Påskens glada budskap!

Påskens budskap - att vara sänd till andra!

Påskens drama är viktigt för mig. Det börjar på Palmsöndagen, en vecka innan Påskdagen, med att höra om att Jesus hyllas som kung. Inte bara då, utan att vi gör det även idag. Det betyder för mig att inte bara höra utan också göra det som Jesus lär oss; befrielse, kärlek och omsorg om alla människor. 

I torsdags var vi på Skärtorsdagsmässa då vi läser texter om att Jesus instiftar nattvarden och att han uppmanar oss att vara varandras tjänare genom att tvätta varandras fötter.  I kyrkan som vi deltog i, radades 12 personer upp och två präster tvättade deras fötter framför oss. Många av er som läser detta har säkert varit med om samma sak i Skärtorsdagens gudstjänst. Men hur gör vi sedan? Utanför gudstjänstrummet? Det är ju där vi verkligen ska vara varandras tjänare och visa kärlek genom att göra sådant som inte är så bekvämt eller roligt alla gånger.

I dag på påskdagen, då vi firar att Jesus verkligen blev levande igen, hände det glada budskapet mitt framför oss. I slutet av den 2,5 timme långa gudstjänsten bad prästen alla barn komma fram för att de skulle få godis. Han frågade först hur många det kunde tänkas vara för han hade bara 50 godisar. Självklart räckte inte godisbitarna! Åtta barn blev utan. Hjälp tänkte vi, hur tänkte han nu då? Vi kände alla med honom, för detta kan hända oss alla, men framför allt kände vi med de barn som blev utan godis. Inte hjälpte det att prästen lovade att de skulle få om de kom nästa söndag….

Då händer det fantastiska!

En tjej i 10 års åldern reser sig resolut från sin bänk och går fram till prästen och räcker därefter över sin godisbit till den först i raden som blivit utan. Församlingen pustar högljutt ut och applåderar. Då ser vi alla hur ytterligare några äldre barn reser sig och går fram och lämnar sina påsar till de övriga barn som blivit utan. Alla får – och några får ge av kärlek och omsorg dessutom!

Det är så det kan vara då evangeliet – det glada budskapet – får bli verklighet bland oss. Barnen visar det självklara; att ge av kärlek det lilla man har så att ingen blir utanför. 

Kärt återseende!

I helgen gjorde vi en resa till vår förra församling i Bloemfontein. Vår äldsta dotter Amanda är och hälsar på oss, så det passade extra bra att hon också fick återse sin gamla hemstad. Att vara med på en gudstjänst i St Johannes församling i Batho är alltid en speciell upplevelse. Sången, dansen, återseende och gemenskap.  I Pietermaritzburg har vi ännu inte varit runt i alla de olika församlingar som finns, först därefter kan vi se vilken vi ska tillhöra.

Kvinnor i typiska uniformer

Denna söndag var det Palmsöndag och altaret och predikstolen hade klätts i lila tyg för att påminna om den stilla veckan som skulle komma.  Gudstjänsten leddes av min vän Siepethlo som jag arbetade tillsammans med mellan 2002 – 2006. Han var då ungdomarnas ordförande – nu är han en medelålders familjefar! Han gav verkligen ”järnet” i sångerna! Siepethlo är en duktig sångledare och vi insåg att denna församling både utvecklats och stärkts under de år vi varit borta. Många nya ansikten såg vi och naturligtvis även många kända. Några har dött av de vi kände och det kändes fint att få prata lite extra med de anhöriga och ge en kram till dem. Naturligtvis fans det en präst som ”tog över” då nattvard skulle firas men det är en hög grad av delaktighet av församlingsbor för övrigt.  T e x mitt under gudstjänsten får ungdomarna ställa sig upp och framföra en sång, och i början blir någon frivillig ombedd att komma fram några för att be för dem som drabbats av HIV. En av ungdomarna leder oss i vilka psalmer och sånger som ska sjungas – det är en gammal konfirmand till Anders visar det sig!

Efter evangeliet, som handlar om då Jesus rider in i Jerusalem, börjar kvinnorna sjunga spontant; ”we are walking over to Jerusalem”. Min vän Mothlago, som jag sitter bredvid, tar tag i mig för att vi ska börja dansa, och dansar gör vi! Vi tar oss fram till mittgången och tillsammans med många kvinnor och så småningom den del män dansar vi under det att alla sjunger! Spontant, vackert och härligt!

Jag är tacksam över att vi fortfarande får vara en del av detta – vänfasthet kallas det, som min framlidna svärmor skulle uttryckt det.

Några av våra gamla vänner med Amanda och Anders

Kulturmöte eller kulturkrock

Gardintyger

Tänk så olika det kan vara och ändå handlar det om samma saker! Det här med att köpa gardiner tex. Jag kommer ihåg det sedan förra gången vi bodde i Sydafrika. I Sverige mäter vi ju på längden, dvs köper antal meter vi behöver utifrån hur långa vi vill ha gardinen. I Sydafrika är tygets bredd det som gäller för hur lång gardinen blir, dvs mönstret är gjort efter det. Låter det krångligt? Jag kan lova att det tar en stund innan man vet hur mycket tyg man ska köpa. Gardinerna används dessutom på ett lite annorlunda sätt. I Sverige är det ju främst som dekoration, i Sydafrika har gardinerna först och främst funktionen att stänga ute värme, kyla och sand. Därför har man oftast dubbla gardiner, en tunn för att släppa in lite solsken, och en tjock för att förhindra det ovan nämnd. En sak som är lika är dock att långa gardiner gärna får släpa i golvet och ”upphängningarna” vid sidorna ska vara dekorativa. Alltså, jag måste säga att jag inte är överförtjust i att fixa med detta, men intressanta samtal blir det i tygaffären. Igår då jag skulle inhandla gardintyg till kök och arbetsrum fick jag hjälp av en mycket kompetent kvinna. Då hon och en annan kvinna gjorde mätningen frågade de hur länge vi skulle bo i landet. Vi kom snabbt in på kyrkan och kristen tro och var eniga om att självklart tror vi på Gud. Då jag frågade mannen som också arbetade där vilken kyrka han tillhörde, sa kvinnorna ”han tror inte”. Mannen såg lite generad ut så jag berättade om Menelises ( student som vi delar tomt med) kommentar angående en annan student; ”he is not saved yet ”. Jag försäkrade mannen att jag tror att vi alla ”where saved” när Jesus dog och uppstod – det är bara en fråga om att säga ja eller nej till det. Ja, det är intressant med hur vi förhåller oss till andras trosuppfattningar.

Malaykvarter i Kapstaden

Kapstaden, som vi besökte förra veckan, träffade vi i å helt olika förhållningssätt. De flesta som bor i Malaykvarteren är muslimer och dessa män tillhörde båda Islam. Den ene mannen berättade om sitt folks historia med stolthet, hur de fått bo kvar trots apartheid men också levt i bergen då de blivit bortkörda på 1700-talet. Han gav utrymme för samtal om hur man idag försöker leva, måla sina hus i vackra färger och öppenhet för olikheter. Den andre mannen började med en gång att ”predika” sina politiska uppfattningar utan att lyssna på reaktioner eller vara öppen för dialog. Jag tänkte; det kunde varit två kristna, två judar eller från någon annan religion. Inom alla religioner finns båda varianterna, viljan till dialog eller viljan att bara övertyga. Viktigt att komma ihåg då vi många gånger slarvar i samtal om ”de andra” och säger att "de" bara är på ett sätt.

   
    

Malibongwe och Kristina

 Menelise, Anders, Lisa

Mat är ju också kultur och jag trodde att vi var olika i olika länder. Men det är ju naturligtvis olika inom varje land. I Sverige sitter vi ofta tillsammans, pratar och äter långsamt, gärna flera rätter. I Sydafrika går det ofta fort! Man äter, om man har råd, en stor portion, håller gärna handen för munnen så grannen inte ser när man slevar in, använder sked istället för gaffel och äter utan att prata. Sen är man klar! Det vanliga är att man äter ris eller ”pap”, majsgröt, och till det spenat, morotssallad, rödbetor och mycket ris. Potatis är mer en grönsak och finns i grytor sk. ”currie” ungefär som vi kan använda morötter i kalops, eller som en del av grillade grönsaker. Spännande var det då vi bjöd våra studenter på mat en kväll och insåg att den unga generationen gärna sitter länge och äter och pratar som de aldrig ville sluta!

Gudstjänst i Imbali, Pietermaritzburg

Kläder då? Till vardags finns alla varianter, precis som i Sverige. En förkärlek finns bland tjejer här i landet att ha fina skor, gärna högklackat och med fina pärlor på. Killarna har gärna spetsiga svarta skor som är mycket välputsade. I kyrkan klär man sig på ett särskilt sätt, med olika uniformer för olika grupper och olika färger för olika kyrkor. I den Lutherska kyrkan har kvinnorna en svart uniform med vit krage och vit hatt. Männen har en särskilt kostym och ungdomarna  svarta byxor/kjol och vit skjorta. Det är praktiskt för oss då vi nu i början åker till olika kyrkor och ibland har lite svårt att hitta. Då håller vi utkik efter dräkterna och följer efter! Det är många som klär upp sig för att gå i kyrkan särskilt då det är nattvard. Äldre kvinnor täcker gärna sitt huvud – som vi gjorde i Sverige förr – men fler och fler verkar anse att det inte är lika viktigt längre.

Till sist ett litet tips om annorlunda användning av paraplyer; ha dem som skydd för solen! Om det regnar stannar man och väntar under ett tak tills regnet gått över. Varför ha så bråttom? Väntan kan ju innebära ett möte med någon.

Besök på Umphumulo och skola

Prästseminariet

Vi har varit på historisk mark. Präster från den lutherska kyrkan i Sydafrika hade under flera år ett prästseminarium mitt ute på landsbygden i KwaZulu-Natal: Umpomulo. Många präster som nu är i tjänst och även svenska missionärer minns med stor kärlek tiden på Umphumulo. Idag finns frågan hos många i ELCSA: ”Varför lämnade vi Umphumulo?”

Först fanns det lärarutbildning på Umphumul och så småningom blev det prästseminarium istället. Flera skolor för barn finns fortfarande samt ett sjukhus. I början på 2000-talet, önskade ELCSA (Evangelical Lutheran Church in Southern Africa) delta i utbildningen med andra blivande präster från olika kyrkor, och det bestämdes att flytta in till Pietermaritzburg. Här skulle de blivande prästerna få sin utbildning vid universitetet, precis som det fungerar i t ex Sverige.  Här i Pietermaritzburg fanns även LTI – Lutheran Theological Institute, som den tyska lutherska kyrkan hade som sitt prästseminarium. Nu skulle man jobba tillsammans med ELCSA. Tyvärr är det så att den tyska lutherska kyrkan, ELCSA NT och ELSCA Cape, fortfarande inte tillhör ”vår” ELCSA, utan är sin egen. Viljan fanns att ändå dela samma lokaler och ha undervisning tillsammans. En del av utbildningen höll till på seminariet och en del kurser skulle läsas på universitetet.  Det blev inte så enkelt visade det sig. Idag finns det på LTI bara några få studenter från den tyska lutherska kyrkan, resten är från ELCSA. Det är dessutom bara några av dessa som läser på universitetet. Intagningskraven är för höga och de flesta får alltså sin utbildning endast på seminariet – precis som det var på Umphumulo. Samtalet mellan olika kyrkor finns därför inte under utbildningen. Sorgligt. Men på LTI är det en god stämning vid morgonbönerna och vid söndagens högmässa! Mycket deltagande och praktik för de blivande prästerna och mycket rökelse….Fast visst behövs samtalet mellan kristna från olika samfund.

Utsikt från Stiftscentret på Umphumulo

Samtal i natten

Det är bedövande vackert på Umphumulo! Höga berg, mjuka dalar, grönt, varmt och välkomnande. Anledningen att vi rest dit var att Biskop Buthelezi ville att vi skulle bli välkomnade av och presenterade för  Stiftstyrelsen. Våra vänner Uffe och Lisa Engström var också med och vi fick en fin kväll med djupa samtal tillsammans med en av prästerna, William - om allt mellan himmel och jord.

Tidigt på morgonen efter åkte Lisa och jag till en av de närliggande skolorna tillsammans med biskopens fru, Gretta. Eftersom Lisa är lärare i svenska som andra språk, är hon intresserad av att höra och se hur sydafrikanska skolor arbetar med barn som har flera språk. Vi fick en upplevelserik förmiddag och glädjen över vårt intresse av deras skola och undervisning var tydlig. Höjdpunkten var morgonsamlingen då över 500 barn sjöng och dansade under fast ledaning av biskopinnan och läraren Gretta.

 Det svängde vill jag lova!

Samling på skolan från förskolan till 7an

Så många kvinnor!

One billion rising - nej till våld mot kvinnor och barn!

Enough is enough

            
I  torsdags – på Valentins day – var det en världsomfattande manifestation där människor över hela världen protesterade mot våldet mot kvinnor och barn som sker dagligen.  Vi hade förmånen att få vara med i Durban där aktionen organiserades av Diaconia Concil of Churches. Svenska kyrkan stödjer denna organisation som har ett fantastiskt arbete i ekumenisk anda. http://www.diakonia.org.za/

Vi höll till just utanför Magistrates Court (Högsta domstolen) där starka tal och dikter hölls omväxlande med dans. En av domarna tog emot en resolution, en mansorganisation mot våld mot kvinnor var där och gav sitt stöd, unga och gamla uppmanade till förändring och att straff verkligen utdöms och att de utsatta tas på allvar. Jag samtalade med en kvinna som visade sig vara reporter på en av de stora tvkanalerna i Sydafrika. Hennes ögon tårades då hon sa; ”vi måste få bättre organisation vid anmälan om brott och se allvarligt på våldet mot kvinnor. Som det nu är tappar   polisen bort bevis och våldsmän blir fria mot borgen. Jag har talat med så många utsatta kvinnor. Till och med gamla kvinnor utsätts för våldtäkt utan att gärningsmännen blir dömda!” Hon blev avbruten av att två kvinnor gick fram till henne och berättade om ytterligare ett våldtäktsfall där polisen negligerat utredningen och mannen gått fri. Den ena kvinnan, som var mor till den våldtagna, ställde sig därefter upp bland alla dansare med en lapp med dotterns namn på. Tyst men tydligt protesterade hon mot orättvisan och våldet mot sin egen dotter. Respekt!

Mamman protesterar mot att dottern inte blivit tagen på allvar

Manifestationen avslutades med en bön, och blommor planterades i rabatten utanför domstolen - en påminnelse om alla kvinnor och barn som utsatts för våld. Låt oss värna inte skövla! ”Enough is enough!

I helgen mötte jag fler engagerade kvinnor. Strax efter 8 på lördagsmorgonen blev jag hämtad av en kvinna, prästen Moyo, som även hade även med sig två unga flickor och en pensionerad man. Vi skulle på workshop om Christian Education (kristendomsundervisning) med särskild inriktning på söndagskolan. Ett femtiotal kvinnor och fem män samlades från olika församlingar. (Varför så få män?) Det var en intressant dag med mycket glädje och engagemang. Kanske inte så mycket ”work” som ”talk”, men det finns en oerhört stark betoning på inlärning av bibelberättelserna här.  Ett nytt material har skrivits och entusiasmen är stor – men böckerna få. 

Intensiva samtal

Jag bidrog med två, för mig viktiga, inlägg. Det ena är att barn, precis som vi alla, behöver känna delaktighet och att de har en uppgift i gudstjänsten.(Inte minst här i Sydafrika då gudstjänsterna tar mellan 2 och 3 timmar.) Det andra är att vi behöver hjälpa barnen att se, att det de lär sig verkligen angår dem. Vad har bibelns berättelser med deras liv att göra, och hur uppmanar Jesus oss att handla? Jag fick ett intressant samtal då vi åt mat med Mlungisi Khoza, en ung kille som bor i Applesbosch. För honom är det viktigt att ta barnen på allvar och han var lika glad som jag att få utbyta tankar. Varje gång dessa möten sker förstår jag hur viktigt det är att få lära av varandra. Vi behöver upptäcka det vi gör som är bra genom att berätta för någon annan, samtidigt som vi kan lära oss något nytt. 

Vare sig det gäller att få slut på våld, lära sig hur vi ska leva som Jesus lär eller mötas i vänstiftsutbyte behövs ett ärligt möte ske där båda lyssnar och båda får tala. 
Utan att någon har tolkningsföreträde.

                           Blommor som blommar!

Christian Education och möte med vänner

Över hela världen lär kyrkor ut vad bibeln säger om hur vi ska leva. Både i gamla och nya testamentet läser vi berättelser om hur Gud vill älska världen tillbaka till gemenskap med Honom. I bästa fall samtalar vi om vad berättelserna har att säga om vårt liv idag – vi kontextualiserar.  Detta sker när vi träffas i söndagskolan, i våra vardagsgrupper, i konfirmandundervisningen och på ungdomsgruppen, vid körövningar och i syföreningen  eller vid bibelstudium, vuxengrupper och i predikningar. I Sverige har vi bl a fått hjälp att läsa bibeln på detta sätt från befrielseteologer från Brasilien och Costa Rica. Vid universitet i Pietermaritzburg arbetar de också med kontextuell teologi.

 Chef för Christian Education, Nonhlanhla Sibisi

I måndags inbjöd biskop Buthelezi till ett möte. Jag och en kvinna som är utsänd från Hermansburg, Ingrid Lüdemann, fick träffa den kvinna som har ansvar för Christian Education (kristendomsunder-visningen) i detta stift. Nonhlanhla Sibisi är mor till fyra barn, försäljningschef vid Old Mutual bank (som för övrigt köpt Skandia för några år sedan!) och en oerhört engagerad kvinna i kyrkan här. Hon uttryckte hur viktigt just samtalet är och hur det bör, på olika sätt, och i olika åldrar bli till hjälp att leva och handla som bibeln lär. Inte bara läsa och lyssna. Jag ser fram emot att få samarbeta med henne och föra vidare hur vi kan lära av varandra. Just nu pågår många workshops om hur de kan utveckla metoder och läroplaner i kristenundervisningen.

Vi tog ett par dagar ledigt och passade på att åka till gamla goda vänner från Bloemfonteintiden, Lil och Mann Oelrich, som inbjöd oss till sitt semesterställe norr om Margate. Det är alltid skönt att få koppla av med människor som man kan prata med om det mesta! Mann är gammal ANC politiker och har varit minister, men är också farmare. Lil är lärare och trots att hon är pensionär, rycker hon in och undervisar då det behövs. Vi märkte dock att de är besvikna på att regeringen åstadkommit för lite med bl a skolsituationen och relationen mellan farmare och säsongsanställda arbetare.  Mer kan göras helt enkelt – och vi behöver ledare som är bra förebilder.

Lil, Mann och Anders vid Manaba beach

Så spännande det är att få dela tankar med människor som vet så mycket och verkligen värnar om allas lika värde. Vi njöt av samvaro och bad i Indiska Oceanen och av att, mitt bland andra människor, ta varandras händer och be en tackbön för mat och vänskap. Så naturligt - så afrikanskt!

Välkomnande av prosten i Durban – för 6 år till!

Prosten TC Nzama har blivit omvald som prost i sitt kontrakt – en mycket omtyckt sådan förstod vi då vi i söndags var på välkomnandet i Durban. Det finns 10 kontrakt i sydöstra stiftet, som framför allt ligger i KwaZulu-Natal provinsen, och Durbans kontrakt är det största.

Det som blir tydligt en sådan här dag är vilken stolthet människorna känner inför att vara just lutheraner. Lite ovanligt för oss som kommer från Sverige, eftersom vår lutherska kyrka är den största kyrkan i vårt land. Här i Sydafrika är Evangeliska Lutherska kyrkan i Södra Afrika (ELCSA) förhållandevis liten. Katoliker, Anglikaner, Reformerta samt Metodister är betydligt större. Sen finns förstås flera karismatiska samfund och mindre kyrkor. Den enskilt största delen kristna i Sydafrika tillhör dock en form av samfund som startats i Afrika, och som alltså inte grundats av västerländsk mission, sk ”African Instituted Churches”.  Dessa kyrkor har ofta tagit upp mer av traditionell afrikansk religion, men de läser också bibeln och tror på Jesus.

Vad hände då i söndags? 

Prosten installeras

Några av de tio prostarna med fruar i "prayer women's league" dräkter.

Vid 9.00 började själva installationen av prosten, med bibelord, ord av biskopen samt ”ja-sägandet"  från prosten till att axla uppdraget. Vid ca 9.40 följde en högmässa med mycket rökelse och psalmer samt en inlevelsefull predikan av den nytillsatta prosten. Gudstjänsten hölls på isiZulu, men predikan var faktiskt på engelska. Utom skämten - som alla skrattade åt! Om man förstod språket.

Gudstjänsten var i Stadshuset i Durban eftersom ingen av de egna kyrkorna skulle kunna rymma alla människor som förväntades komma, säkert närmare 

2000 personer. Anders satt bland alla prästerna uppe på scenen, jag visades till en plats längst fram mellan två äldre herrar. Jag kunde inte haft bättre tur! Den ene, som visade sig vara stiftstyrelsens ordförande höll artigt fram psalmboken så att jag kunde sjunga med. På isiZulu så klart! Den andre mannen översatte skämten samt senare de tal som hölls. Jag undrade länge vem han var, för det var många människor, unga och gamla, som vördnadsfullt hälsade på honom, så till slut frågade jag.  Han log lite och sa att han bara var en gammal pensionerad präst från stiftet, men att hans passion hade varit att stärka kör- och ungdomsarbetet, om jag förstod saken rätt. Så klart att han var populär! Sången är ju oerhört kraftfull i detta stift och jag vet att då det varit körtävlingar har sydöstra stiftet vunnit flera gånger. Det förklarade ju också varför både unga o äldre hälsade på honom med sådan kärlek och glädje.

När jag tittade på klockan då högmässan gick mot sitt slut, var hon 12.30. Jag tänkte, som vår gode vän Lasse uttryckte det då han hälsade på oss i Bloemfontein, ”tiden spelar ju ingen roll när man sitter mitt uppe bland sångarna i en fantastisk konsert!”

Prostfamiljen samlad framför altaret

En enorm präst i både sångröst och omfång steg fram och sa; ”nu ska vi ha del två, välkomnandet och överlämnande av gåvor!” Detta innebar att hela prostfamiljen, prosten och hans fru samt deras fem barn varav ett tvillingpar sattes på stolar framför altaret.

 I tur och ordning fick de sen gåvor av de olika grupperna som finns i kyrkan; unga-vuxna gruppen, männen, de bedjande kvinnorna, ungdomarna och söndagsskolan m.fl. Pastoraten i kontraktet ska överlämna sina gåvor vid ytterligare en välkomstgudstjänst om några månader, eftersom de inte hunnit samla ihop någon present då denna gudstjänst hade bestämts för snabbt (!).

Med sång och jubel kom så varje grupp in med sin gåva, några med inslagna paket andra med gåvan buren högt så att alla kunde se. Säkert över 300 ungdomar vällde fram i mittgången under öronbedövande sång o dans med en soffgrupp som de bar in som sin gåva. Tala om givarglädje!

Nycklarna till bilen hålls upp av en av kvinnorna

När så de bedjande kvinnorna ville välkomna sin präst – men framför allt prästfru som är deras ledare – steg jublet ytterligare. Deras gåva bestod av en nyckel - till en bil.

Vad kan vi säga? I Sverige har vi löner så vi kan köpa en bil om vi jobbar i kyrkan. ”Körkort krävs” står det i annonsen. I Sydafrika är lönerna för prästerna låga och bil är en nödvändighet om man ska kunna besöka sina församlingsbor för gudstjänster, begravningar och samtal. Att få en bil ger dem möjlighet att sköta sitt arbete. Samtidigt kan kvinnorna nu kräva att de får fler besök av dem.

”Vi ska inte göra er besvikna”, sa prostparet då de rörda tackade för alla fantastiska gåvor, men framför allt för den kärlek alla visat.

Jag fick förmånen att framföra en hälsning från Sydöstra stiftets vänstift i Sverige, Skara stift,  vilket uppskattades varmt! Att få vara en länk mellan Sverige och Sydafrika, att dela upplevelser – vilken glädje det är!

Även om klockan visade 15.00 innan vi åkte åter mot Pietermaritzburg!

Biskop PP Buthelezi och Biskop KZ Biyela får också presenter