Möte med hiv.

I Sverige kunde vi förra året höra om att flera personer i Kalmar län smittats med hiv. Det visade sig denna gång vara via injektionsmissbruk, och länssjukhuset i Kalmar startade ett sprutbytesprogram för att begränsa risken för fortsatt spridning.

Ändå är det oskyddat sex som är den vanligaste smittvägen.

”I slutet av 2011 fanns det cirka 5 800 personer med känd hiv diagnos. [I Sverige, min anm.]

2011 rapporterades 465 fall. Av fallen var 293 män och 171 kvinnor. En svagt ökande trend av rapporterade fall av hivinfektion har observerats i Sverige sedan 2003. De vanligaste smittvägarna är genom oskyddat sex bland heterosexuella, intravenöst missbruk, oskyddat sex mellan män och utlandsfödda barn som smittats via modern i samband med förlossning. Runt en tredjedel av de som lever med hiv i Sverige idag är kvinnor.

Källa: Smittskyddsinstitutet”

I Sverige talar vi inte om risken för hiv på samma satt som i Sydafrika. Det kanske är naturligt, säger en del, eftersom det inte är så utbrett i vårt land. Jag menar att det inte är skäl nog.

I Södra Afrika är det flest heterosexuella personer som blir smittade. Detta handlar inte om att man är mer promiskuös här än i Sverige. Nej, än så länge handlar det om att i Sverige använder människor kondom – för tillfälliga sexuella förbindelser är utan tvekan lika vanligt förekommande i Sverige som i andra länder. Därför är det så farligt om vi inte talar om hiv risken som finns.

Då vi levde i Sydafrika mellan 2002 – 2006 var det inte många som öppet talade om att de var smittade. Igår mötte jag en kvinna som efter 15 minuters samtal berättade att hon bar på viruset. Vilket mod, tänkte jag. Hon visade sig inte bara ha mod, utan också framtidstro. Hon visste vad hon ville med sitt liv! Hon planerade för framtiden och hon bars av sin tro på Gud. ”Jag talar med honom om allt”, sa hon. ”Ibland är jag arg och skriker varför? till honom, andra dagar litar jag på att han visar mig vad han vill med mitt liv.”

Kvinnan förvånade mig genom att säga; ”Om jag vill fasta [för att komma närmare Gud, min anm.] brukar min far förmana mig att äta ordentligt så att bromsmedicinen kan göra verkan i min kropp. ”

Det betyder att hennes familj inte övergett henne trots att detta var vanligt för några år sedan. Då berättade människor vi mötte att det var en skam att bära på hiv, och hellre dog man för att slippa avslöja sig. Om man plötsligt blev sjuk blev man ju omhändertagen av familjen. Om man avslöjade sin status var risken stor att bli förskjuten och ensam – även om man vann några år till av sitt liv.

I skolan i Sydafrika fick våra barn redan 2002-2006 lära sig om risken med hiv. Ett särskilt läromedel fanns även för mellan och högstadiet. Vad jag vet talar vi väldigt lite i skolan om risken för hiv och eller hur detta kan undvikas. Kanske görs det något på gymnasiet, men med tanke på att ungdomar

har sin sexdebut allt tidigare bör information – och diskussion – föras tidigare, menar jag.

Vi i kyrkan, i ungdomsgrupperna bör självklart tala om detta. Vi har ett naturligt skäl; vi är en del av den världsvida kyrkan och lider en – lider alla.

Magkänsla och säkerhet

Varje gång vi kommer till en ny plats gör vi vissa saker automatiskt. Vi iakttar människor och hur de interagerar med varandra samt hur de bemöter oss. Efter det försöker vi ”känna” hur säkra vi är. Det kan handla om ifall vi går eller kör bil till olika platser, om vi är ute efter att mörkret har fallit eller vilka gator vi undviker. Vad vi har lärt oss är att alltid tala med människor som bor på platsen för att få mer information - men med olika!

 I Sydafrika är det väldigt vanligt att vi tex får rådet från hyrbilsfirmor att ”inte åka till centrum av staden och särskilt inte runt de områden där taxibilarna utgår ifrån.” (Taxirank) När vi talar med våra vänner i kyrkan ger de andra råd, men alltid med vår säkerhet för ögonen.

Under veckan som gått har vi åkt runt i staden för att bekanta oss med den. Vår magkänsla säger; detta är en vänlig stad! Överallt gick olika människor på gatorna till synes trygga, både kvinnor och män, i grupper, par om par eller själva. Vi körde på vissa gator och förstod att här är okej att köra på dagen, men inte på kvällen. Precis som vi tänker i Sverige.

Samtidigt vet vi att kriminalitet finns runtomkring oss.  På vår kyrkas fastighetskontor kom det igår plötsligt in två killar och började fråga ut en av personalen om studentboende. Då de gick, hade även hennes mobiltelefon försvunnit. Det var först efteråt som hon insåg att ingen släppt in dem utan de hade lirkat upp låset och helt sonika gått in. Låsen har därefter kollats och hänglås satts fast.

Vi har fått ett alarm installerat i vårt hus. Bilen behöver ha centrallås samt ett chip som visar var bilen är. Det är viktigt att trots detta inte bli rädd för att leva. Vi låser inte huset då vi är i trädgården – grinden är ju faktiskt låst – och vi larmar bara huset då vi åker iväg. En del har delar av sitt hus larmat då de sover, för i vissa städer är det faktiskt nödvändigt.

Vi har gjort ett val vad gäller vår hälsa. På vår fritid vill vi gå till ett gym eftersom det inte är enkelt att tex springa var som  helst för att få motion. I Pietermaritzburg finns det dels två ”Virgin Aktiv” (ungefär som ”Friskis o Svettis”) och dels ett annat som heter ”Body dynamics”. Tyvärr var det sistnämnda väldigt slitet och hade få maskiner, annars hade det varit det bästa, för det ligger ganska nära oss. Istället valde vi det ”Virgin Activ” som ligger i stan i ett lite större köpcentrum, har bra standard men inte är lika lyxigt som det andra. Fördelen är också att vi därmed på ett naturligt sätt kan röra oss i allt vidare cirklar och därmed får större kännedom om den stad vi ska leva i under några år.

Förhoppningsvis blir våra magmuskler lika bra som vi hoppas vår magkänsla är!

Engagerad kyrka

Igår gick vi på en av de tidiga högmässorna i den Anglikanska katedralen inne i Pietermaritzburg. Vi väntar fortfarande på att vår prost i den Lutherska kyrkan ska komma hem till oss för att berätta vilken luthersk kyrka han vill att vi ska tillhöra. För oss är det självklart att lyssna på vad vår kyrka önskar. Till dess besöker vi andra i ekumenisk anda.  Det är gott att känna sig välkommen även där, för det gör vi verkligen! I början av gudstjänsten hälsas alla välkomna och ett särskilt välkommen framförs till de som är på besök eller där för första gången. Så är det i Sydafrika, vilken kyrka vi än varit i.

Högmässan var på både engelska och isiZulu. Tack vare att Malibongwe tränat mig på vissa klickljud som finns i isiZulu, gick det ganska bra att sjunga med, fast jag inte förstod vad jag sjöng…

Bakom oss satt en kvinna som sjöng så vackert och distinkt, så det var bara att följa henne. Tänk på det ni alla som kan sjunga; ni hjälper de som inte kan melodin! (Eller förstår orden)

Under fridshälsningen (innan nattvarden) kom en kvinna fram till oss, och förutom hälsningen frågade hon lite mer vilka vi var. Hon såg då Anders prästskjorta, och förstod att han var präst. Vi såg henne därefter gå fram till den tjänstgörande prästen och viska något till honom.  Då liturgin skulle fortsätta tog han istället till orda och sa; ”vi har ibland oss en präst från Sverige och hälsar dig särskilt välkommen tillsammans med din hustru. Jag hoppas att ni vill dela en kopp te med oss efter gudstjänsten!” Tala om att ta väl hand om nykomlingar – även om det alltid blir extra pådrag då det är en präst! Vi såg det i alla fall som en gest av tillhörighet i Guds världsvida kyrka.

Efter högmässan följde vi så klart med den kvinna som först talat med oss. Hon var också präst, och dessutom i den anglikanska kyrka som ligger i vårt område, Scottsville. Hon var sjukskriven, berättade hon. Efter sin canceroperation hade hon berättat för alla om vad som hänt. ”Det är viktigt att våga tala om saker som är svåra”, sa hon. ”Det gör det lättare för andra i samma situation att tala om sina rädslor”. Vilken förebild!

Vid teet kom en man fram och hälsade. Han berättade att han tillhörde en grupp som träffades efter högmässan. De var främst pensionärer, som ägnade en stor del av sin fritid åt att som kyrka utföra socialt arbete genom att vara stöd för aidssjuka och fattiga. En kvinna som också tillhörde denna grupp, kom fram och berättade att hon hade en vän i Sverige som hon brevväxlade med. De var båda sjuksköterskor och hade arbetat tillsammans på ett svenskt mission sjukhus här i KwaZulu-Natal. Världen är liten, men den är definitivt fylld av engagerade och empatiska människor!

                             
                            Denna devis fanns på kyrktorget utanför den Anglikanska kyrkan!

En tomat smakar tomat oavsett hur den ser ut

                                

Det märks att vi är i Sydafrika. Det är lördag och vi vaknade av att en gräsklippare satte igång med ett dån 6.40 på morgonen… Fullt ös alltså!

Det här med att ligga och sova till 9 en morgon finns inte i detta land. Nu gjorde det inte oss något eftersom vi fått tips om en grönsaksmarknad en bit från där vi bor. Lokala farmare runt Pietermaritsburg säljer sina produkter från 6.00 varje lördag till ca 9.00. Mycket billigare än i affärerna och dessutom trevligare. Vi hittade platsen som låg ganska nära den polisstation vi besökt tidigare i veckan. Eftersom vi inte kom förrän vid 8 hade det flesta redan varit där, och vi kunde få våra grönsaker lite extra billigt. Vad sägs om 8 tomater för 6 kronor? Eller en stor gurka för lika mycket? För ett kg litchi betalade vi 10 kronor liksom för 1 kg organiskt odlade bönor. En aubergine fick vi för 4 kronor och färsk basilika (ungefär lika mycket som i två krukor på konsum) för 10 kronor. Det fanns flest vita farmare men vi träffade även ett svart farmarpar som sålde trädgårdsväxter. Kvinnan som sålde organiskt odlade produkter kom från Howick som ligger några mil utanför PM. Då fick vi reda på att det ställe som heter ”Hebron Haven” inte hade samma ägare som då vi bodde där under en vecka förra gången vi bodde i SA. Skönt, för de ägarna var inte alls trevliga mot sin personal, fast stället som sådant var fint och bra. Kanske vi åker dit för att se hur det fungerar nu.

Vi åkte in mot centrum för att se var den Anglikanska kyrkan ligger. Det är verkligen inte lätt att köra där inne, för nästan alla gator är enkelriktade eller avstängda för biltrafik, vilket i och för sig är bra. Vi hittade inte till kyrkan men åkte längst en liten väg där husen renoverats och låg fint ner mot en park. Det syntes spår efter stormen som härjat i PM veckan innan vi kom. Träd låg knäckta och vi vet att mer låglänta hus fått rejäla vattenskador. Längs en av vägarna ligger stora idrottsfält där skolbarn var i full gång med rugby, fotboll och cricket. Typisk lördag i Sydafrika!

Efter inköp av lite kryddor, linser och kikärtor i en indisk affär åkte vi hem igen. Vi gjorde lite lunch och bjöd in Malibongwe. Han är en ung student som bor i studentlängan som ligger på samma tomt vi bor på. Han har faktiskt två svenska namn också, nämligen Gustav Adolf! Orsaken är att hans far, som är ELCSA’s ekonomichef, har varit i Sverige många gånger. Vi fick en trevlig eftermiddag tillsammans, där Malibongwe berättade att han fått en uppfostran som på många sätt är annorlunda än andra sydafrikanska ungdomars.  Hans far och mor har alltid uppmuntrat honom till att ha vänner från olika språkgrupper. Därför har han alltid känt sig bekväm bland vilka människor han än möter. Malibongwe menar att om man känner sig bekväm bland andra blir man bra och naturligt bemött av vem man än möter. Klokt och sant!

I Galaterbrevet 3:28 står det bl. a att ”alla är ni ett i Kristus”. Det är värt att fundera på hur vi förverkligar det i mötet med våra medmänniskor.

Tänk om vi kunde se att vi människor är lika oavsett kön, språk eller tro, precis som vi vet att en tomat smakar tomat oavsett hur den ser ut.

Maktlöshet och oss hundägare emellan

Gårdagen ägnade vi till största delen åt att försöka ansöka om arbetstillstånd. Det är ungefär lika svårt som att få uppehållstillstånd i Sverige.

Jag kan inte säga att det är roligt (vilken asylsökande skulle säga att det är roligt att söka uppehållstillstånd?) men det är lärorikt.  Känslan av att inte förstå varför eller hur man ska fylla i papper, känslan av maktlöshet och att budskapet man får är; ”egentligen borde du hålla dig i ditt eget land – vi behöver ge lediga arbeten till våra egna arbetslösa .” Fast det sägs med stor artighet!

Känns budskapet igen? Jag har hört människor i Sverige säga något liknande om dem som söker asyl, och då kommer dessa ändå till Sverige för att rädda sitt liv.

Anledningen till att jag är i Sydafrika är för att arbeta för att våra kyrkor i Sverige och i södra Afrika ska fördjupa sina relationer och lära av varandra.  Så det kommer säkert att ordna sig för oss efter att vissa missförstånd har klarats ut. Men jag tror man kan säga att det jag upplever nu påminner mig om en av de viktiga saker vi som kyrka ska syssla med i våra respektive länder; ”Om en invandrare slår sig ner i ert land ska ni inte förtrycka honom. Invandraren som bor hos er ska ni behandla som en infödd. Du ska älska honom som dig själv” 3 Mos 19:33-34a

På eftermiddagen var det dags att inköpa lite hundmat till vår hund, Ludde. Jag åkte till ett köpcentrum i närheten av vårt hus och träffande en trevlig kvinna. Jag berättade lite om Ludde och frågade om det fanns någon veterinär hon kunde rekommendera. Plötsligt fick hon tårar i ögonen och berättade om sin Jack Russel som dött för ett år sedan. Vi konstaterade att hennes och vår hund hade vissa liknande drag ( ingen vakthund utan älskar människor, men skäller på alla hundar mm) och att det kanske inte var omöjligt att hon kunde passa Ludde, då vi åker iväg från Pietermaritsburg!

Tänk att vi människor har så mycket lättare att acceptera hundar än människor! Dessutom har Ludde redan uppehållstillstånd i Sydafrika, påpekar Anders.

Någonting är galet i vår värld.

 

Möte vid gudstjänsten

Vår första söndag vill vi så klart gå i kyrkan. Vi hade tänkt oss att gå till Lutherska seminariet, men eftersom terminen inte satt igång hade de ingen gudstjänst. Istället hittade vi en kyrka nära oss som vi trodde var en Anglikansk kyrka. Det visade sig vara en Metodistkyrka som lånat deras. Så ekumeniskt och bra tänkte vi, och gick in.

Liturgin var ganska lik vår men vi kände även igen anglikanska inslag och böner. Församlingen liknade en svensk dito vad gäller ålder och kön, flest kvinnor över 50 år. De yngre var några unga svarta kvinnor samt en ung man med sin son. Det som gladde oss var att det verkade vara en god gemenskap mellan dem alla. Anders har skrivit på sin blogg om hur vi kände oss träffade av prästens predikan; att trots vattenfloder och ovisshet ändå våga lita på att Gud förberett vad han vill att vi ska göra.

Vid nattvarden delades brödet ut och därefter fick var och en särkalk. Det är vi ju inte vana vid i Svenska kyrkan, men jag kom ihåg den första gången jag fick vara med om detta i Afrika. Det var 2005 och Anders, jag, Matilda, Samuel och Johannes var i Zimbabwe för att besöka min mors Mnene. (Min mamma var som ung, nyutbildad lärare utsänd av Svenska kyrkan för att undervisa missionärernas barn på Mnene, under tre år.) Då Anders skulle predika fick jag som prästfru också en uppgift. Under nattvarden tvättade jag och en annan kvinna de små särkalkarna och hällde upp mer vin till nästa kommunikanter. Egentligen är det bättre med en enda kalk tycker jag, men med tanke på den oro för olika smittor som finns, kan jag förstå då man använder det. I vår församling i Bloemfontein använde vi dock alltid en enda kalk.

En annan tanke dök upp då vi sjöng psalmerna. De går för högt och inga noter finns som visar hur melodin går! Så är det så klart även i Sverige då någon kommer till vår kyrka – det är svårt att hänga med. Musiken skulle vi kunna göra ytterligare inkluderande genom att ha noter, öva melodin innan gudstjänsten sätter igång eller ha fler enkla sånger, typ Taize, som man upprepar några gånger.  Jag vet att det förekommer i många kyrkor, med det tål att sägas igen.

Sista psalmen var fin i alla fall. Hela församlingen höll varandra i händerna och vi sjöng en välsignelsesång som var väldigt enkel.(Och inte gick så högt.)Då vi hälsade på prästen efteråt frågade han var vi kom ifrån och bad mig lämna mitt telefonnummer till hans fru, som stod bredvid. Omtänksamt, men så klart trodde de att jag inte skulle ha något sammanhang som ett arbete ger, utan hade behov av att få någon som tog hand om mig. För så är det här. Prästfruns uppgift är att ta hand om nykomlingar och få dem att känna sig välkomna – eller som i Zimbabwe att få en uppgift vid nattvardsutdelningen.  Nu har vi ju inget telefonnummer än, så vi gav dem bara vår adress.

Samtidigt som vi gick ut kom den unge mannen med sin son ut. Vi började samtala och då vi sa att vi kom från Sverige berättade han att han egentligen tillhörde den lutherska kyrkan och läste till präst på lutherska seminariet. Tala om sammanträffande! Vi hade mycket att tala om så klart och Sipho, som han heter, hade även varit i Sverige. Anledningen var att Skara stift har vänstiftsutbyte med sydöstra stiftet som Pietermaritburg ligger i och även Stanger där Sipho kommer ifrån. Jo, jo både Anders och mina arbetsuppgifter här i Södra Afrika inkluderades i detta möte; livsbefrämjande teologi och levande kyrkorelationer.

 

Vi möts helt klart igen Sipho, Junior (hans son) och vi.

At the mall

Så många människor det finns! Jag sitter nu på ett café mitt i ett stort köpcentra, ”Midland mall” där säkert 10.000 tals människor trängs. Vi tänkte, vår vana trogen, göra diverse saker idag. Efter i timme här påminner vi oss att en sak per dag verkligen ÄR vad vi klarar av.

Vi har köpt mer städutrustning, de flesta andra shoppar inför skolstarten. Jag tänker på förra gången vi kom till Sydafrika och vi tillsammans med våra fem barn köpte skoluniformer, suddgummi, pennor och böcker. Det tog tid! Jag kan riktigt känna stressen, förväntningarna, oron och glädjen som barnen och deras föräldrar känner.

Denna gång behöver vi inte stressa med sådant – men saknar våra barn det gör vi så klart!

Det är spännande att bara sitta och iaktta människor, i smyg så där. Det är påtagligt många indier här i Pietermaritzburg, om jag jämför med Bloemfontein där vi bodde förra gången.  Så klart bor zuluer här liksom engelsktalande och afrikaanstalande människor. Härlig blandning!

Även om vi inte känner så många än har vi i alla fall träffat två personer idag som vi känner - bland alla tusentals! Inne på en mobiltelefonshop träffade vi ”vår” rörmokare, han som fixar vårt badrum. Sedan mötte vi en kvinna som arbetar på PMC (de förtag vi hyr av) i en affär som säljer husgeråd. Vi fick många tips om vad som var bäst. Här i Sydafrika vill alla hjälpa till och det bådar gott inför min ”läxa” att inte försöka fixa allt själv.

Imorgon ska vi gå i kyrkan som finns på det Lutherska seminariet väldigt nära oss. Får se om vi möter någon vi känner då!