Att våga lära nytt av de marginaliserade

Vem lyssnar på vem - Mrs Mkhabela eller Mrs Mkambule? Vill du lyssna?

Under tio intensiva dagar träffades representanter för fem vänstift  från Sverige och södra Afrika utanför Pietermaritzburg. Vi lärde känna varandra genom att läsa bibeln ihop och berätta från de verkligheter vi lever i. Det är förunderligt att det finns så mycket klokskap och erfarenheter  hos andra som hjälper mig att förstå klarare vad mission är och varför det är så viktigt att vara en del av en världsvid kyrka!

Prästen och vår bibelstudielärare Solomuzi Mabuza

           

Drama om hur vi bemöter varandra

Lebombostiftet i Mozambique
och Västerås stift

Östra stiftet och Göteborgs stift

         

               Sydöstra stiftet och Skara stift

       

Cape Orange stiften och
Härnösands stift

            

                      Lutherska kyrkan i Zimbabwe
                  och  Uppsala stift

Kyrkornas världsråd har skrivit ett dokument som heter "Together towards life, Mission and evangelism in changing landscapes”  Läs här. Vi arbetade även med detta under några av dagarna och det genomsyrade vårt tänkande resten av tiden tillsammans. En viktig del i ”det förändrade landskapet” är att missionen kommer från de marginaliserade. Tänk så svårt vi har att tänka att JAG får hjälp att se vad Gud vill, genom att LYSSNA på de människor jag vanligtvis tycker att JAG behöver hjälpa – de marginaliserade!

Frågan är vem som är marginaliserad i min eller din närhet. Barnen, alkisen, sjukpensionären, den arbetslöse, flyktingen? Den jag minst anar....

Vi är ganska duktiga i Sverige på att tala om att ”ge röst åt de utan röst”, ge självstärkande kurser, tala om mindfullness, hjälp till självhjälp. Vi har massor av hjälp att ge till dem som vi tycker behöver det. Men när satte vi oss ner och tog emot lärdom och hjälp från dem vi vill hjälpa?

Under dessa dagar läste vi bl a i gamla testamentet om Naman som var en berömd soldat i ett fiendeland till Isarel. Han var svårt sjuk men fick hjälp av en liten flicka som var hans slav. Tänk att Naman lyssnade på ett barn, en slav, trots att han hade goda kontakter med självaste kungen! Tack vare att han lyssnade fick han hjälp. Läs 2 King 5:1-19 (Sen kan vi ju naturligtvis tycka att de är galet att han hade slavar! Men poängen i berättelsen är här en annan, att jag kan lära mig vad JAG missar som Naman förstår, trots att jag varken har slavar eller för krig....)

Oavsett om vi är kristna, politiskt aktiva, rättsaktivister eller allmänt medmänskligt innkännande människor – eller alltihop på en gång – finns detta kvar att lära tror jag;

 Från dem man minst anar i denna världen kommer sanningen och visheten  
 - det gäller bara att våga och vilja lyssna!

Rikedom trots fattigdom hos vänner

Linnea och Gustav möter vänner överallt! Linnea häsar på en prästfru
 och Gustav byter adress med en nyfunnen vän

Under hösten har 8 ungdomar varit utsända under fyra månander, från några stift i Svenska kyrkan till sina vänstift i Afrika. Jag fick förmånen att hälsa på  fyra av dessa ungdomar, i Zimbabwe och i Mozambique.

Linnea och Gustav från Uppsala stift har levt med sin vänkyrka i Zimbabwe.

Ungdomarna har till största delen bott i Manama, i den södra delen av landet. Här finns ett sjukhus, skola och en kyrka som brukligt är på en gammal missionsstation. Men här finns också hemsjukvårdsprogrammet Thusanang som betyder ungefär "vi hjälper varandra". Vi är många i Svenska kyrkan som känner till Thusanang och vi stödjer arbetet i vårt insamlingarbete. De hjälper föräldralösa barn, ger hemvård, och har utbildning omkring bland annat hiv and aids.  Du som vill kan läsa mer om Thusanangs viktiga arbete!. Här

Ungdomarna har i den 40 gradiga värmen och ibland utan elström, fått vänner för livet. Det är när vi blir beroende av varandra som vi ser var vännerna finns och inser vad som är värdefullt i livet!

Ella och Elin  från Västerås fick lära känna sitt vänstift Lebombo i Mozambique som du kan läsa om Här  

Elin och Ella med ordförande i Kyrkans Unga

I Mozambique har Ella och Elin fått möta ungdomar och samtalat med dem om allt mellan himmel och jord. De har bott på tre olika platser för att få lära känna så många som möjligt. Västerås stift har satsat väldigt mycket på utbytesprogram för och med ungdomar, så detta var vad de verkligen ville. I Mozambique kan ungdomarna sin bibel och Gud är självklar i vardagen. De har blivit vänner för livet!

Visst har de upplevt att det är det annorlunda i södra Afrika. Husen i huvudstaden Maputo bär fortfarande ärr efter inbördeskriget som varande 1975 - 1992. Arbetslösheten är stor i Zimbabwe. Malaria och hiv skördar offer varje dag och många barn är föräldralösa i dessa båda länder. Med våra svenska ögon är det fattigt, och det är också sant.

Trafiken är tät i Maputo och husen påminner om hus från "miljonprojekten"
i Sverige  -  fast dessa har inte blivit upprustade

Men rikedomen i många av länderna i södra Afrika är också stor – fast av ett annat slag. 

Tid för varann – tid med Gud. Även själva naturen som Gud har skapat gläds över människorna här och ger i överflöd.

Om bara regn har fallit i lagom mängd... Nedsmutsningen i bl a väst och klimatförändringar det medför blir en verkligehet som känns i magen och som direkt påverkar liv och död här. När ska vi ta på allvar att naturen har vi tillsammans? Vi behöver fatta att vad vi gör får konsekvenser och påverkar våra vänner i Mozambique och Zimbabwe!

 

Naturens rikedom fick vi uppleva då vi besökte Maciene, även det en gammal missionstation, lite norr om Maputo. Här gav Fredrico av sin tid och sitt kunnande då han tog oss runt i byn. På min fråga ”vems är frukterna som växer här?” svarde han: Allas, vi har dem tillsammans!

Något att tänka på för oss i Sverige. Kanske har vi tillräckligt med frukt i våra trädgårdar så vi kan ge bort till dem som inte har. Dessutom har vi ju allemansrätten. Skogens guld finns för att vi ska dela det med andra!

 

Fredrico skalar bort det gröna skalet från kokosnöten och fram 
kommer den vita nöten! (Den hinner blir brun  tills vi köper den till Sverige)    

  

Tummen upp för färsk kokosmjölk - och för att dela! Varsågod!

Jul på vintern eller sommaren - gör det skillnad?

Vår julgran (!) och "Secret Sanktas" hemliga paket - ett åt oss var!

Det är annorlunda att fira jul i Afrika. Värmen är så klart det mest märkbara. 30 grader i skuggan är ju inte vad jag är van vid i Sverige. Ljuset finns utan att det behövs tända stearinljus - de kroknar ändå i värmen.

Vad som varit märkbart denna jul är ändå att själva firandet i kyrkan är betydligt mer nertonad här än i Sverige. Det har kanske med årstiden att göra ändå, tänker jag. I Sverige är det kallt och vi njuter av att göra livet lite mer festligt – oavsett om man firar Jesus födelse eller inte. I Sydafrika har alla sommarlov och fokus är på att träffa släkt och vänner, resa eller bara koppla av. Behovet av att göra fint och fest är inte lika stort. Däremot firas Advent. Då går ju barnen fortfarande i skolan och längtan till sommarlov gör att Carolsgudstjänster och julgirlanger tävlar om att göra livet roligare. Vi har haft flera okända barn, ungdomar och vuxna som ställt sig utanför vår grind och sjungit Carols under november och början av december. Därefter var det tyst.

I vår kyrka är det så klart en julgudstjänst, fast på juldagen som de flesta människor i världen firar. Vi var kanske 40 personer mot ett 80 tal i vanliga fall. Folk var bortresta helt enkelt men firade säkert juldagens gudstjänst där deras släkt bor – på platsen där de kommer ifrån. Men i Eastwood bestod församlingen av till hälften nya människor som firade jul hos sin släkt i Pietermaritzburg. Precis som vår familj!

Tillrest släkt till familjen Mthethwa firar juldagens gudstjänst i Eastwoods församling

Jag kan inte låta bli att jämföra med påskens firande.

Påsken är en stor högtid i kyrkan i Sydafrika. Hela veckan före påsk, Stilla veckan, avlöser gudstjänster varandra med fullt av folk. Långfredagen är en jättemanifestation med gudstjänst som varar i princip hela dagen. En del sover över i kyrkan på lördagen för att på söndagsmorgonen fira att Jesus uppstått. Påsk firas helt enkelt betydlig mer här än i Sverige. 

Sydafrika går mot vinter då men Sverige går mot vår....

Kan det vara så enkelt? Att vårt behov av firande styrs av årstiden, värmen respektive kylan. Vi har behov av uppmuntran och lite fest då  mörker och kyla kommer,  men är mer ovilliga att nöta kyrkbänken då värmen, ljuset och ledigheten återvänt?

Faktiskt är vi nog ganska lika i vår värld.

Familjen samlad - äntligen!

Vandring i Botaniska trädgården - lite likt
 "kärleksrundan" på vårt sommarställe Nyttorp!

Att vara en stolt lutheran!

Jo, ni såg rätt – stolt lutheran! Det är ju inte alltid så vi uttrycker saken i Sverige precis. Vi talar om att vara ekumen, kristen, troende eller något liknande. I vår kyrka i Sydafrika är det viktigt att vara just luthersk. Här kommer en förklaring!

         

           Emeriti biskoparna Buthelezi & Zulu

Biskop Biyela

Lite teori….

För två veckor sedan var jag på en heldag med seminarier omkring Martin Luther. Föredragshållare var bland andra f.d. biskopar i detta Sydaösta stift som vi bor i. Den mest omtalade var Manas Buthelezi. Han talade om vikten av att som lutheran också våga bejaka att leva i celibat – att bli munk eller nunna alltså. Martin Luther var ju munk, men efter hans protester mot katolska kyrkans syn på bl a syndernas förlåtelse, blev han bannlyst och fick inte gå till nattvard. Då gifte han sig med en kvinna, Katharina von Bora, en nunna som rymt från sitt kloster. De fick 6 barn och enligt B Manas Buthelezi var hans Katharina en stark kvinna som också var en ledartyp, lite ovanligt på den tiden liksom även nu på sina håll… Lika ovanligt var att, här i Sydafrika där det är otroligt viktigt att få många barn, B. Buthelezi talade om hur viktigt det är att en del lever i celibat! ”Vi behöver människor som viger sitt liv åt bön som ett arbete”, avslutade biskopen. Det är ju faktiskt sant!

Det många sammanfattade under dagen av vad Luther gjorde för kyrkan och kristenheten, är ändå följande:

·         Vi är räddade bara av Guds nåd, inte p.g.a. vad vi själva gör  

·         Alla människor ska ha rätt att läsa Bibeln på sitt språk

·         Genom att tro på Jesus som vår frälsare får vi evigt liv.

Goda gärningar är självklart viktigt, men det blir liksom en effekt av att vi tror på att Jesus av nåd räddar oss. Vi vill göra gott och göra som Jesus. Vi vill vara hans efterföljare.

En annan biskop, Biyela, talade om Luther som tolerant ekumen. Luther ville ha mer tolerans mot andra kyrkor, även om man inte håller med om allt. Passar ju bra nu när det varit Kyrkornas världsråds generalförsamling i Sydkorea i år! (Hålls bara vart 7:e – 8:e år)

Rättvisa hör ihop med tolerans, Paulus talar om ökad tolerans, Jesus själv talar om frihet.

Därför ska vi ha NOLL tolerans mot om kyrkor blockerar vägen för att en människa ska kunna lära känna Guds kärlek, genom att ställa krav som inte Gud ställer. (Te x betala för att få syndernas förlåtelse.)

Det får oss att som lutheraner ställa oss på de utsattas, de svaga och de marginaliserades sida – vi kan ju inte tolerera ett politiskt och ekonomiskt system som gör människor fattiga!

Jo, jo där röt biskopen i ordentligt! Bra!

             

Barn i förskolan i Endlovini

Kyrkans hälsocenter i Amakhumbuza

..å lite i praktiska livet!

Hela förra veckan reste jag runt här i KwaZulu-Natal med en delegation från Skara stift för att de skulle möta sitt vänstift, Sydöstra stiftet. Var vi än kom vittnade människor om att de är just; stolta lutheraner! Här är några kommentarer:

-          Vi fick bygga vår kyrka för att vi skulle få möjlighet att tala VÅRT språk.

-          Självklart arbetar vi tillsammans med kristna från olika kyrkor i arbetet bland hiv sjuka.

-          Vi berättar för människor om Jesus för det finns många som inte vet vem Han är! Nu startar vi snart en ny församling!

-          Vi läser bibeln tillsammans med människor så vi kan spegla vårt eget liv där och se att bibeln gäller här och nu.  Många får nytt hopp om befrielse från allt gammalt och nåd att leva på nytt.

-          Vi arbetar självklart tillsammans med de marginaliserade, för vår kyrka här ligger i ett fattigt område.

-          Låt oss be och tacka för att Gud av nåd räddar oss!

Martin Luther vågade protestera mot det som var fel i kyrkan, när den hindrade människor att få möta Gud. Luther var FÖR förändring och det attraherar fortfarande människor, inte bara i Sydafrika.  Så låt oss se vad vi behöver förändra och arbeta med i vår Svenska kyrka, så vi också kan kalla oss – stolta Lutheraner!

Stiftsprost Peter Lindvall på sockenbud i ett hem i Umpumulo
dvs nattvardsfirande för dem som inte kan komma till kyrkan.

Hos Narosan i Botswana

Morgon på farmen

 Vi åkte buss till D’Kar under morgontimmarna. Kvinnor med stora platskärl med kött klev på, en gammal man dividerade om priset för bussresan och Anders systerson Emil satt bredvid en ung man  och verkade ha ett trivsamt samtal då de visade bilder för varandra från mobil och kamera. Allt hinns med på en bussresa när man sitter trångt och varmt.

Väl framme blev det ett kärt återseende för Anders syster, Elisabet och väninna Anna-Karin som varit hos Narosan folket tidigare. På en skumpig väg åkte vi ut till en farm som ägs av detta folk och ligger omgärdat av ett naturreservat. Turister är välkomna hit och tanken är att de ska få möta detta folk och få se lite av deras rika kultur. Det är också plasten för en dansfestival då Sanfolk från olika länder delar med sig av och visar upp sina danser.  Tyvärr var det ingen sådan detta år men vi fick ändå vara med om väldigt mycket.

I byn D’Kar bor ca 1700 personer som tillhör Narosanfolket och ca 500 människor som är Bantufolk. De lever i god gemenskap men arbetslösheten och fattigdomen är stor. Därför har de bestämt att familjerna turas om att vara på farmen för att under någon vecka i taget få leva så som de helst av allt skulle vilja; i och av   naturen. De får fortfarande inte jaga själva, men under denna vecka kan de i alla fall äta kött och visa sin kultur för turister och besökare likaväl som de samtidigt får njuta av ett liv de älskar. Redan första kvällen gick vi till hyddorna de bor i vid farmen för att hälsa på den familj som skulle visa oss sitt levnadssätt.

               

                   Halsbandet slipas med en sandsten

Äggskal under bearbetning

 

Borrning av äggskal

Färdigt armband

Dagen efter började med att vi fick pröva på att göra smycken av strutsäggskal. Med en pinne som hade en sylvass ände, borrade man sig försiktigt ner i det tunna skalet för att till sist picka ett litet hål. Inte helt enkelt! Därefter träs det upp på en tråd (djursena förr, vanlig tråd nu) och sedan klipper man försiktigt kanterna och därefter slipar dem runda. Detta tar tid! Vi gick tillsammans med tre män ut för att se hur de gör en fälla som de agnar med en söt kåda, samt plockade ett tjockt gräs som vi fick pröva att snurra rep av. De skrattade då jag försökte – Narosan folket är smala och deras hud rör sig inte – för då jag försökte rulla trådarna på min hud rörde sig ”huden” för mycket… Nåväl till slut fixade jag det ganska bra då jag använde mitt smalben istället. Lite imponerade blev de i alla fall!

               

Trådarna i gräset dras fram

Trådarna tvinnas ihop - två åt gången

                   

                          Fällan bereds med kåda från "Nca",
                Silverbusken

Pinne från "Quani" busken snurras mot en
annan pinne från "Qeng"busken (som man
även får pilgiftet ifrån!) med torrt gräs under = eld

Vi åt lunch tillsammans med familjen, utsökt gott kött av kudu och majsgröt, men innan vi blev serverade visade de hur de gör upp eld. Det tog dem mindre än 3 minuter - något för scouter att se!

Senare på eftermiddagen hämtade de oss i en bil med öppet flak, en så kallad ”bakkie”. Vi åkte tillsammans ut i reservatet för att gå runt och leta medicinväxter och ätbara örter.  Det har varit oerhört torrt i Botswana, men så klart hittade de den ätbara roten som heter ”Kaba”. Den smakar faktiskt som rå potatis men innehåller framför allt mycket vatten. Det är väldigt viktigt att då man skalar den, att ingenting hamnar i ens knä utan skalar den sittande med armarna utsträckta.(Annars blir man inte gift..) Ingen står upp och äter, utan tanken är, att i tacksamhet över den viktiga roten så  tar man sig tid att dela med varandra. Inget jäkt!  

När vi vandrade omkring fick vi lära oss många olika växter och deras användningsområde. En av männen visade oss hur man ska gå på ”baksidan” av stora hål, så inget djur plötsligt rusar upp och anfaller. Han pekade också på spår efter ormar och en gepard.. Då slog det oss att ingen av oss hade något vapen, vilket är vanligt då man går en sk ”bushwalk” i ett djurreservat med vilda djur. Men, konstaterade vi, eftersom vi är tillsammans med ett naturfolk som vet hur man uppträder behöver vi inte oroa oss! Det gjorde vi verkligen inte heller utan sjöng tillsammans med dem både svenska vandringssånger och lite sydafrikanska tongångar då vi i solnedgången vandrade mot bilen.

Männen dansar runt elden...

....kvinnorna klappar och sjunger, och dansar ibland!

Senare på kvällen gick vi ner till deras boplats för att få vara med om en dansuppvisning. Det var en upplevelse! De berättade några legender samt dansade traditionella danser som nästan alla handlar om de djur de värderar så högt; giraffen, kudun och strutsen. Vi försökte verkligen klappa takten under dansen men rytmen är otroligt invecklad och de melodier de sjunger är nästan omöjliga att följa – men vi njöt! Efter kanske en timmes dansande började den sk ”healingdansen”. Det var bara Narosanfamiljen samt vi fem där, så dessa underbara människor slöt in oss i dansen och även vi fick handpåläggning för att vår hosta och andra sjukdomar skulle lämna oss. Tack, Elisabet för att du lärt känna dessa människor så att vi genom dig fick deras förtroende att bli inneslutna i gemenskapen!

Här pågår healing! Spåren runt elden
  har gjorts av stampande fötter!

Botswana del 1

Klippmålningar från Tsodilo hills

Förra veckan var vi i Botswana. Landet har ca 2 miljoner invånare och många av dem är lutheraner och tillhör den kyrka som vi arbetar för, ELCSA. Språket är engelska eller seTswana, vilket var roligt för oss eftersom vi lärde oss det lite grann under de år vi bodde i Bloemfontein. (Där talade lutheranerna antingen Africaans eller seTswana.)

Anledningen att vi reste till Botswana var för att tillsammans med Anders syster, hennes son Emil samt en väninna till henne, bl a träffa ett av Sanfolken som hon lärt känna, Narosan.

Vår resa gick först till naturreservatet Moremi i Okavango deltat i nordvästra delen av landet, för att se lite djur och sova mitt bland lejon och leoparder.. Jag sov så gott i tältet så jag hörde inte lejonet som röt, men på morgon såg vi färska spår inte långt från där vi sovit!

Färska lejonspår

Ett träd som elefanter gnagt på.

 Vi såg inte en enda elefant hela första dagen, vilket var väldigt konstigt då det finns så enormt många att det faktiskt är ett problem. (De äter och förstör träden och gnager ner dem till, för dem, lämplig höjd.

Äldsta elefanthonan vaktar oss noga...

I min goda sömn drömde jag istället att elefanterna hade möte någonstans och att de alla var på en och samma plats, ungefär som i Djungelboken, ni vet. Då, när vi var på väg i vår bil ut från reservatet, kände jag att, nu finns en elefant här! Jag tittade något till höger och djupt inne i skogen såg jag en jättestor elefant! Det dröjde därefter bara 10 minuter så var vi tvungna att stanna. En massa elefanter behövde passera vägen och den äldsta ledarhonan stod nära vägen och vaktade tills alla kommit över…
Vår guide berättade då att det är vanligt att honorna och alla ungar från olika flockar samlas för att s a s bestämma vem som ska höra ihop med vem och också göra upp om någon ung elefant ska tillhöra en annan flock. Hannarna är inte med, de står i skogen och väntar…. Tala om att elefanter kan förmedla vad som händer via drömmar eller något sjätte sinne!

Kul fågel! En av mig kallad "icke-höna"

Förstörd skog av elefanter o termiter,
samt en fågel med färgglad näbb

Botswanas nationalfågel

Jätteödla med avbiten svans...

Tre asgamar -tala om Djungelboken!

Jag är - som mina vänner vet - urdålig på fåglar. Höna eller ickehöna är mina begrepp. Dock älskar jag alla fantastiska fåglar och tittar gärna på dem. För er som är intresserade - kolla gärna upp vad de heter!

Tsodilo hills

Karta över Tsodilo hills, med de möjlig vandringslederna

Efter ett dygn bland djuren åkte vi runt deltat för att besöka Tsodila hills Det är för Sanfolket några heliga berg som numer även är ett av UNESCOs världsarv.

Del av Female hill - en veckad öppning

Berget består av Male, Femail, Child och Grandchild hill och har fantastiska klippmålningar, grottor och är en ovanligt mångfärgat bergskedja. Av guiden Darkie,  fick vi lära oss att mitt i Femail hill finns ett skyddat slättland där Sanfolket förr i tiden levat – mitt i livmodern    s a s! Sägnen berättar att male och female fick ett barn men separerade och kvinnan lämnade mannnen tillsammans med barnet, som sedan fick ett eget barn, därav namnen.

Det är framförallt Female hill som har många klippmålningar, från Male hill ser man soluppgången bäst och är naturligtvis format i en hög topp, medan  Child och Grandchild är så heliga att ingen hittills vågat gå dit för att se vilka ev målningar som kan finnas där.

Slättlandet med Male hill i bakgrunden

Child hill

                              Många är de berättelser som säger att om man inte är sams inom den grupp man åker dit med, eller om man vanärar platsen genom att skräpa ner, förstöra eller döda djur, så går det personerna illa. Bilen går sönder, man skadar sig eller annat händer. Vår guide berättade om en man som kom dit och började skjuta djur och äta dem, men som det till slut gick så illa för att han frågade Sanfolket vad han skulle göra för att gottgöra sina brott. Högt uppe vid en klippa med klippmålningar fick han så lämna ett handskrivet brev där han bad Gud om ursäkt för den vanära han åstadkommit.

"Botklippan"

Vattenhålet Female hill

Knäavtryck där kvinnan och mannen
tackade Gud för att de träffats

                       

Pytonormens grotta

Typiska färger på klipporna

 Då vi sista morgonen i Tsodilo tillsammans med Darkie såg soluppgången på Male hill kändes verkligen Gud närvarande. Vilken fantastisk morgon!  Darkie och jag hann samtala om hur den lutherska kyrkan, som även han tillhör, fungerar nu. Den splittrades tyvärr för flera år sedan, men Darkie menar att man börjar närma sig varandra, särskilt tack vare den yngre generationen. Det  gjorde ju verkligen morgonen ännu ljusare!

Soluppgång från Male hill

Nästa blogginlägg kommer handla om de händelserika dagarna tillsammans med Narosanfolket i D’Kar som bor mer söderut i Botswana.