Dax att ta hjälp!

        

Syster Lindeni, jag och syster Happiness

Någon mil utanför Pietermaritzburg ligger en kommunitet som heter Kenosis. Tre systrar lever där och har ett imponerande arbete. Socialtjänsten har anställt 4 mammor som har ansvar för 8 – 10 omhändertagna och föräldralösa barn och dessa systrar ser till att de får bo i ett kärleksfullt och skyddat boende. Systrarna har så klart olika yrken; en är präst, en är förskolelärare och en är mode-designer. Syster Happiness som är präst, berättade för oss om förskolan de har på kommuniteten som servar både de barn som bor där och barn som bor runt omkring .

Husen där barnen bor

Anders hoppar hopprep med några av barnen

Det var ett par från den tysktalande lutherska kyrkan ELCSA (N-T), som startade denna kommunitet i slutet av 80-talet. Syster Happiness är dock prästvigd i ”vår” lutherska kyrka, ELCSA. Tänk så bra tänkte jag, om vi snart kan bli EN kyrka och inte fortsätta att vara två, även om en del samarbete förekommer. En annan möjlighet skulle ju vara att kommuniteten vore ekumenisk. Hon berättade att de varit med om att 

starta en ny församling i ett litet samhälle en bit därifrån. Människorna utövar antingen afrikansk traditionell religion (ATR) - d v s är inte kristna - eller så tillhör de ingen religion alls. 

Jag funderar på när vi i Svenska kyrkan senast startade en ny församling – jag har då inte hört talas om det, tyvärr.

Då jag på lördagsmorgonen var på en ungdomsworkshop påmindes jag om detta med att starta nya församlingar. Vår prost berättade om ELCSA´s vision att öka antalet lutheraner med flera miljoner (!) fram till 2017. Då firas ett stort Lutherjubileum och till dess finns många olika planer på att sprida Evangeliet. ”Vi måste ha en plan – ett mål i vårt arbete för att sprida evangelium”, uppmanade han. Alla behöver hjälpas åt, ungdomar, vuxna, lekfolk och präster.

Jag tänker på vår Svenska kyrka. Har vi ett mål för hur vi ska sprida evangelium? Eller oroar vi oss hela tiden för att folk går ur kyrkan?  Jag vill tro att det i många av våra församlingar sker ett medvetet arbete för att människor ska få lära känna Jesus och vara glada över att tillhöra Kristi kyrka – men varför hör vi inte talas om detta oftare?  Negativa skriverier får oss att tappa modet. Vad vi behöver är att få inspiration från varandras goda arbete och berätta för varandra om det som går bra. Då sprider sig hoppet och vi kan sluta oroa oss!

Det behövs en plan för det arbetet - låt oss ta hjälp från våra systrar och bröder i Syd!


   

                                                 Lek och allvar på ungdomarnas workshop!

Lite vardagsteologi - om att leva i en paradox

Bilden är tagen då Anders och jag var med på en förbönsgudstjänst
 med Agnus Buchan,en känd predikant som talar om vikten av förändring

I fredags hjälpte jag en av våra studenter att hämta några högtalare. Han var ansvarig för en ”Crusade”, dvs ett bönemöte i sin kyrka, fast det skulle vara på universitetsområdet. Då jag frågade varför de kallar det för ”Crusade” (korståg), som för mig ger negativa vibbar, skattade han bara och sa:

-          Äh vi menar helt enkelt ett lovsångsmöte med mycket bön och en och annan predikan!

Jag är fortfarande tveksam till ordvalet men visst hjälpte jag dem att transportera högtalaranläggningen. Vi fick vänta ganska länge innan en äldre man, som hade nyckeln till förrådet, kom. Medan grabbarna lastade anläggningen talade mannen och jag om vad ”bönemötet” skulle innebära.

-          Människor måste be om förändring i sitt liv – och lämna sitt gamla liv, sa han. Så att vi blir heliga och inte fortsätter att göra fel.

I vårt samtal visade det sig tydligt att vi hade lite olika syn på det där med om vi verkligen kan förändras – totalt, alltid, här och nu. Visst menar jag också att vi ska be om förändring. Frågan är bara om vi HELT kan förändras och därmed bli goda. Tänk på alla dessa gamla heliga kvinnor och män som vi ser upp till. Frågar vi dem om de har blivit alltigenom goda så säger de ”nej, jag är en stor syndare”.  Hur i hela friden ska vi bli bättre om inte ens moder Teresa och de andra tycker att de är goda?

Vi lever i en paradox; både heliga och syndare, enligt vår gamle vän Martin Luther. (Alltså inte Martin Luther King, utan han som protesterade på 1500-talet, som bl a vi svenskar höll med och därmed tillhör vi familjen lutheraner i Svenska kyrkan.)

Jag tänker så här: Gud har skapat oss och Han gläds över oss och allt det goda vi gör. Men även om vi gör en massa bra saker så gör och tänker vi saker som inte är okej, som skadar oss själva, andra människor, djur och natur och vår relation med Gud själv.

Den där ”lagen” vi fått – 10 Guds bud – får oss att inse att allt fixar vi inte så bra. Frågan är då - hur ska vi då göra för att bli goda? Räcker det med att be om det?

Det är då Gud blir människa, Jesus gör en väg bort från det som är fel; han tar hand om allt detta, dör och ger nytt liv. Fantastiskt! Otroligt men faktiskt (t)roligt om man vill tro det!

Dessvärre händer det, trots tro, igen och igen att vi dabbar oss….även för dessa ”heliga kvinnor o män”. De GÖR gott, ber ständigt och går på gudstjänster varje dag, men kanske tänker de desto mer och det kan vara minst lika nedsättande och avskyvärt som att göra ont…

Vitsen är; vi behöver Gud, vi behöver Jesus försoning också när vi är goda och fantastiska – vilket vi också är – för vi fortsätter ändå med sånt som är dumt och fel. ”Både och” - det är paradoxen!

Frestelse 1 är när vi säger; ”äh, det är ju ingen idé att hålla på och be om förlåtelse, vi är väl lika ”goa” som någon annan. Jag gör minsann så gott jag kan. Jesus förlåter ju i alla fall”!

Frestelse 2 är lika galet om vi tror att vi själva fixar att bli helt igenom goda människor. Vi klarar en hel del, men låt oss bara tänka tanken att vi är goda, så börjar vi genast att se ner på andra och tycka att ”det är ju förskräckligt hur andra bär sig åt.”

Och då åker vi faktiskt dit; då blir vi som mannen som stod i templet och skröt över sin egen förträfflighet. (Lukas 18:9-14 ) Då sätter vi oss själva framför andra.

En balansgång är det att leva. Göra gott, be om förlåtelse för det som blev fel, inse att jag både är underbar och att jag ändå behöver Jesus. DET är befrielse!

Jag kan tillägga att bönemötet blev lyckat, enligt Menelise. Han var alldeles hes efter allt sjungande i dagarna tre, och trots det satt han under eftermiddagen och tröstade en god vän… 

Så jag undrar; vad i hela friden gjorde jag för gott dessa dagar????

Vi går framåt!

En av de många pastoraten som dansar fram med sin kollekt 

I söndags var vi på en gudstjänst som hette duga! Det var en stor insamlingsgudstjänst för kontraktet vi bor i. Flera hundra människor sjöng och dansade fram sina gåvor. Läs gärna vad Anders skriver om denna upplevelse här.

Jag satt bakom några barn från barnhemmet Kenosis. Det var fantastiskt att se deras ork att vara med så länge, men så sitter vi ju inte hela tiden i en sydafrikansk gudstjänst! Särskilt under själva insamlingen är det mycket sång och dans. 

En av de sånger jag gillar bäst heter Yilo leliya och handlar om att ”en del människor går det hållet, andra åt det andra hållet. Somliga går bakåt men vi kommer ihåg vad Jesus gjorde för oss - så vi går framåt!

Jag hoppas du tar dig tid och ser hela videoklippet  – så får du en aning om varför det inte känns långsamt även om timmarna går…. (Glöm inte att trycka på "prenumerant då bilden kommer!)

Barnen fick även varsin bild att måla under gudstjänsten 

Klimatsmart tänkande hos odlare

Aubergineplantor

Vi åkte på lördagsmorgonen till en ny grönsaksmarknad tillsammans med våra vänner Kajsa, Craig och deras barn Hanna och Aron. Den ligger uppe i Howick ca 3 mil från Pietermaritzburg. Allt som säljs är organiskt odlat samt närproducerat. Bra inställning!

När vi närmade oss området visade det sig ligga alldeles bredvid ett stort sk  ”enclosed village” (dvs runt området går elstängsel som säkerhet)  där många äldre människor bor.  Husen låg tätt, tätt och såg i princip likadana ut. Vi hade inte velat bo så, men Craig berättade att det är väldigt populärt hos många människor i Sydafrika.

Marknaden låg inomhus i en jättestor byggnad som hade ett enda rum. Bakverk, bröd och ost blandades med grönsaker och frukt, kryddor och mycket annat. Man kunde äta frukost också så vi åt en ”bagel” (brödbulle med hål i mitten) med avokado, chili- och korianderröra samt brieost och rödlökssalsa. Gott! Barnen åt pannkakor med chokladkulor i!

Då Anders och jag gick runt och tittade på grönsakerna såg jag en dam jag kände igen bakom ett av stånden. Hon brukar vara på vår vanliga marknad i Pietermaritzburg så vi hejade glatt igenkännande på varandra. Jag sa att vi saknade henne förra lördagen och hon berättade då att de inte längre åker till Pietermaritzburg eftersom resan kostar för mycket då de inte har tillräckligt mycket grönsaker att sälja. Då vi sa att vi har uppskattat just det ekologiska alternativet bad hon oss: ”säg det till honom, för det är han som bestämmer! Kvinnan pekade på en ung man som förmodligen var hennes son eller svärson.

När vi berättade för honom hur mycket vi uppskattade deras varor förklarade han att de gärna åker till Pietermaritzburg om transportkostnaden inte överstiger vad de kan sälja.  Om vi vill kan vi istället beställa varor till fredagar då de levererar till kunder som beställer lite mer ur hela deras sortiment. Tala om klimatsmart tänkande!

Då jag efter frukostätandet gick tillbaka till vår dam och köpte våra grönsaker tackade hon för att vi sagt till hennes son/svärson att vi uppskattade henne. Hon vill gärna komma tillbaka till ”vår” marknad, sa hon. ”Det är så trevligt med alla olika människor som kommer dit.”  Ja tänkte jag, det har du så rätt i – och viktigt att det säljs ekologiskt!

På eftermiddagen planterade vi ut våra kryddor och grönsaker vi köpt. Härligt att bli lite odlare igen men mycket vatten kommer att gå åt! Vi får hoppas att naturen sköter det naturlig!

              

Två sorters sallad

Koriander o perenn basilika

                                        

Pray for me

Blommor planterade utanför tingsrätten
i Durban, som en påminnelse om alla av våld utsatta kvinnor.
(Bild tagen vid manifestationen "One billion raising" )

Efter 24 timmar på resande fot kom vi tillbaka till vårt andra hemland – Sydafrika. Vi hämtade vår hund, Ludde, som fått tillbringa sommaren hemma hos fantastiska vännerna Kajsa, Craig, Hanna och Aron, istället för på en kennel. På söndagen gick vi en långpromenad i Botaniska trädgården efter en välbesökt gudstjänst i vår församling i Eastwood. Ungdomsledaren kom efteråt och bad att jag skulle vara med på en workshop i början på september, och Anders fick delvis tjänstgöra tillsammans med studenterna från prästseminariet. Det är härligt att vara en del av en församling - bland vänner!

I morse fick jag vara med om ett sällsamt möte. Då Ludde och jag gick en promenad hälsade jag och en kvinna, som kom gående emot mig, på varandra. Då hon gått ett stycke vände hon sig om och sa; ”pray for me”! Jag vände mig mot henne och hann knappt säga ”of course I will”, förrän hon fortsatte prata.

Hon ville berätta för någon. Hon behövde någon som lyssnade.

Kvinnans tårar rann utmed kinderna då hon berättade om våldtäkten som gett henne HIV och som nu tvingat henne bort från sitt hem för att söka arbete. Hon berättade om medicinen som var svår att ta för att hon knappt hade mat och om hur hon längtade efter sin handikappade dotter som togs om hand av myndigheterna.

”Pray for me”! Det var det hon behövde och att någon lyssnade. I sin sorg och utsatthet var hon ändå inte kraftlös utan tog ansvar för sig och sitt barn. Men hon behövde dela sin smärta.

Vad jag önskar att jag – att vi alla – kan lära oss av kvinnan! Våga dela, våga prata, våga be.

Sommar i Sverige

Vi har haft sommarledigt med värme och sol. Så fantastiskt!

Mycket hinner hända under en sommar. Också under ledigheten gör sig livet påmint, det liv vi har som innehåller allt, avkoppling och påfrestningar, förtvivlan och glädje.Så viktigt att vara tacksamhet för de goda stunderna.

Pappa och mamma vid mina
morföräldrars grav

          

Min far, 89 år i samtal med sina kusiner
90 respektive 87 år.

Under 7 intensiva veckor fick vi umgås med våra barn och vänner. Min syster och jag fick även göra en barndomsresa med våra föräldrar. Fantastiskt! Vår mamma och pappa är 84 respektive 89 år och att än en gång få se platser, möta släktingar och höra berättelser om förr i tiden är något vi värderar väldigt högt.

Vi reste dessutom till Västergötland och upptäckte nya platser tillsammans - nytt och gammalt i en fin blandning!  

Anders i samspråk med Axel-Ivar Berglund, en välkänd
svensk-zulu.

Olle, min systers man, vid citronträdet från Bloemfontein

Båttur med nyförälskade dottern Amanda och hennes Tomas

Karolina i midsommartid

Matilda i målartagen

Besök hos mamma Gertrud

"Pappa" Per instruerar Anders i byggkonstruktion

Gudbarnet Michelle och gudfar Anders har längtat efter att mötas.

Äldsta sonen Samuel

Elin, Samuels härliga flickvän

Johannes -vår son sjömannen  

Innan vi återvände till Pietermaritzburg mötte vi våra vänner och kolleger som är utsända av Svenska kyrkan och arbetar med partners och kyrkor på olika platser i världen. Vi behöver få mötas och fundera tillsammans vad som gäller oss alla var vi än bor; att vara sända till varandra och i kärlek få tjäna och lära av varandra vad kristen tro handlar om i praktiken.

Mycket att fira idag!

Dagen börjar med bröllopsfrukost - Anders och jag har varit gifta i 29 år! Det är fantastiskt att få vara gift med den person som både är min bästa vän, mina fars barn och den jag älskar. Jag är så oerhört tacksam, för jag vet att det inte är alla förunnat att få ha det så. Det är en gåva vi får värna. Jag tänker ofta på vår vigselförrättares tal då han sa; "Anders din uppgift är att älska Kristina och tänka och se till hennes bästa och din uppgift Kristina är att älska Anders och tänka och se till hans bästa. På det sättet behöves ni inte hävda er för ni ser i första hand till varandra!"
Det låter enkelt men vi vet alla att det inte är så. För att försöka leva så, behöver man prata med varandra-och lyssna!
Och sen kolla att man förstått vad den andra sagt.

Idag firades Fathers Day i Sydafrika. I Eastwood, som i de flesta kyrkor, delades små gåvor ut till alla fäder och de hyllades med sång. Efter gudstjänsten hade ungdomarna dukat fram lunch och diverse bakverk. I ett Sydafrika där många fäder inte är närvarande i hemmen, p g a tonårsgraviditeter,skilsmässa, föräldralösa barn, fäderna arbetar långt hemifrån eller är döda, är fadersgestalten viktig, därav det stora firandet av de som finns.

                             

Det som också alltid firas den 16 juni är Youth Day. Då, 1976, kämpade ungdomarna i Sydafrika under apartheid för rätten till sitt eget språk. Vi minns många den berömda bilden på Hektor Pietersen som döende bärs iväg efter våldet i Soweto och de många dödsskjutningarna. Läs gärna Anders blogg då han berättar om då vi fick förmånen att träffa hans syster, som också syns på den berömnda bilden. Här
Nu har ungdomarna i Sydafrika andra utmaningar; dyr skolgång, arbetslöshet, tonårsgraviditeter, våld och kriminalitet. Listan kan göras lång. Därför ät det viktigt att denna dag få lyssna till vad ungdomarna själva säger och vilka lösningar de ger. I Eastwood hade ungdomarna helt ansvar för gudstjänsten inklusive predikan.
Något att lära av!