Freedom Day!

BiskopMvume Dandala

För 19 år sedan var det första gången Sydafrikas alla myndiga personer fick rösta och det firas den 26 april!. Vi var dagen innan på en gudstjänst där lutheraner, anglikaner, katoliker, kongretionalister, evangelikala och metodister samlades. De uppmärksammade Freedom Day och kyrkornas gemensamma kamp för frihet under aparteheid. Många av oss i Sverige känner igen namnet på organisationen SACC , South African counsil of Churches,  genom vilken vi stödde kampen för frihet. Om du vill se vad SACC arbetar för och med kan du klicka här. Ärkebiskop Desmond Tutu var en av deras ledare, en annan var biskopen i Metodistkyrkan Mvume Dandala. Just denna biskop predikade igår vid gudstjänsten.

Han sa bl a att efter apartheids fall stödde vi TRC, Truth and Reconciliation Commission, men han uppmanade oss att vi som stödde kampen också måste se våra fel och bekänna dem inför Gud. Om vi ska få verklig frihet behöver vi se också våra egna fel som gjordes då och fortfarande görs. ”Everybody need to seek God’s  forgiveness", betonade Biskop Dandala. Sant så klart. Bland motståndsrörelsen var det också många övergrepp som skedde, särskilt för att straffa de medlöpare hos tex polis och militär, som arbetade för apartheid 

Det är aldrig rätt att döda. Det är alltid fel att ta lagen i egna händer, betonade biskop Dandala.

Denne biskop var även uppmärksammad för några år sedan som en av ledarna för det nya parti som bildades bland f d ANC trogna, COPE,( läs om bakgrunden här). De var missnöjda med ANC och dess politik, framför allt den korruption, misskötsel och ineffektivitet som finns. Denna kväll betonade biskopen att tillsammans måste vi kyrkor  fortsätta att aktivt göra skillnad för de som fortfarande lever i förtryck och fattigdom.
Läs gärna här om hur en av SACCs förra generalsekreterare Frank Chikane nyligen uttalar sig om detta . Artikeln handlar om främlingsfientlighet som strider mot Guds syn om allas lika värde som människor.

 I Sverige har många i kyrkan lärt ut devisen ” What would Jesus do?” Detta var budskapet från biskop Dandala som hänvisade till Jakobs bok i Bibelns nya testamentet; ”visa mig din tro utan gärningar, så ska jag med mina gärningar visa dig min tro.”               Jak 2:18b 

Vi måste agera för en rättvisare värld – en värld där ALLA får leva i frihet. Den frihet som vi en gång fått av Gud som ser oss alla som människor (inte delar in oss med olika etiketter)  -  som fått ett gemensamt uppdrag;  att vårda och älska människan tillbaka till Gud. 

                                   Freedom is coming - det vill jag tro och verka för!

En ovanlig gudstjänst

På innergården till Eastwood församling,
Anders med den gamle mannen från Bloemfontein

Idag har vi firat gudstjänst med den fjärde och sista av de lutherska församlingar som finns i Pietermaritzburg, Eastwood. Denna församling används engelska hade vår prost berättat. I Machebisa, Imbali och Sobantu församlingar firar man gudstjänsten på isiZulu. Visserligen har vi ibland gått till studentförsamlingen, LTI, som firar gudstjänst på engelska, men det är en församling som bara fungerar då universitetet är igång.

Vi trodde att vi nu skulle möta fler indiska lutheraner som ofta talar engelska här. Möjligen även människor i detta område som kommer från olika språkgrupper och därför bestämt att engelska ska vara enande.  Prosten hade även denna gång märkt ut på en karta var kyrkan låg, så vi tänkte att detta blir ju enkelt. De andra kyrkorna har vi ju hittat, även om de legat i ett myller av enkla hus och leriga gator.  Vid kyrkan sätts nämligen en skylt upp med texten ”Evangelical Lutheran Church” och ofta finns en luther-ros ditmålad. Kvinnorna i sina typiska dräkter har också visat vägen ibland.

Luther-ros

Vi blev lite förvånade över att det var så svårt att hitta. Kyrkan vi först åkte till var inte den lutherska. En man visade vilket håll vi skulle åka, men inte hittade vi kyrkan…. ”Den ska ligga vid skolan”, sa någon. Vi såg några människor gå mot skolan och hörde sång, men det visade sig vara andra kyrkor som lånade skolans byggnader för sina gudstjänster. Fiffigt egentligen – men dessvärre var ingen av dem vår kyrka. Till slut sa en kvinna, ”Lutheranderna firar gudstjänst bara om hörnet, vid skylten där det står förskola.”

Vi var nu bara ca 100 meter från den första kyrkan vi varit vid, men mycket riktigt, då vi åkt in på gårdsplanen och vände blicken mot staketet såg vi skylten; ”Evangelical Lutheran Church”. Den syntes dock inte från vägen, utan man behövde VETA att den låg där för att hitta. Ovanligt, för man är annars noga med att skylta med var man finns.

Då vi kom in i kyrkan satt bara några få kvinnor där. Den kvinna vi satte oss bredvid sa ”vi ska börja vid 9 men oftast kommer vi igång först vid halv 10.” Nåväl detta var ju inget problem för oss, så vi satte oss och sjöng med i sången som sjöngs. Som vanligt blev kyrkan i det närmaste fylld, men några saker var INTE som vi tänkt oss.

De flesta hade isiZulu som sitt modersmål förstod vi, även om det mesta av liturgin var på engelska. Det fanns inga indier, men en äldre man kom från Bloemfontein och hade afrikaans som modersmål.  Predikan var en blandning av engelska och isiZulu, men ”poängerna” i predikan var så klart på isiZulu. Vi undrar verkligen varför det sägs att detta är en engelskspråkig församling! Man använde psalmböcker på olika språk och en av psalmerna kände vi minsann igen; "How Great Thou Art" eller som det heter på svenska: ”O store Gud”! Döm om vår förvåning när det stod att detta var en rysk hymn, översatt av någon med engelskt namn! Vi sa inget men självklart kommer vi att berätta att denna världsberömda psalm skrevs av Carl Boberg som är född i Mönsterås! För er som inte vet det så har bl a Elvis Presley sjungit in den på en skiva, en stor anledning till att den är översatt till så många språk.

Det mest intressanta var ändå att majoriteten av församlingen , och de som var mest aktiva, var ungdomar och barn. Fast prästen  var nog i pensionsåldern. Det var därför vi inte sett några typiska kvinnor i sina dräkter längs vägen! Kassören, en viktig person som oftast någon äldre är, var säkert inte mer än drygt 20 år. 

Kanske fungerar denna församling inte ”som vanligt” p g a att det är få vuxna eller för att de inte har en präst utan har olika varje söndag. Förhoppningsvis kan det leda till möjligheten att göra något nytt. Kanske kan ungdomarna få mer att säga till om och även sångerna och psalmerna blir mer ungdomsanpassade. Vid denna gudstjänst användes faktiskt en elgitarr - av den gamle prästen! Något nytt kanske kan hända...

Prästen Ndlovu

Swaziland

Utsikt från kaShiele Kyrka

Vilket mångfasetterat land!

Vackert, grönt, med höga berg och låga slätter, fruktansvärt dåliga vägar, fina restauranger och kasinon (vilka vi inte besökte!), konsthantverk, glasblåsning av returglas, enväldig kung, fattiga, vänliga, stolta människor för att inte tala om alla möten med den lutherska kyrkan som vi arbetar tillsammans med!

Påfågel vid returglasfabriken Ngwenya

Vi har verkligen inte sett allt – men mycket hann vi med denna resa till Swaziland då vi besökte en av våra kollegor. Hon arbetar i ett projekt, Siphilile, (som betyder We are healthy) i den lutherska kyrkan. Det är hälso- och nutritions-projekt, där s k ”mentor mothers” utbildas, för att lära ut grundläggande färdigheter till andra mödrar, vars barn är undernärda. Svenska kyrkan stödjer redan förebilden till detta projekt som finns i Kapstaden och heter Philani.

            

                 Conctance Mamba - Kaplan för Siphilile

Eunice - Koordinator för Shiphilile 

Patricia  - finansanvarig på Shipilile samt
ordf. för vänutbyte med Mbabane pastorat

Lutherska kyrkan i Swaziland utgör ett av stiften i ELCSA (Evangeliska lutherska kyrkan i södra Afrika) och heter Östra stiftet och omfattar hela Swaziland samt har en del i Sydafrika.   

I Sverige är Göteborgs stift vänstift med Östra stiftet och har bl a haft en hel del utbyten av präster, diakoner och ungdomar under flera år. Se mer här

Vi bodde på stiftscentret kaSchiele, som ligger på en höjd i Mbabane. Här var prästen, och sedermera biskop, Schiele med om att kyrkan startade en skola som fick namnet kaSchiele. Nu finns även en "secondary school”, dvs ett  gymnasium på sluttningen nedanför kyrkan.  Kyrkan, som är byggd högst uppe på höjden är Östra stiftets huvudkyrka. Den är rundbyggd med ett stort rött kors över altaret. Inne i kyrkan finns även en vacker väv som är gjord på konstnärscentrat Rorkes drift i Sydafrika. Det var Svenska kyrkan som på 60 talet skickade ut två missionärer,Ulla and Peder Gowenius, som  konstlärare till KwaZuluNatal, och där upprättades denna skola.  Lär mer här. Detta konstnärscentrum har utbildat många konstnärsstudenter mitt under apartheidtiden, och många är idag internationellt erkända konstnärer.

         

             Bibelstudium med prästen Shabalala

kaShiele kyrka med skolan i bakgrunden

På söndagen deltog vi i gudstjänsten så klart. När klockan var fem minuter i 10 var knappt någon på plats, men som vi varit med om förut så fylldes kyrkan allteftersom gudstjänsten pågick. Mannen som höll i gudstjänsten var ingen präst, men en av de sk  ”lay preachers”, Mafika Shabalala. Både Anders och jag har träffat honom förut, han har även varit i Sverige och gått samma utbildning som jag. Fantastiskt inklusivt var det i alla fall då han sa till församlingen att; ”idag predikar jag på engelska för våra vänner från Sverige begriper inte siSwati, möjligen  seTswana! (Språket man talar i den del av Sydafrika vi bodde i mellan 2002-2006). En ung tjej i raden bredvid oss lånade ut sin psalmbok så vi kunde sjunga med i psalmerna som var på siSwati. I sången spelar det ingen roll vilket språk som används – någonstans begriper man ändå – även om våra ”klickljud” nog låter ganska skojiga!

Det finns tyvärr en mörk sida av Swaziland.

Fattigdomen är stor och sjukdomarna många. Antalet hiv smittade är, procentuellt sett, bland det högsta i världen. Arbetslösheten är förlamande hög och ca 40 % av befolkningen är under 15 år! Landets styrs av en enväldig kung, Mswati den tredje. Han har många fruar som alla ska försörjas från landets rikedomar.  När kommer en ändring ske frågar vi oss?

Vår lutherska kyrka finns med som en medspelare i att försöka förändra, andra kyrkor och frivilligorganisationer likaså, på olika plan och på olika sätt.

Östra stiftets uppdrag

Östra stiftets mål

Jag tänker när jag läser detta; en verklig befrielse måste komma inifrån varje människa. Den frigörs då människan inser sitt eget värde, sin egen kraft och förmåga. Då hon/han ser att ”jag har något att ge till andra” och att man inte bara ser sig som ett offer och därmed känner sig maktlös, som vi så ofta gör. Befrielse börjar med vänskap och kärlek; till sig själv, till andra och till Gud, var vi än bor i världen.

Jag tror det är därför jag gillar mitt arbete så mycket – i vänstiftsarbetet där vi alla behövs och lär av varandra.
Frågorna, ”Vad skulle Jesus göra? Vad är min mission?” får vi leva med dagligen, inte minst då vi möter människorna i Swaziland.

Påskens glada budskap!

Påskens budskap - att vara sänd till andra!

Påskens drama är viktigt för mig. Det börjar på Palmsöndagen, en vecka innan Påskdagen, med att höra om att Jesus hyllas som kung. Inte bara då, utan att vi gör det även idag. Det betyder för mig att inte bara höra utan också göra det som Jesus lär oss; befrielse, kärlek och omsorg om alla människor. 

I torsdags var vi på Skärtorsdagsmässa då vi läser texter om att Jesus instiftar nattvarden och att han uppmanar oss att vara varandras tjänare genom att tvätta varandras fötter.  I kyrkan som vi deltog i, radades 12 personer upp och två präster tvättade deras fötter framför oss. Många av er som läser detta har säkert varit med om samma sak i Skärtorsdagens gudstjänst. Men hur gör vi sedan? Utanför gudstjänstrummet? Det är ju där vi verkligen ska vara varandras tjänare och visa kärlek genom att göra sådant som inte är så bekvämt eller roligt alla gånger.

I dag på påskdagen, då vi firar att Jesus verkligen blev levande igen, hände det glada budskapet mitt framför oss. I slutet av den 2,5 timme långa gudstjänsten bad prästen alla barn komma fram för att de skulle få godis. Han frågade först hur många det kunde tänkas vara för han hade bara 50 godisar. Självklart räckte inte godisbitarna! Åtta barn blev utan. Hjälp tänkte vi, hur tänkte han nu då? Vi kände alla med honom, för detta kan hända oss alla, men framför allt kände vi med de barn som blev utan godis. Inte hjälpte det att prästen lovade att de skulle få om de kom nästa söndag….

Då händer det fantastiska!

En tjej i 10 års åldern reser sig resolut från sin bänk och går fram till prästen och räcker därefter över sin godisbit till den först i raden som blivit utan. Församlingen pustar högljutt ut och applåderar. Då ser vi alla hur ytterligare några äldre barn reser sig och går fram och lämnar sina påsar till de övriga barn som blivit utan. Alla får – och några får ge av kärlek och omsorg dessutom!

Det är så det kan vara då evangeliet – det glada budskapet – får bli verklighet bland oss. Barnen visar det självklara; att ge av kärlek det lilla man har så att ingen blir utanför. 

Kärt återseende!

I helgen gjorde vi en resa till vår förra församling i Bloemfontein. Vår äldsta dotter Amanda är och hälsar på oss, så det passade extra bra att hon också fick återse sin gamla hemstad. Att vara med på en gudstjänst i St Johannes församling i Batho är alltid en speciell upplevelse. Sången, dansen, återseende och gemenskap.  I Pietermaritzburg har vi ännu inte varit runt i alla de olika församlingar som finns, först därefter kan vi se vilken vi ska tillhöra.

Kvinnor i typiska uniformer

Denna söndag var det Palmsöndag och altaret och predikstolen hade klätts i lila tyg för att påminna om den stilla veckan som skulle komma.  Gudstjänsten leddes av min vän Siepethlo som jag arbetade tillsammans med mellan 2002 – 2006. Han var då ungdomarnas ordförande – nu är han en medelålders familjefar! Han gav verkligen ”järnet” i sångerna! Siepethlo är en duktig sångledare och vi insåg att denna församling både utvecklats och stärkts under de år vi varit borta. Många nya ansikten såg vi och naturligtvis även många kända. Några har dött av de vi kände och det kändes fint att få prata lite extra med de anhöriga och ge en kram till dem. Naturligtvis fans det en präst som ”tog över” då nattvard skulle firas men det är en hög grad av delaktighet av församlingsbor för övrigt.  T e x mitt under gudstjänsten får ungdomarna ställa sig upp och framföra en sång, och i början blir någon frivillig ombedd att komma fram några för att be för dem som drabbats av HIV. En av ungdomarna leder oss i vilka psalmer och sånger som ska sjungas – det är en gammal konfirmand till Anders visar det sig!

Efter evangeliet, som handlar om då Jesus rider in i Jerusalem, börjar kvinnorna sjunga spontant; ”we are walking over to Jerusalem”. Min vän Mothlago, som jag sitter bredvid, tar tag i mig för att vi ska börja dansa, och dansar gör vi! Vi tar oss fram till mittgången och tillsammans med många kvinnor och så småningom den del män dansar vi under det att alla sjunger! Spontant, vackert och härligt!

Jag är tacksam över att vi fortfarande får vara en del av detta – vänfasthet kallas det, som min framlidna svärmor skulle uttryckt det.

Några av våra gamla vänner med Amanda och Anders

Kulturmöte eller kulturkrock

Gardintyger

Tänk så olika det kan vara och ändå handlar det om samma saker! Det här med att köpa gardiner tex. Jag kommer ihåg det sedan förra gången vi bodde i Sydafrika. I Sverige mäter vi ju på längden, dvs köper antal meter vi behöver utifrån hur långa vi vill ha gardinen. I Sydafrika är tygets bredd det som gäller för hur lång gardinen blir, dvs mönstret är gjort efter det. Låter det krångligt? Jag kan lova att det tar en stund innan man vet hur mycket tyg man ska köpa. Gardinerna används dessutom på ett lite annorlunda sätt. I Sverige är det ju främst som dekoration, i Sydafrika har gardinerna först och främst funktionen att stänga ute värme, kyla och sand. Därför har man oftast dubbla gardiner, en tunn för att släppa in lite solsken, och en tjock för att förhindra det ovan nämnd. En sak som är lika är dock att långa gardiner gärna får släpa i golvet och ”upphängningarna” vid sidorna ska vara dekorativa. Alltså, jag måste säga att jag inte är överförtjust i att fixa med detta, men intressanta samtal blir det i tygaffären. Igår då jag skulle inhandla gardintyg till kök och arbetsrum fick jag hjälp av en mycket kompetent kvinna. Då hon och en annan kvinna gjorde mätningen frågade de hur länge vi skulle bo i landet. Vi kom snabbt in på kyrkan och kristen tro och var eniga om att självklart tror vi på Gud. Då jag frågade mannen som också arbetade där vilken kyrka han tillhörde, sa kvinnorna ”han tror inte”. Mannen såg lite generad ut så jag berättade om Menelises ( student som vi delar tomt med) kommentar angående en annan student; ”he is not saved yet ”. Jag försäkrade mannen att jag tror att vi alla ”where saved” när Jesus dog och uppstod – det är bara en fråga om att säga ja eller nej till det. Ja, det är intressant med hur vi förhåller oss till andras trosuppfattningar.

Malaykvarter i Kapstaden

Kapstaden, som vi besökte förra veckan, träffade vi i å helt olika förhållningssätt. De flesta som bor i Malaykvarteren är muslimer och dessa män tillhörde båda Islam. Den ene mannen berättade om sitt folks historia med stolthet, hur de fått bo kvar trots apartheid men också levt i bergen då de blivit bortkörda på 1700-talet. Han gav utrymme för samtal om hur man idag försöker leva, måla sina hus i vackra färger och öppenhet för olikheter. Den andre mannen började med en gång att ”predika” sina politiska uppfattningar utan att lyssna på reaktioner eller vara öppen för dialog. Jag tänkte; det kunde varit två kristna, två judar eller från någon annan religion. Inom alla religioner finns båda varianterna, viljan till dialog eller viljan att bara övertyga. Viktigt att komma ihåg då vi många gånger slarvar i samtal om ”de andra” och säger att "de" bara är på ett sätt.

   
    

Malibongwe och Kristina

 Menelise, Anders, Lisa

Mat är ju också kultur och jag trodde att vi var olika i olika länder. Men det är ju naturligtvis olika inom varje land. I Sverige sitter vi ofta tillsammans, pratar och äter långsamt, gärna flera rätter. I Sydafrika går det ofta fort! Man äter, om man har råd, en stor portion, håller gärna handen för munnen så grannen inte ser när man slevar in, använder sked istället för gaffel och äter utan att prata. Sen är man klar! Det vanliga är att man äter ris eller ”pap”, majsgröt, och till det spenat, morotssallad, rödbetor och mycket ris. Potatis är mer en grönsak och finns i grytor sk. ”currie” ungefär som vi kan använda morötter i kalops, eller som en del av grillade grönsaker. Spännande var det då vi bjöd våra studenter på mat en kväll och insåg att den unga generationen gärna sitter länge och äter och pratar som de aldrig ville sluta!

Gudstjänst i Imbali, Pietermaritzburg

Kläder då? Till vardags finns alla varianter, precis som i Sverige. En förkärlek finns bland tjejer här i landet att ha fina skor, gärna högklackat och med fina pärlor på. Killarna har gärna spetsiga svarta skor som är mycket välputsade. I kyrkan klär man sig på ett särskilt sätt, med olika uniformer för olika grupper och olika färger för olika kyrkor. I den Lutherska kyrkan har kvinnorna en svart uniform med vit krage och vit hatt. Männen har en särskilt kostym och ungdomarna  svarta byxor/kjol och vit skjorta. Det är praktiskt för oss då vi nu i början åker till olika kyrkor och ibland har lite svårt att hitta. Då håller vi utkik efter dräkterna och följer efter! Det är många som klär upp sig för att gå i kyrkan särskilt då det är nattvard. Äldre kvinnor täcker gärna sitt huvud – som vi gjorde i Sverige förr – men fler och fler verkar anse att det inte är lika viktigt längre.

Till sist ett litet tips om annorlunda användning av paraplyer; ha dem som skydd för solen! Om det regnar stannar man och väntar under ett tak tills regnet gått över. Varför ha så bråttom? Väntan kan ju innebära ett möte med någon.

Besök på Umphumulo och skola

Prästseminariet

Vi har varit på historisk mark. Präster från den lutherska kyrkan i Sydafrika hade under flera år ett prästseminarium mitt ute på landsbygden i KwaZulu-Natal: Umpomulo. Många präster som nu är i tjänst och även svenska missionärer minns med stor kärlek tiden på Umphumulo. Idag finns frågan hos många i ELCSA: ”Varför lämnade vi Umphumulo?”

Först fanns det lärarutbildning på Umphumul och så småningom blev det prästseminarium istället. Flera skolor för barn finns fortfarande samt ett sjukhus. I början på 2000-talet, önskade ELCSA (Evangelical Lutheran Church in Southern Africa) delta i utbildningen med andra blivande präster från olika kyrkor, och det bestämdes att flytta in till Pietermaritzburg. Här skulle de blivande prästerna få sin utbildning vid universitetet, precis som det fungerar i t ex Sverige.  Här i Pietermaritzburg fanns även LTI – Lutheran Theological Institute, som den tyska lutherska kyrkan hade som sitt prästseminarium. Nu skulle man jobba tillsammans med ELCSA. Tyvärr är det så att den tyska lutherska kyrkan, ELCSA NT och ELSCA Cape, fortfarande inte tillhör ”vår” ELCSA, utan är sin egen. Viljan fanns att ändå dela samma lokaler och ha undervisning tillsammans. En del av utbildningen höll till på seminariet och en del kurser skulle läsas på universitetet.  Det blev inte så enkelt visade det sig. Idag finns det på LTI bara några få studenter från den tyska lutherska kyrkan, resten är från ELCSA. Det är dessutom bara några av dessa som läser på universitetet. Intagningskraven är för höga och de flesta får alltså sin utbildning endast på seminariet – precis som det var på Umphumulo. Samtalet mellan olika kyrkor finns därför inte under utbildningen. Sorgligt. Men på LTI är det en god stämning vid morgonbönerna och vid söndagens högmässa! Mycket deltagande och praktik för de blivande prästerna och mycket rökelse….Fast visst behövs samtalet mellan kristna från olika samfund.

Utsikt från Stiftscentret på Umphumulo

Samtal i natten

Det är bedövande vackert på Umphumulo! Höga berg, mjuka dalar, grönt, varmt och välkomnande. Anledningen att vi rest dit var att Biskop Buthelezi ville att vi skulle bli välkomnade av och presenterade för  Stiftstyrelsen. Våra vänner Uffe och Lisa Engström var också med och vi fick en fin kväll med djupa samtal tillsammans med en av prästerna, William - om allt mellan himmel och jord.

Tidigt på morgonen efter åkte Lisa och jag till en av de närliggande skolorna tillsammans med biskopens fru, Gretta. Eftersom Lisa är lärare i svenska som andra språk, är hon intresserad av att höra och se hur sydafrikanska skolor arbetar med barn som har flera språk. Vi fick en upplevelserik förmiddag och glädjen över vårt intresse av deras skola och undervisning var tydlig. Höjdpunkten var morgonsamlingen då över 500 barn sjöng och dansade under fast ledaning av biskopinnan och läraren Gretta.

 Det svängde vill jag lova!

Samling på skolan från förskolan till 7an