vår gemenskap eller ger vi hellre pengar till välgörande ändamål och undviker att samtala med de som ber om pengar? 

Svenska kyrkan säger sig värna om levande kyrkorelationer vilket är en nödvändighet som kristna, nämligen att  vi i första hand ska vara med i den världsvida kyrkogemenskapen. Att samtidigt vilja bli en av Sveriges största biståndsorganisation känns oroande. Det är inte en kyrkas uppgift att i första hand bli berömd för att man ger en massa pengar. Kyrkans uppgift är i första hand att leva i relation till varandra för att världen ska tro. I samtal med varandra blir det uppenbart att vi behöver dela våra resurser. Först mötas för samtal i en kyrkorelation därefter delande av pengar, kompetens eller gemensam utbildning.

Det är dags att tänka på vilka val vi gör även då vi vill ha relationer! När vi i Svenska kyrkan har relationer med andra kristna i världen reser vi runt på konferenser och möten  – men hur är det för de kyrkokristna som söndagligen ger sin kollekt och ber för sina bröder och systrar i världen? Ger vi möjlighet till fördjupade vänrelationer för alla? När fick ombud för Svenskakyrkans internationella arbete där du bor senast  resa för att möta  kristna från en annan kyrka? Eller när bjöd vi senast  in vanliga kyrkomedlemmar från en annan kyrka och land att möta oss i Sverige?

Arbete och samtal under vänstiftskonferens i februari 2014

 Det finns goda exempel. I det arbete som kallas vänstiftsrelationer händer det. Ungdomar får mötas t e x i  programmet ”Ung i den världsvida kyrkan” som ger ungdomar en möjligehet att få uppleva hur kristna lever och arbetar i en annan värld. Några stift har egna utbildningar för ungdomar i olika vänstift eller låter nyblivna präster få byta land under några månader. Uppsala stift är föredömlig i sina vänförsamlingsmöten vartannat år i ena eller andra landet. 
Men det räcker inte. Svenska kyrkans vänskap med kyrkor i världen kan inte bara synas i stiftens arbete – den behöver synas i vår nationella nivå i Svenska kyrkan också, bl a genom fler satsningar på utsända medarbetare som arbetar tillsammans med våra systerkyrkor eller hemma hos oss i Sverige!

Det är dock inte okomplicerat om vi vill mötas för då behöver vi resa med flyg, bil och andra transportmedel där vissa förgiftar vår natur mer än de andra. Vi är medvetna om detta men ofta svär vi oss fria genom att betala lite extra. Men är det verkligen nödvändigt att skryta med alla resor vi gör med flyg hit och dit eller är det egentligen ett sätt att beskriva hur viktiga vi är? Vi borde istället i vårt arbete låta fler människor ”byta land” för att lära av varandra samt för möten använda mer av videokonferensmöjligheter eller använda andra sociala medier.Då kan de tillfällen då vi verkligen behöver träffas öga mot öga reduceras till några få gånger, istället för att varje möte innebär resor med miljögiftiga transporter.
Ja kyrkorelationer är absolut levande om vi bara tar oss till en gudstjänst då vi är i ett annat land eller inbjuder människor runt omkring oss till vår egen kyrka, inte minst de flyktingar som kommer till vårt land. Kyrkans tidning berättar om goda exempel på detta och det finns säkert fler i Sverige. Bra så!

Gudstjänst i Lesotho - Sani Pass

Kyrkorelation kräver närvaro.. Vi påmindes om det då vi åkte till Sani Pass i Drakensbergen. Thato, vår guide, (som tog oss upp på högsta berget söder om Kilimanjaro,skryt, skryt!) berättade att hans bror var präst i den kyrka som låg 6 km från vår lodge, och därmed fanns en möjlighet att gå i kyrkan under ledigheten. 


Församlingsprästen var beredd då vi söndag kl 10 steg in i den vita kyrkans större rum. 
Gudstjänsten var  varm och glädjefylld och väldigt inklusiv! Dels hjälpte det ju att vi kan lite sesotho/setwana  och att vi kunde sångerna, men dessutom översatte prästen hela tiden till engelska för vår skull! Ordet delades av alla och många var fantastiskt kontextuella dvs vävde in sin egen situation i bibeltexten. Tre unga herdar i sina filtar klev fram och berättade blygt hur lyckliga de var att Gud beskyddar dem från vilda djur och att de har möjlighet att gå till kyrkan.

Den välkomnande glädjen och självklara tillhörigheten  var mer än vad som finns i många gudstjänster i både Sverige eller där vi bor i Pietermaritzburg! Ett viktigt möte som påminde oss om att mötas är och förblir grunden för kyrkorelationer!

Att våga lära nytt av de marginaliserade

Vem lyssnar på vem - Mrs Mkhabela eller Mrs Mkambule? Vill du lyssna?

Under tio intensiva dagar träffades representanter för fem vänstift  från Sverige och södra Afrika utanför Pietermaritzburg. Vi lärde känna varandra genom att läsa bibeln ihop och berätta från de verkligheter vi lever i. Det är förunderligt att det finns så mycket klokskap och erfarenheter  hos andra som hjälper mig att förstå klarare vad mission är och varför det är så viktigt att vara en del av en världsvid kyrka!

Prästen och vår bibelstudielärare Solomuzi Mabuza

           

Drama om hur vi bemöter varandra

Lebombostiftet i Mozambique
och Västerås stift

Östra stiftet och Göteborgs stift

         

               Sydöstra stiftet och Skara stift

       

Cape Orange stiften och
Härnösands stift

            

                      Lutherska kyrkan i Zimbabwe
                  och  Uppsala stift

Kyrkornas världsråd har skrivit ett dokument som heter "Together towards life, Mission and evangelism in changing landscapes”  Läs här. Vi arbetade även med detta under några av dagarna och det genomsyrade vårt tänkande resten av tiden tillsammans. En viktig del i ”det förändrade landskapet” är att missionen kommer från de marginaliserade. Tänk så svårt vi har att tänka att JAG får hjälp att se vad Gud vill, genom att LYSSNA på de människor jag vanligtvis tycker att JAG behöver hjälpa – de marginaliserade!

Frågan är vem som är marginaliserad i min eller din närhet. Barnen, alkisen, sjukpensionären, den arbetslöse, flyktingen? Den jag minst anar....

Vi är ganska duktiga i Sverige på att tala om att ”ge röst åt de utan röst”, ge självstärkande kurser, tala om mindfullness, hjälp till självhjälp. Vi har massor av hjälp att ge till dem som vi tycker behöver det. Men när satte vi oss ner och tog emot lärdom och hjälp från dem vi vill hjälpa?

Under dessa dagar läste vi bl a i gamla testamentet om Naman som var en berömd soldat i ett fiendeland till Isarel. Han var svårt sjuk men fick hjälp av en liten flicka som var hans slav. Tänk att Naman lyssnade på ett barn, en slav, trots att han hade goda kontakter med självaste kungen! Tack vare att han lyssnade fick han hjälp. Läs 2 King 5:1-19 (Sen kan vi ju naturligtvis tycka att de är galet att han hade slavar! Men poängen i berättelsen är här en annan, att jag kan lära mig vad JAG missar som Naman förstår, trots att jag varken har slavar eller för krig....)

Oavsett om vi är kristna, politiskt aktiva, rättsaktivister eller allmänt medmänskligt innkännande människor – eller alltihop på en gång – finns detta kvar att lära tror jag;

 Från dem man minst anar i denna världen kommer sanningen och visheten  
 - det gäller bara att våga och vilja lyssna!

Rikedom trots fattigdom hos vänner

Linnea och Gustav möter vänner överallt! Linnea häsar på en prästfru
 och Gustav byter adress med en nyfunnen vän

Under hösten har 8 ungdomar varit utsända under fyra månander, från några stift i Svenska kyrkan till sina vänstift i Afrika. Jag fick förmånen att hälsa på  fyra av dessa ungdomar, i Zimbabwe och i Mozambique.

Linnea och Gustav från Uppsala stift har levt med sin vänkyrka i Zimbabwe.

Ungdomarna har till största delen bott i Manama, i den södra delen av landet. Här finns ett sjukhus, skola och en kyrka som brukligt är på en gammal missionsstation. Men här finns också hemsjukvårdsprogrammet Thusanang som betyder ungefär "vi hjälper varandra". Vi är många i Svenska kyrkan som känner till Thusanang och vi stödjer arbetet i vårt insamlingarbete. De hjälper föräldralösa barn, ger hemvård, och har utbildning omkring bland annat hiv and aids.  Du som vill kan läsa mer om Thusanangs viktiga arbete!. Här

Ungdomarna har i den 40 gradiga värmen och ibland utan elström, fått vänner för livet. Det är när vi blir beroende av varandra som vi ser var vännerna finns och inser vad som är värdefullt i livet!

Ella och Elin  från Västerås fick lära känna sitt vänstift Lebombo i Mozambique som du kan läsa om Här  

Elin och Ella med ordförande i Kyrkans Unga

I Mozambique har Ella och Elin fått möta ungdomar och samtalat med dem om allt mellan himmel och jord. De har bott på tre olika platser för att få lära känna så många som möjligt. Västerås stift har satsat väldigt mycket på utbytesprogram för och med ungdomar, så detta var vad de verkligen ville. I Mozambique kan ungdomarna sin bibel och Gud är självklar i vardagen. De har blivit vänner för livet!

Visst har de upplevt att det är det annorlunda i södra Afrika. Husen i huvudstaden Maputo bär fortfarande ärr efter inbördeskriget som varande 1975 - 1992. Arbetslösheten är stor i Zimbabwe. Malaria och hiv skördar offer varje dag och många barn är föräldralösa i dessa båda länder. Med våra svenska ögon är det fattigt, och det är också sant.

Trafiken är tät i Maputo och husen påminner om hus från "miljonprojekten"
i Sverige  -  fast dessa har inte blivit upprustade

Men rikedomen i många av länderna i södra Afrika är också stor – fast av ett annat slag. 

Tid för varann – tid med Gud. Även själva naturen som Gud har skapat gläds över människorna här och ger i överflöd.

Om bara regn har fallit i lagom mängd... Nedsmutsningen i bl a väst och klimatförändringar det medför blir en verkligehet som känns i magen och som direkt påverkar liv och död här. När ska vi ta på allvar att naturen har vi tillsammans? Vi behöver fatta att vad vi gör får konsekvenser och påverkar våra vänner i Mozambique och Zimbabwe!

 

Naturens rikedom fick vi uppleva då vi besökte Maciene, även det en gammal missionstation, lite norr om Maputo. Här gav Fredrico av sin tid och sitt kunnande då han tog oss runt i byn. På min fråga ”vems är frukterna som växer här?” svarde han: Allas, vi har dem tillsammans!

Något att tänka på för oss i Sverige. Kanske har vi tillräckligt med frukt i våra trädgårdar så vi kan ge bort till dem som inte har. Dessutom har vi ju allemansrätten. Skogens guld finns för att vi ska dela det med andra!

 

Fredrico skalar bort det gröna skalet från kokosnöten och fram 
kommer den vita nöten! (Den hinner blir brun  tills vi köper den till Sverige)    

  

Tummen upp för färsk kokosmjölk - och för att dela! Varsågod!

Jul på vintern eller sommaren - gör det skillnad?

Vår julgran (!) och "Secret Sanktas" hemliga paket - ett åt oss var!

Det är annorlunda att fira jul i Afrika. Värmen är så klart det mest märkbara. 30 grader i skuggan är ju inte vad jag är van vid i Sverige. Ljuset finns utan att det behövs tända stearinljus - de kroknar ändå i värmen.

Vad som varit märkbart denna jul är ändå att själva firandet i kyrkan är betydligt mer nertonad här än i Sverige. Det har kanske med årstiden att göra ändå, tänker jag. I Sverige är det kallt och vi njuter av att göra livet lite mer festligt – oavsett om man firar Jesus födelse eller inte. I Sydafrika har alla sommarlov och fokus är på att träffa släkt och vänner, resa eller bara koppla av. Behovet av att göra fint och fest är inte lika stort. Däremot firas Advent. Då går ju barnen fortfarande i skolan och längtan till sommarlov gör att Carolsgudstjänster och julgirlanger tävlar om att göra livet roligare. Vi har haft flera okända barn, ungdomar och vuxna som ställt sig utanför vår grind och sjungit Carols under november och början av december. Därefter var det tyst.

I vår kyrka är det så klart en julgudstjänst, fast på juldagen som de flesta människor i världen firar. Vi var kanske 40 personer mot ett 80 tal i vanliga fall. Folk var bortresta helt enkelt men firade säkert juldagens gudstjänst där deras släkt bor – på platsen där de kommer ifrån. Men i Eastwood bestod församlingen av till hälften nya människor som firade jul hos sin släkt i Pietermaritzburg. Precis som vår familj!

Tillrest släkt till familjen Mthethwa firar juldagens gudstjänst i Eastwoods församling

Jag kan inte låta bli att jämföra med påskens firande.

Påsken är en stor högtid i kyrkan i Sydafrika. Hela veckan före påsk, Stilla veckan, avlöser gudstjänster varandra med fullt av folk. Långfredagen är en jättemanifestation med gudstjänst som varar i princip hela dagen. En del sover över i kyrkan på lördagen för att på söndagsmorgonen fira att Jesus uppstått. Påsk firas helt enkelt betydlig mer här än i Sverige. 

Sydafrika går mot vinter då men Sverige går mot vår....

Kan det vara så enkelt? Att vårt behov av firande styrs av årstiden, värmen respektive kylan. Vi har behov av uppmuntran och lite fest då  mörker och kyla kommer,  men är mer ovilliga att nöta kyrkbänken då värmen, ljuset och ledigheten återvänt?

Faktiskt är vi nog ganska lika i vår värld.

Familjen samlad - äntligen!

Vandring i Botaniska trädgården - lite likt
 "kärleksrundan" på vårt sommarställe Nyttorp!

Att vara en stolt lutheran!

Jo, ni såg rätt – stolt lutheran! Det är ju inte alltid så vi uttrycker saken i Sverige precis. Vi talar om att vara ekumen, kristen, troende eller något liknande. I vår kyrka i Sydafrika är det viktigt att vara just luthersk. Här kommer en förklaring!

         

           Emeriti biskoparna Buthelezi & Zulu

Biskop Biyela

Lite teori….

För två veckor sedan var jag på en heldag med seminarier omkring Martin Luther. Föredragshållare var bland andra f.d. biskopar i detta Sydaösta stift som vi bor i. Den mest omtalade var Manas Buthelezi. Han talade om vikten av att som lutheran också våga bejaka att leva i celibat – att bli munk eller nunna alltså. Martin Luther var ju munk, men efter hans protester mot katolska kyrkans syn på bl a syndernas förlåtelse, blev han bannlyst och fick inte gå till nattvard. Då gifte han sig med en kvinna, Katharina von Bora, en nunna som rymt från sitt kloster. De fick 6 barn och enligt B Manas Buthelezi var hans Katharina en stark kvinna som också var en ledartyp, lite ovanligt på den tiden liksom även nu på sina håll… Lika ovanligt var att, här i Sydafrika där det är otroligt viktigt att få många barn, B. Buthelezi talade om hur viktigt det är att en del lever i celibat! ”Vi behöver människor som viger sitt liv åt bön som ett arbete”, avslutade biskopen. Det är ju faktiskt sant!

Det många sammanfattade under dagen av vad Luther gjorde för kyrkan och kristenheten, är ändå följande:

·         Vi är räddade bara av Guds nåd, inte p.g.a. vad vi själva gör  

·         Alla människor ska ha rätt att läsa Bibeln på sitt språk

·         Genom att tro på Jesus som vår frälsare får vi evigt liv.

Goda gärningar är självklart viktigt, men det blir liksom en effekt av att vi tror på att Jesus av nåd räddar oss. Vi vill göra gott och göra som Jesus. Vi vill vara hans efterföljare.

En annan biskop, Biyela, talade om Luther som tolerant ekumen. Luther ville ha mer tolerans mot andra kyrkor, även om man inte håller med om allt. Passar ju bra nu när det varit Kyrkornas världsråds generalförsamling i Sydkorea i år! (Hålls bara vart 7:e – 8:e år)

Rättvisa hör ihop med tolerans, Paulus talar om ökad tolerans, Jesus själv talar om frihet.

Därför ska vi ha NOLL tolerans mot om kyrkor blockerar vägen för att en människa ska kunna lära känna Guds kärlek, genom att ställa krav som inte Gud ställer. (Te x betala för att få syndernas förlåtelse.)

Det får oss att som lutheraner ställa oss på de utsattas, de svaga och de marginaliserades sida – vi kan ju inte tolerera ett politiskt och ekonomiskt system som gör människor fattiga!

Jo, jo där röt biskopen i ordentligt! Bra!

             

Barn i förskolan i Endlovini

Kyrkans hälsocenter i Amakhumbuza

..å lite i praktiska livet!

Hela förra veckan reste jag runt här i KwaZulu-Natal med en delegation från Skara stift för att de skulle möta sitt vänstift, Sydöstra stiftet. Var vi än kom vittnade människor om att de är just; stolta lutheraner! Här är några kommentarer:

-          Vi fick bygga vår kyrka för att vi skulle få möjlighet att tala VÅRT språk.

-          Självklart arbetar vi tillsammans med kristna från olika kyrkor i arbetet bland hiv sjuka.

-          Vi berättar för människor om Jesus för det finns många som inte vet vem Han är! Nu startar vi snart en ny församling!

-          Vi läser bibeln tillsammans med människor så vi kan spegla vårt eget liv där och se att bibeln gäller här och nu.  Många får nytt hopp om befrielse från allt gammalt och nåd att leva på nytt.

-          Vi arbetar självklart tillsammans med de marginaliserade, för vår kyrka här ligger i ett fattigt område.

-          Låt oss be och tacka för att Gud av nåd räddar oss!

Martin Luther vågade protestera mot det som var fel i kyrkan, när den hindrade människor att få möta Gud. Luther var FÖR förändring och det attraherar fortfarande människor, inte bara i Sydafrika.  Så låt oss se vad vi behöver förändra och arbeta med i vår Svenska kyrka, så vi också kan kalla oss – stolta Lutheraner!

Stiftsprost Peter Lindvall på sockenbud i ett hem i Umpumulo
dvs nattvardsfirande för dem som inte kan komma till kyrkan.

Hos Narosan i Botswana

Morgon på farmen

 Vi åkte buss till D’Kar under morgontimmarna. Kvinnor med stora platskärl med kött klev på, en gammal man dividerade om priset för bussresan och Anders systerson Emil satt bredvid en ung man  och verkade ha ett trivsamt samtal då de visade bilder för varandra från mobil och kamera. Allt hinns med på en bussresa när man sitter trångt och varmt.

Väl framme blev det ett kärt återseende för Anders syster, Elisabet och väninna Anna-Karin som varit hos Narosan folket tidigare. På en skumpig väg åkte vi ut till en farm som ägs av detta folk och ligger omgärdat av ett naturreservat. Turister är välkomna hit och tanken är att de ska få möta detta folk och få se lite av deras rika kultur. Det är också plasten för en dansfestival då Sanfolk från olika länder delar med sig av och visar upp sina danser.  Tyvärr var det ingen sådan detta år men vi fick ändå vara med om väldigt mycket.

I byn D’Kar bor ca 1700 personer som tillhör Narosanfolket och ca 500 människor som är Bantufolk. De lever i god gemenskap men arbetslösheten och fattigdomen är stor. Därför har de bestämt att familjerna turas om att vara på farmen för att under någon vecka i taget få leva så som de helst av allt skulle vilja; i och av   naturen. De får fortfarande inte jaga själva, men under denna vecka kan de i alla fall äta kött och visa sin kultur för turister och besökare likaväl som de samtidigt får njuta av ett liv de älskar. Redan första kvällen gick vi till hyddorna de bor i vid farmen för att hälsa på den familj som skulle visa oss sitt levnadssätt.

               

                   Halsbandet slipas med en sandsten

Äggskal under bearbetning

 

Borrning av äggskal

Färdigt armband

Dagen efter började med att vi fick pröva på att göra smycken av strutsäggskal. Med en pinne som hade en sylvass ände, borrade man sig försiktigt ner i det tunna skalet för att till sist picka ett litet hål. Inte helt enkelt! Därefter träs det upp på en tråd (djursena förr, vanlig tråd nu) och sedan klipper man försiktigt kanterna och därefter slipar dem runda. Detta tar tid! Vi gick tillsammans med tre män ut för att se hur de gör en fälla som de agnar med en söt kåda, samt plockade ett tjockt gräs som vi fick pröva att snurra rep av. De skrattade då jag försökte – Narosan folket är smala och deras hud rör sig inte – för då jag försökte rulla trådarna på min hud rörde sig ”huden” för mycket… Nåväl till slut fixade jag det ganska bra då jag använde mitt smalben istället. Lite imponerade blev de i alla fall!

               

Trådarna i gräset dras fram

Trådarna tvinnas ihop - två åt gången

                   

                          Fällan bereds med kåda från "Nca",
                Silverbusken

Pinne från "Quani" busken snurras mot en
annan pinne från "Qeng"busken (som man
även får pilgiftet ifrån!) med torrt gräs under = eld

Vi åt lunch tillsammans med familjen, utsökt gott kött av kudu och majsgröt, men innan vi blev serverade visade de hur de gör upp eld. Det tog dem mindre än 3 minuter - något för scouter att se!

Senare på eftermiddagen hämtade de oss i en bil med öppet flak, en så kallad ”bakkie”. Vi åkte tillsammans ut i reservatet för att gå runt och leta medicinväxter och ätbara örter.  Det har varit oerhört torrt i Botswana, men så klart hittade de den ätbara roten som heter ”Kaba”. Den smakar faktiskt som rå potatis men innehåller framför allt mycket vatten. Det är väldigt viktigt att då man skalar den, att ingenting hamnar i ens knä utan skalar den sittande med armarna utsträckta.(Annars blir man inte gift..) Ingen står upp och äter, utan tanken är, att i tacksamhet över den viktiga roten så  tar man sig tid att dela med varandra. Inget jäkt!  

När vi vandrade omkring fick vi lära oss många olika växter och deras användningsområde. En av männen visade oss hur man ska gå på ”baksidan” av stora hål, så inget djur plötsligt rusar upp och anfaller. Han pekade också på spår efter ormar och en gepard.. Då slog det oss att ingen av oss hade något vapen, vilket är vanligt då man går en sk ”bushwalk” i ett djurreservat med vilda djur. Men, konstaterade vi, eftersom vi är tillsammans med ett naturfolk som vet hur man uppträder behöver vi inte oroa oss! Det gjorde vi verkligen inte heller utan sjöng tillsammans med dem både svenska vandringssånger och lite sydafrikanska tongångar då vi i solnedgången vandrade mot bilen.

Männen dansar runt elden...

....kvinnorna klappar och sjunger, och dansar ibland!

Senare på kvällen gick vi ner till deras boplats för att få vara med om en dansuppvisning. Det var en upplevelse! De berättade några legender samt dansade traditionella danser som nästan alla handlar om de djur de värderar så högt; giraffen, kudun och strutsen. Vi försökte verkligen klappa takten under dansen men rytmen är otroligt invecklad och de melodier de sjunger är nästan omöjliga att följa – men vi njöt! Efter kanske en timmes dansande började den sk ”healingdansen”. Det var bara Narosanfamiljen samt vi fem där, så dessa underbara människor slöt in oss i dansen och även vi fick handpåläggning för att vår hosta och andra sjukdomar skulle lämna oss. Tack, Elisabet för att du lärt känna dessa människor så att vi genom dig fick deras förtroende att bli inneslutna i gemenskapen!

Här pågår healing! Spåren runt elden
  har gjorts av stampande fötter!