Grannar med mycket att berätta.

Gåsfångaren av F Claerhout

                       Vi bjöd in våra grannar igår till kvällsmat. 

                       Så trevligt att kunna umgås en helt vanlig vardagskväll!

Glashäst ca 4x5 cm

De är sydafrikaner och något äldre än vi. Paul var en gång på väg att bli katolsk präst men bestämde sig för att använda sig av sin konstnärliga ådra och arbetar nu åt kemikum på Universitetet här i Pietermaritzburg samtidigt som har har egen firma. Då vi var hemma hos dem visade han hur han på fem minuter gjorde en liten glashäst av en glasstav, blåslampa och en tång! Otroligt!

Denna kväll berättade han om då han som ung präststuderande varit hos de katolska prästerna på Tweespruit missions station utanför ThabaNchu i Free staten för att bl a hjälpa den kände – nu avlidne – konstnären Father Claerhout.

Då Anders och jag bodde i Bloemfontein hade vi förmånen att få träffa F Claerhout då Anders intervjuade honom för Signum, Katolsk tidskrift i Sverige.  Jag var med som fotograf och kom väl ihåg denne fantastiske man. När intervjun var slut pekade han på en tavla som stod på golvet och frågade mig;

- ”Vad tycker du att den föreställer?” Jag sa att jag såg en pojke med en solros.

- ”Du får den”, sa han då till vår stora förvåning och glädje.

Den är nu inramad och är både affektionsmässigt och värdemässigt den värdefullaste tavlan vi har.

Tillbaka till vår granne.

Woman with child av F Claerhout 

Paul berättade att frun till PW Botha (fd president under apartheidtiden ) en gång varit på en av F Claerhout utställningar och velat köpa en tavla hon sett ut. F Claerhout hade då sagt nej, men tillagt att hon var välkommen till Tweespruit missionsstation för att där få köpa en annan tavla.

Det kan man ju tycka var enkelt och självklart. Men detta område låg i ett s k homelands för svart befolkning och var inte särskilt självklart för en apatheidförespråkare att åka till.

Nu ville hon ju väldigt gärna köpa en tavla från den då redan kända konstnären, så hon reste dit.

F. Claerhout frågade då hon sett ut en tavla;

-  ”Vad är det du ser? ”

Fru Botha hade då vecklat in sig i vad hon tyckte att hon såg med några välformulerade ord, enligt vår granne som var där och hjälpte konstnären.

-  ”Jaså, hade F Claerhout sagt, jag tänkte att jag målat en bild av en kvinnas rumpa!”

Historien förtäljer inget annat än att hon fick köpa sin tavla, men jag kände mig varm om hjärtat och glad över att jag inte försökt krångla till det då jag fick samma fråga….

Paul fortsatte med en annan rolig berättelse om F Claerhout, som hänt något år innan fru Botha varit där. Paul hade förberett en våt canvas som konstnären skulle måla på, då den torkat. Plötsligt hade han kommit inrusande i ateljén och bett Paul ta fram canvasen med en gång.

-  ”Men den är inte torr än”, hade Paul sagt.

-  ”Jag har sett något fantastiskt, jag måste måla av det nu”, sa F Claerhout skrattande.

Det han målade var följande: en äldre, berusad kvinna hade ramlat omkull på gatan och under sin ena arm hade hon en tupp tätt tryckt intill kroppen. Bredvid stod tre unga kvinnor och skattade åt henne. Då hade den gamla kvinnan ropat;

-  ”Skratta ni, men när jag var ung ville varenda man i stan ha mig, för jag var mycket vackrare än någon av er!”

Det var denna tavla som fru Botha velat köpa. 

Den blev istället skänkt till Universitetet i Pietermaritburg och lär hänga här någonstans. Om ingen tagit den, vill säga…

Någon bild på den finns inte att uppbringa via internet…. 

Tänk vilka historier man kan få höra när man bjuder in sina grannar på kvällsmat!

Woman with child and rooster av F Claerhout

Vänmöte i Bulawayo

Batiktavla

Under några dagar har jag tillsammans med andra svenskar fått möjligheten att möta och samtala med våra vänner i lutherska kyrkan i Zimbabwe, ELCZ. Uppsala stift har sedan många år tillbaka denna kyrka som ett utav sina vänstift. Det innebär te x att ha utbytesprogram, dela varandras vardag och liv samt att lära av varandra omkring vårt uppdrag att vara en del av Guds mission.

       

Fru Ndlovo, Biskop Dube, Biskop Ragnar

Bertil  & Charles 

 












Vänskapen har verkligen varit påtaglig dessa dagar! Ärliga samtal i god anda med både allvar och glada skratt. Jag har verkligen med egna ögon få se att vänskapen – trots stora avstånd och långt mellan träffarna – inte spelar någon roll. De personer som kom från Uppsala och från Kyrkokansliet är vänner med de biskopar och andra människor vi mött och känner varandra väl. Underbart!
Jag var med om ett annat möte på hotellet. Då vi satt och samtalade en kväll kom en ung man med flätor i håret fram och hälsade oss på klingande norska! Han visade sig vara en av de få unga män, som efter utbildning till ekonom i Norge och några år av arbete i Sverige, återvänt till sitt hemland.  - Här är det inte så stressigt liv och jag kan leva billigare, sa han. I Norge och Sverige kostar allt så mycket!

Nåja, tänkte jag, det är minsann inte så billigt i Zimbabwe heller, åtminstone inte om man är arbetslös vilket nästan 90 % av alla människor är! Men jag kan hålla med om att det inte är så stressigt.

Han berättande om att det finns många vänskapsband till Sverige, te x en professor på Universitetet i Bulawayo i teknik o vetenskap som också varit i Sverige. Efter ytterligare en stund berättade han om sitt arbete som ekonom och den gruvkonferens som pågick på hotellet där vi bodde. - Det kommer bli problem med vattentillförseln för människor och djur om företag får utvinna kol i gruvor här, sa han. Vi måste hjälpas åt att förhindra detta! Sen gav han raskt kontaktuppgifter till ordföranden i en organisation som visste mer om detta. Påverkansarbete kallas det och det behöver vi hjälpas åt med - oavsett om vi gör det genom kyrkan eller olika organisationer.

Bibelsamtalet innan gudstjänsten där alla får bidra
med åsikter och tankar om hur vi ska leva idag.

I mitt stilla, konspiratoriska sinne undrar jag – hur mycket vet den sittande regeringen om vad han gör?  Antingen är han ovanligt djärv eller ville han kolla vad vi tyckte och tänkte. Här i Zimbabwe är inte det fria samtalet tyvärr lika självklart som det vi fått vara med om under veckan tillsammans med våra vänner i kyrkan.

En bättre, friare framtid för människorna här i landet får vi alla stilla be om.

Men, då vi denna eftermiddag hade några timmar ledigt visade en av vännerna från Uppsala mig konstmuseet. När vi då mötte några unga konstnärer och såg dem arbeta fick jag nytt hopp. Det var härligt befriande att se att skapandet i alla fall är fritt, alltifrån fantasi, färg, form och förmåga!

Konstnär på många sätt

Koraller? Målad av kvinnan
till vänster

Freedom Day!

BiskopMvume Dandala

För 19 år sedan var det första gången Sydafrikas alla myndiga personer fick rösta och det firas den 26 april!. Vi var dagen innan på en gudstjänst där lutheraner, anglikaner, katoliker, kongretionalister, evangelikala och metodister samlades. De uppmärksammade Freedom Day och kyrkornas gemensamma kamp för frihet under aparteheid. Många av oss i Sverige känner igen namnet på organisationen SACC , South African counsil of Churches,  genom vilken vi stödde kampen för frihet. Om du vill se vad SACC arbetar för och med kan du klicka här. Ärkebiskop Desmond Tutu var en av deras ledare, en annan var biskopen i Metodistkyrkan Mvume Dandala. Just denna biskop predikade igår vid gudstjänsten.

Han sa bl a att efter apartheids fall stödde vi TRC, Truth and Reconciliation Commission, men han uppmanade oss att vi som stödde kampen också måste se våra fel och bekänna dem inför Gud. Om vi ska få verklig frihet behöver vi se också våra egna fel som gjordes då och fortfarande görs. ”Everybody need to seek God’s  forgiveness", betonade Biskop Dandala. Sant så klart. Bland motståndsrörelsen var det också många övergrepp som skedde, särskilt för att straffa de medlöpare hos tex polis och militär, som arbetade för apartheid 

Det är aldrig rätt att döda. Det är alltid fel att ta lagen i egna händer, betonade biskop Dandala.

Denne biskop var även uppmärksammad för några år sedan som en av ledarna för det nya parti som bildades bland f d ANC trogna, COPE,( läs om bakgrunden här). De var missnöjda med ANC och dess politik, framför allt den korruption, misskötsel och ineffektivitet som finns. Denna kväll betonade biskopen att tillsammans måste vi kyrkor  fortsätta att aktivt göra skillnad för de som fortfarande lever i förtryck och fattigdom.
Läs gärna här om hur en av SACCs förra generalsekreterare Frank Chikane nyligen uttalar sig om detta . Artikeln handlar om främlingsfientlighet som strider mot Guds syn om allas lika värde som människor.

 I Sverige har många i kyrkan lärt ut devisen ” What would Jesus do?” Detta var budskapet från biskop Dandala som hänvisade till Jakobs bok i Bibelns nya testamentet; ”visa mig din tro utan gärningar, så ska jag med mina gärningar visa dig min tro.”               Jak 2:18b 

Vi måste agera för en rättvisare värld – en värld där ALLA får leva i frihet. Den frihet som vi en gång fått av Gud som ser oss alla som människor (inte delar in oss med olika etiketter)  -  som fått ett gemensamt uppdrag;  att vårda och älska människan tillbaka till Gud. 

                                   Freedom is coming - det vill jag tro och verka för!

En ovanlig gudstjänst

På innergården till Eastwood församling,
Anders med den gamle mannen från Bloemfontein

Idag har vi firat gudstjänst med den fjärde och sista av de lutherska församlingar som finns i Pietermaritzburg, Eastwood. Denna församling används engelska hade vår prost berättat. I Machebisa, Imbali och Sobantu församlingar firar man gudstjänsten på isiZulu. Visserligen har vi ibland gått till studentförsamlingen, LTI, som firar gudstjänst på engelska, men det är en församling som bara fungerar då universitetet är igång.

Vi trodde att vi nu skulle möta fler indiska lutheraner som ofta talar engelska här. Möjligen även människor i detta område som kommer från olika språkgrupper och därför bestämt att engelska ska vara enande.  Prosten hade även denna gång märkt ut på en karta var kyrkan låg, så vi tänkte att detta blir ju enkelt. De andra kyrkorna har vi ju hittat, även om de legat i ett myller av enkla hus och leriga gator.  Vid kyrkan sätts nämligen en skylt upp med texten ”Evangelical Lutheran Church” och ofta finns en luther-ros ditmålad. Kvinnorna i sina typiska dräkter har också visat vägen ibland.

Luther-ros

Vi blev lite förvånade över att det var så svårt att hitta. Kyrkan vi först åkte till var inte den lutherska. En man visade vilket håll vi skulle åka, men inte hittade vi kyrkan…. ”Den ska ligga vid skolan”, sa någon. Vi såg några människor gå mot skolan och hörde sång, men det visade sig vara andra kyrkor som lånade skolans byggnader för sina gudstjänster. Fiffigt egentligen – men dessvärre var ingen av dem vår kyrka. Till slut sa en kvinna, ”Lutheranderna firar gudstjänst bara om hörnet, vid skylten där det står förskola.”

Vi var nu bara ca 100 meter från den första kyrkan vi varit vid, men mycket riktigt, då vi åkt in på gårdsplanen och vände blicken mot staketet såg vi skylten; ”Evangelical Lutheran Church”. Den syntes dock inte från vägen, utan man behövde VETA att den låg där för att hitta. Ovanligt, för man är annars noga med att skylta med var man finns.

Då vi kom in i kyrkan satt bara några få kvinnor där. Den kvinna vi satte oss bredvid sa ”vi ska börja vid 9 men oftast kommer vi igång först vid halv 10.” Nåväl detta var ju inget problem för oss, så vi satte oss och sjöng med i sången som sjöngs. Som vanligt blev kyrkan i det närmaste fylld, men några saker var INTE som vi tänkt oss.

De flesta hade isiZulu som sitt modersmål förstod vi, även om det mesta av liturgin var på engelska. Det fanns inga indier, men en äldre man kom från Bloemfontein och hade afrikaans som modersmål.  Predikan var en blandning av engelska och isiZulu, men ”poängerna” i predikan var så klart på isiZulu. Vi undrar verkligen varför det sägs att detta är en engelskspråkig församling! Man använde psalmböcker på olika språk och en av psalmerna kände vi minsann igen; "How Great Thou Art" eller som det heter på svenska: ”O store Gud”! Döm om vår förvåning när det stod att detta var en rysk hymn, översatt av någon med engelskt namn! Vi sa inget men självklart kommer vi att berätta att denna världsberömda psalm skrevs av Carl Boberg som är född i Mönsterås! För er som inte vet det så har bl a Elvis Presley sjungit in den på en skiva, en stor anledning till att den är översatt till så många språk.

Det mest intressanta var ändå att majoriteten av församlingen , och de som var mest aktiva, var ungdomar och barn. Fast prästen  var nog i pensionsåldern. Det var därför vi inte sett några typiska kvinnor i sina dräkter längs vägen! Kassören, en viktig person som oftast någon äldre är, var säkert inte mer än drygt 20 år. 

Kanske fungerar denna församling inte ”som vanligt” p g a att det är få vuxna eller för att de inte har en präst utan har olika varje söndag. Förhoppningsvis kan det leda till möjligheten att göra något nytt. Kanske kan ungdomarna få mer att säga till om och även sångerna och psalmerna blir mer ungdomsanpassade. Vid denna gudstjänst användes faktiskt en elgitarr - av den gamle prästen! Något nytt kanske kan hända...

Prästen Ndlovu

Swaziland

Utsikt från kaShiele Kyrka

Vilket mångfasetterat land!

Vackert, grönt, med höga berg och låga slätter, fruktansvärt dåliga vägar, fina restauranger och kasinon (vilka vi inte besökte!), konsthantverk, glasblåsning av returglas, enväldig kung, fattiga, vänliga, stolta människor för att inte tala om alla möten med den lutherska kyrkan som vi arbetar tillsammans med!

Påfågel vid returglasfabriken Ngwenya

Vi har verkligen inte sett allt – men mycket hann vi med denna resa till Swaziland då vi besökte en av våra kollegor. Hon arbetar i ett projekt, Siphilile, (som betyder We are healthy) i den lutherska kyrkan. Det är hälso- och nutritions-projekt, där s k ”mentor mothers” utbildas, för att lära ut grundläggande färdigheter till andra mödrar, vars barn är undernärda. Svenska kyrkan stödjer redan förebilden till detta projekt som finns i Kapstaden och heter Philani.

            

                 Conctance Mamba - Kaplan för Siphilile

Eunice - Koordinator för Shiphilile 

Patricia  - finansanvarig på Shipilile samt
ordf. för vänutbyte med Mbabane pastorat

Lutherska kyrkan i Swaziland utgör ett av stiften i ELCSA (Evangeliska lutherska kyrkan i södra Afrika) och heter Östra stiftet och omfattar hela Swaziland samt har en del i Sydafrika.   

I Sverige är Göteborgs stift vänstift med Östra stiftet och har bl a haft en hel del utbyten av präster, diakoner och ungdomar under flera år. Se mer här

Vi bodde på stiftscentret kaSchiele, som ligger på en höjd i Mbabane. Här var prästen, och sedermera biskop, Schiele med om att kyrkan startade en skola som fick namnet kaSchiele. Nu finns även en "secondary school”, dvs ett  gymnasium på sluttningen nedanför kyrkan.  Kyrkan, som är byggd högst uppe på höjden är Östra stiftets huvudkyrka. Den är rundbyggd med ett stort rött kors över altaret. Inne i kyrkan finns även en vacker väv som är gjord på konstnärscentrat Rorkes drift i Sydafrika. Det var Svenska kyrkan som på 60 talet skickade ut två missionärer,Ulla and Peder Gowenius, som  konstlärare till KwaZuluNatal, och där upprättades denna skola.  Lär mer här. Detta konstnärscentrum har utbildat många konstnärsstudenter mitt under apartheidtiden, och många är idag internationellt erkända konstnärer.

         

             Bibelstudium med prästen Shabalala

kaShiele kyrka med skolan i bakgrunden

På söndagen deltog vi i gudstjänsten så klart. När klockan var fem minuter i 10 var knappt någon på plats, men som vi varit med om förut så fylldes kyrkan allteftersom gudstjänsten pågick. Mannen som höll i gudstjänsten var ingen präst, men en av de sk  ”lay preachers”, Mafika Shabalala. Både Anders och jag har träffat honom förut, han har även varit i Sverige och gått samma utbildning som jag. Fantastiskt inklusivt var det i alla fall då han sa till församlingen att; ”idag predikar jag på engelska för våra vänner från Sverige begriper inte siSwati, möjligen  seTswana! (Språket man talar i den del av Sydafrika vi bodde i mellan 2002-2006). En ung tjej i raden bredvid oss lånade ut sin psalmbok så vi kunde sjunga med i psalmerna som var på siSwati. I sången spelar det ingen roll vilket språk som används – någonstans begriper man ändå – även om våra ”klickljud” nog låter ganska skojiga!

Det finns tyvärr en mörk sida av Swaziland.

Fattigdomen är stor och sjukdomarna många. Antalet hiv smittade är, procentuellt sett, bland det högsta i världen. Arbetslösheten är förlamande hög och ca 40 % av befolkningen är under 15 år! Landets styrs av en enväldig kung, Mswati den tredje. Han har många fruar som alla ska försörjas från landets rikedomar.  När kommer en ändring ske frågar vi oss?

Vår lutherska kyrka finns med som en medspelare i att försöka förändra, andra kyrkor och frivilligorganisationer likaså, på olika plan och på olika sätt.

Östra stiftets uppdrag

Östra stiftets mål

Jag tänker när jag läser detta; en verklig befrielse måste komma inifrån varje människa. Den frigörs då människan inser sitt eget värde, sin egen kraft och förmåga. Då hon/han ser att ”jag har något att ge till andra” och att man inte bara ser sig som ett offer och därmed känner sig maktlös, som vi så ofta gör. Befrielse börjar med vänskap och kärlek; till sig själv, till andra och till Gud, var vi än bor i världen.

Jag tror det är därför jag gillar mitt arbete så mycket – i vänstiftsarbetet där vi alla behövs och lär av varandra.
Frågorna, ”Vad skulle Jesus göra? Vad är min mission?” får vi leva med dagligen, inte minst då vi möter människorna i Swaziland.

Påskens glada budskap!

Påskens budskap - att vara sänd till andra!

Påskens drama är viktigt för mig. Det börjar på Palmsöndagen, en vecka innan Påskdagen, med att höra om att Jesus hyllas som kung. Inte bara då, utan att vi gör det även idag. Det betyder för mig att inte bara höra utan också göra det som Jesus lär oss; befrielse, kärlek och omsorg om alla människor. 

I torsdags var vi på Skärtorsdagsmässa då vi läser texter om att Jesus instiftar nattvarden och att han uppmanar oss att vara varandras tjänare genom att tvätta varandras fötter.  I kyrkan som vi deltog i, radades 12 personer upp och två präster tvättade deras fötter framför oss. Många av er som läser detta har säkert varit med om samma sak i Skärtorsdagens gudstjänst. Men hur gör vi sedan? Utanför gudstjänstrummet? Det är ju där vi verkligen ska vara varandras tjänare och visa kärlek genom att göra sådant som inte är så bekvämt eller roligt alla gånger.

I dag på påskdagen, då vi firar att Jesus verkligen blev levande igen, hände det glada budskapet mitt framför oss. I slutet av den 2,5 timme långa gudstjänsten bad prästen alla barn komma fram för att de skulle få godis. Han frågade först hur många det kunde tänkas vara för han hade bara 50 godisar. Självklart räckte inte godisbitarna! Åtta barn blev utan. Hjälp tänkte vi, hur tänkte han nu då? Vi kände alla med honom, för detta kan hända oss alla, men framför allt kände vi med de barn som blev utan godis. Inte hjälpte det att prästen lovade att de skulle få om de kom nästa söndag….

Då händer det fantastiska!

En tjej i 10 års åldern reser sig resolut från sin bänk och går fram till prästen och räcker därefter över sin godisbit till den först i raden som blivit utan. Församlingen pustar högljutt ut och applåderar. Då ser vi alla hur ytterligare några äldre barn reser sig och går fram och lämnar sina påsar till de övriga barn som blivit utan. Alla får – och några får ge av kärlek och omsorg dessutom!

Det är så det kan vara då evangeliet – det glada budskapet – får bli verklighet bland oss. Barnen visar det självklara; att ge av kärlek det lilla man har så att ingen blir utanför. 

Kärt återseende!

I helgen gjorde vi en resa till vår förra församling i Bloemfontein. Vår äldsta dotter Amanda är och hälsar på oss, så det passade extra bra att hon också fick återse sin gamla hemstad. Att vara med på en gudstjänst i St Johannes församling i Batho är alltid en speciell upplevelse. Sången, dansen, återseende och gemenskap.  I Pietermaritzburg har vi ännu inte varit runt i alla de olika församlingar som finns, först därefter kan vi se vilken vi ska tillhöra.

Kvinnor i typiska uniformer

Denna söndag var det Palmsöndag och altaret och predikstolen hade klätts i lila tyg för att påminna om den stilla veckan som skulle komma.  Gudstjänsten leddes av min vän Siepethlo som jag arbetade tillsammans med mellan 2002 – 2006. Han var då ungdomarnas ordförande – nu är han en medelålders familjefar! Han gav verkligen ”järnet” i sångerna! Siepethlo är en duktig sångledare och vi insåg att denna församling både utvecklats och stärkts under de år vi varit borta. Många nya ansikten såg vi och naturligtvis även många kända. Några har dött av de vi kände och det kändes fint att få prata lite extra med de anhöriga och ge en kram till dem. Naturligtvis fans det en präst som ”tog över” då nattvard skulle firas men det är en hög grad av delaktighet av församlingsbor för övrigt.  T e x mitt under gudstjänsten får ungdomarna ställa sig upp och framföra en sång, och i början blir någon frivillig ombedd att komma fram några för att be för dem som drabbats av HIV. En av ungdomarna leder oss i vilka psalmer och sånger som ska sjungas – det är en gammal konfirmand till Anders visar det sig!

Efter evangeliet, som handlar om då Jesus rider in i Jerusalem, börjar kvinnorna sjunga spontant; ”we are walking over to Jerusalem”. Min vän Mothlago, som jag sitter bredvid, tar tag i mig för att vi ska börja dansa, och dansar gör vi! Vi tar oss fram till mittgången och tillsammans med många kvinnor och så småningom den del män dansar vi under det att alla sjunger! Spontant, vackert och härligt!

Jag är tacksam över att vi fortfarande får vara en del av detta – vänfasthet kallas det, som min framlidna svärmor skulle uttryckt det.

Några av våra gamla vänner med Amanda och Anders