Ungdomarna visar vägen

Planering inför eftermiddagens workshop

”Don´t forget me, I beg...  orden sjungs av bl a Amira från Palestina , Yolanda från Mozambique och Molly från Sverige på hemväg från en veckas intensiv ledarskapsträning i Mozambique.

Västerås stift har tillsammans med sitt vänstift Lebombostiftet  i Mozambique och Palestinska lutherska kyrkan börjat sin andra omgång av ledarutbildningen ”Crossroads” där undomar från dessa tre länder turas om att inbjuda till sitt land och för att under 7 dagar utbildas och lära av varandra.

De fyra temana detta år var Conflicts in the world, Challenges for the Church, Vision for the future, Right to land. Heta ämnen vill jag lova!! Varje dag inledde någon av oss ledare med några tankar om dagens ämne, men efter 1 timme delades ungdomarna upp i fyra  grupper för att förbereda ett arbetspass var som de skulle  leda oss andra i under eftermiddagen. En grupp skulle med bibelns hjälp få oss att förstå  dagens tema nästa grupp skulle med diskussion hjälpa oss till ökad kunskap och förståelse, tredje gruppen använde musiken som hjälp och sista gruppen använde drama eller lek –allt för att på olika sätt lära av varandra omkring dagens tema och träna på att leda andra.

Ömsesidighet – fördjupad vänskap – nya ideer – ökad insikt, listan kan göras lång! Crossroads är ett fantastiskt sätt att komma varandra till mötes på lika villkor där alla är ledare och alla är lärjungar.

Crossroadsgänget vid sjön i Maciene

Det var en upplevelse att få se ungdomarna växa i sin roll som ledare,  se samspelet inom gruppen trots olika språk och erfarenheter, men också att få uppleva hur snabbt vänskapen djupnade och hur lätt vi kan känna oss hemma. ”We are from here” var orden som fader Carlos välkomnade oss med och de orden presenterade vi oss med vid avslutningsgudstjänsten.

I kyrkans världsvida gemenskap får vi känna oss hemma var vi än befinner oss – bland vänner och i ömsesidigt utbyte!

Tillsammans utmanar vi framtiden!

Korgar från Drakensbergen

Utsikt över Drakensbergen från byn Busingatha

Samtal i väntan på affärer

I den lilla byn Busingatha, alldeles vid foten av Drakensbergens berömda Amfieteater, möter vi dem – kvinnorna som har med sig sina tillverkade korgar av olika slag. Jag har åkt med några anställda från Diakonicentret i KwaZamokuhle för att just dessa kvinnor ska få betalt för sitt arbete. De har väntat länge, men visste att vi skulle komma idag. Då får det ta tid.

Vi som sitter i bakkien (en pickup) sträcker ut våra händer och hälsar.

”Sanibonani, omama,  ninjani? ”Vi ser er, kvinnor, hur har ni det”?

”Siyaphila”, svarar de, ”vi lever”!

Visst lever de! Människorna i denna by bor bedövande vackert med en utsikt som miljonärer skulle betalat massor för att ha. ”Omama” och deras släktingar och vänner bor här gratis – för det är deras hem. Men, förresten gratis är ju inte sant. Vatten, el, telefon (mobil) och mat behövs det ju pengar till. Och skolavgifter till barnen så klart. Det är därför de är så glada att vi äntligen kommer.

Svenska kyrkan sände på 70 talet ut Rut Johansson som medarbetare till Diaconicentret och under flera år arbetade hon och levde här.  Eftersom Rut var från Skara stift knöts många band direkt mellan KwaZamokuhle och människor i Skara stift. En  gåvofond startades, fristående från stiftet, föreningen Senapskornet. De köper fortfarande upp alster som produceras på och runt KwaZamokuhle, oblater, korg- och pärlarbeten samt en del sömnadsarbeten.

Per Larsson och Lena Olsson besöker några av
kvinnorna som gör pärlarbeten

Vänner överger man ju som bekant inte, så när Svenska kyrkan inte längre skickade någon medarbetare dit, fanns ändå vänskapen med Skara stift kvar genom föreningen Senapskornets vänner, men även via den vänstiftsrelation som slöts mellan Skara stift och Sydöstra stiftet, SED, i Sydafrika där KwaZamokuhle ligger.

Oblatbageriet på KwaZamokuhle

Vilken församling som helst kan beställa deras varor och därmed stötta kvinnor och deras familjer att få en inkomst. Diakonicentret åker runt i byarna och köper upp korg- och pärlarbeten, medan själva oblatbageriet finns på KwaZamokuhle. 

Jacqueline Björnram och Peter Lindvall beundrar prästkläderna som sys på KwaZamokuhle

http://kwazamokuhle.wordpress.com/  Fax: +27366524198

Då kvinnorna satt sig ner i gräset pratar de med Ellen från Diaconicentret. De berättar hur de mår och att de inte har så många korgar denna gång eftersom de var tvugna att sälja sina alster till en affär i närheten innan jul för att ha några pengar inför helgen. Ellen förklarar att anledningen till att de inte kommit tidigare är att umama Constance har fått pension och att Ellen nu har tagit över arbetet. Tiden har inte räckt till. Kvinnorna förstår och de kommer överens om att ha många korgar att sälja om Ellen kommer tillbaka i juli. Sen säger de:

Var är våra varma kläder? Rut hade alltid med sig något inför vintern!

De tittar undrande på mig och Ellen ber mig förklara.

Jag berättar att jag inte arbetar som Rut en gång gjorde – hon var en alldeles speciell människa – men att jag gärna skriver och berättar om detta besöket för människor i Sverige.  Kvinnorna blir glada och håller med om att Rut var speciell. De berättar om hur roligt det var då hon kom för att köpa deras korgar. När affärerna var klara delade Rut ut kläder till dem och därefter dukades mat upp på filtarna i gräset och de åt tillsammans, pratade och hade roligt. Rut var inte bara någon de gjorde affärer med – Rut var deras vän.

Att ge eller ta emot för att överleva, att tillfredställa sitt behov av att göra skillnad eller vad anledningen än är, så påminns jag än en gång om skälet till att vänskap förblir mellan människor. Det handlar om HUR vi möter varandra – genom att vi tar oss tid med varandra i mötet så att vänskap kan gro. 

Ellen och kvinnorna från byn samtalar

Svenskkyrkan i Appelsbosch

 

Kyrktornet i behov av renovering

Mr Caleb Chamane 83 år

Ungdomarna som leder gudstjänsten

Var har våra svenska vänner tagit vägen? Vi vill och behöver ha kvar den relation med Svenska kyrkan som en gång berättade om kristen tro för våra förfäder!

Prästen Radebe ser på mig med undran i blicken. Hans församling har mött så mycket kärlek och vänskap från de människor som sändes ut från Svenska kyrkan, allt ifrån slutet av 1800 talet tills fram på 60 talet. Men därefter har relationen tynat bort.

Det handlar inte om pengar, vi behöver varandra, säger han med eftertryck. Det finns kunskap och erfarenheter vi fortfarande behöver dela.

Visst är kyrkan i behov av renovering och det finns gamla byggnader som behöver rivas. Prioriteringarna och kunskapen är till viss del annorlunda här än vad vi har i Sverige, men en levande kyrka finns det!

När vi kommer ska söndagskolan börja. Ovanligt, för nu för tiden har de flesta församlingar vi besökt sin söndagskola under predakan. Barnen delas upp i två grupper längst fram i kyrkan. Det är imponerande att den yngre barngruppen kan hålla koncentrationen och lyssna på sin lärare, när samtidigt den äldre gruppen tränar en sång med danssteg mitt framför dem!

         

Yngre gruppen i söndagsskolan 

Äldre gruppen i söndagsskolan

Klockan tio börjar vi. En kvinna tar upp en psalm och alla sjunger med – de flesta kan den utantill. Kyrkan är fylld av människor, barn och ungdomar, gamla och medleålders, kvinnor och så några få män. Så är det ofta även i våra kyrkor i Sverige, en dominans av kvinnor.Det är en av de saker vi behöver hjälpa varandra med, hur män kan känna delaktighet i kyrkan idag, tänker jag. Sången och bönen stiger med kraft, predikan är intensiv och människorna hummar och instämmer med predikantens ord. En levande kyrka där delaktigheten är stor.

Den spontana kören

Gudstjänsten leds idag av två ungdomar. De sjunger liturgin och leder församlingen genom gudstjänsten. Konfirmander leder processionen och en kör inbjuder vem som helst att sjunga psaltarpsalmen mellan textläsningarna. Noter och text delas ut då man kommer fram.

Under kollekten tar varje grupp, söndagskolebarnen, ungdomarna, kvinnorna och männen, upp den sång de vill sjunga och hela församlingen stämmer in. Glädjen är uppenbar och alla dansar i takt med sången.

Diakonin i församlingen görs påmind då en kvinna efter kollekten berättar om en församlingsbo som varit sjuk. En extra kollekt tas upp för att hjälpa familjen och sången och givandet är en självklarhet. Här hjälper vi varandra.

Prästen Ljungqvists grav

Övervuxen ruin som förr var en bostad 

Efter gudstjänsten går vi runt i området och ser en kyrkogård där bland andra deras första präst, JF Ljungqvist, ligger begravd. Mitt i de förfallna byggnaderna växter träden men det syns att detta varit ett stort kyrkligt centrum. Kyrka, skola, sjukhus och bostäder för de som arbetat där.

Övningssal i sjuksköteskeskolan

Vi visas till församlingsgården, en stor byggnad som rymmer 1000 personer, för konferenser, läger och högtider. Den är i gott skick och bredvid byggs en sjuksköteskeskola med rymliga lektionssalar som även har en träningslokal för de blivande sjuksköterskorna. Många har sökt utbildningsplats här och i juli beräknas skolan att starta. Inkomsten från elevernas skolavgifter kommer att användas till fortsatta byggprojekt.

Så visst finns det entreprenörskap och satsningar på framtiden här. En levande kyrka, engagemang för de svaga och en framtidstro.

Samt en önskan om vänner från Sverige.

Valtider - för rättvisa och gemenskap!

Valdagen i Sydafrika - människor väntar på att få ge sin röst

I onsdags gick Sydafrika till val. Numer har alla vuxna en möjlighet att välja vilken regering de vill ha. Flera olika partier har under veckor haft kampanjer och fjäskat på olika sätt för att få röster. Precis som i Sverige där EU-valet stundar. En del väljer att inte rösta, som protest mot att är politiken är orättvist och att ”inget händer ändå”, som sägs både här i Sydafrika och i Sverige.

Detta är också ett val – att klaga och inte rösta. Frågan är om det förändrar något.

Valet att vilja kämpa för rättvisa och gemenskap är något vi gör varje dag, eller åtminstinde kan göra. Några exempel:

”Fair trade” dvs rättvisemärkt, eller billigaste varan? Fortfarande är de varor som märks ”faire trade” dyrare än liknande produkter. Det är ju självklart att det ska vara så för det innebär ju att de som producerar får mer betalt även om vi får betala lite mer. Undersökningar har gjorts i Sverige om vi svenskar är villiga att köpa en tröja från tex H&M som är något dyrare för att ge en bättre lön för sömmerskorna på andra sidan jordklotet. Många sa sig vilja det!

Miljögifter? Ja, när det gäller grönsaker kan vi helt enkelt titta på varifrån varan kommer och fråga oss; är det rimligt att dessa tomater kan hålla sig så röda och fina när de kommer från tex Nederländerna och har en ”hållbarhet” på flera veckor? Jag bara tänker på att mina hemodlade tomater blir övermogna efter bara några dagar.....Att vara klimatsmart betyder att vi får avstå sommargrönsaker på vintern till förmån för rotsaker som kan hålla sig längre och vara närproducerade.

Att ha råd att köpa rättvisemärkt handlar också om att inte behöva slänga så mycket mat. Ett bra alternativ är dessa ”matkassar” som går att köpa och som hjälper oss att planera vår matlagning och dessutom får vi något att stoppa i frysen. Bra snabbmatsalternativ helt enkelt!

Valet på en annan nivå är frågan om att ge pengar till välgörenhet och hur vi ska förhålla oss till bistånd. Detta funderar jag mycket på eftersom jag är i Sydafrika för att arbeta för att vi i Svenska kyrkan ska fördjupa våra relationer, samtidigt som Svenska kyrkan bevisligen är en stor biståndsgivare.

Bistånd eller relationer – finns det en motsättning? Detta är frågan för alla kyrkor i världen, men även för oss som enskilda. Ger vi pengar för att förhindra fattigdom, och därmed renar vårt samvete? Har vi som kyrka en gemenskap med de vi ger pengar till så att vi kan ha en dialog om vad som bäst behövs? Hur tänker vi om de människor som finns hemma där vi bor? Inbjuder vi människor i vår gemenskap eller ger vi hellre pengar till välgörande ändamål och undviker att samtala med de som ber om pengar? 

Svenska kyrkan säger sig värna om levande kyrkorelationer vilket är en nödvändighet som kristna, nämligen att  vi i första hand ska vara med i den världsvida kyrkogemenskapen. Att samtidigt vilja bli en av Sveriges största biståndsorganisation känns oroande. Det är inte en kyrkas uppgift att i första hand bli berömd för att man ger en massa pengar. Kyrkans uppgift är i första hand att leva i relation till varandra för att världen ska tro. I samtal med varandra blir det uppenbart att vi behöver dela våra resurser. Först mötas för samtal i en kyrkorelation därefter delande av pengar, kompetens eller gemensam utbildning.

Det är dags att tänka på vilka val vi gör även då vi vill ha relationer! När vi i Svenska kyrkan har relationer med andra kristna i världen reser vi runt på konferenser och möten  – men hur är det för de kyrkokristna som söndagligen ger sin kollekt och ber för sina bröder och systrar i världen? Ger vi möjlighet till fördjupade vänrelationer för alla? När fick ombud för Svenskakyrkans internationella arbete där du bor senast  resa för att möta  kristna från en annan kyrka? Eller när bjöd vi senast  in vanliga kyrkomedlemmar från en annan kyrka och land att möta oss i Sverige?

Arbete och samtal under vänstiftskonferens i februari 2014

 Det finns goda exempel. I det arbete som kallas vänstiftsrelationer händer det. Ungdomar får mötas t e x i  programmet ”Ung i den världsvida kyrkan” som ger ungdomar en möjligehet att få uppleva hur kristna lever och arbetar i en annan värld. Några stift har egna utbildningar för ungdomar i olika vänstift eller låter nyblivna präster få byta land under några månader. Uppsala stift är föredömlig i sina vänförsamlingsmöten vartannat år i ena eller andra landet. 
Men det räcker inte. Svenska kyrkans vänskap med kyrkor i världen kan inte bara synas i stiftens arbete – den behöver synas i vår nationella nivå i Svenska kyrkan också, bl a genom fler satsningar på utsända medarbetare som arbetar tillsammans med våra systerkyrkor eller hemma hos oss i Sverige!

Det är dock inte okomplicerat om vi vill mötas för då behöver vi resa med flyg, bil och andra transportmedel där vissa förgiftar vår natur mer än de andra. Vi är medvetna om detta men ofta svär vi oss fria genom att betala lite extra. Men är det verkligen nödvändigt att skryta med alla resor vi gör med flyg hit och dit eller är det egentligen ett sätt att beskriva hur viktiga vi är? Vi borde istället i vårt arbete låta fler människor ”byta land” för att lära av varandra samt för möten använda mer av videokonferensmöjligheter eller använda andra sociala medier.Då kan de tillfällen då vi verkligen behöver träffas öga mot öga reduceras till några få gånger, istället för att varje möte innebär resor med miljögiftiga transporter.
Ja kyrkorelationer är absolut levande om vi bara tar oss till en gudstjänst då vi är i ett annat land eller inbjuder människor runt omkring oss till vår egen kyrka, inte minst de flyktingar som kommer till vårt land. Kyrkans tidning berättar om goda exempel på detta och det finns säkert fler i Sverige. Bra så!

Gudstjänst i Lesotho - Sani Pass

Kyrkorelation kräver närvaro.. Vi påmindes om det då vi åkte till Sani Pass i Drakensbergen. Thato, vår guide, (som tog oss upp på högsta berget söder om Kilimanjaro,skryt, skryt!) berättade att hans bror var präst i den kyrka som låg 6 km från vår lodge, och därmed fanns en möjlighet att gå i kyrkan under ledigheten. 


Församlingsprästen var beredd då vi söndag kl 10 steg in i den vita kyrkans större rum. 
Gudstjänsten var  varm och glädjefylld och väldigt inklusiv! Dels hjälpte det ju att vi kan lite sesotho/setwana  och att vi kunde sångerna, men dessutom översatte prästen hela tiden till engelska för vår skull! Ordet delades av alla och många var fantastiskt kontextuella dvs vävde in sin egen situation i bibeltexten. Tre unga herdar i sina filtar klev fram och berättade blygt hur lyckliga de var att Gud beskyddar dem från vilda djur och att de har möjlighet att gå till kyrkan.

Den välkomnande glädjen och självklara tillhörigheten  var mer än vad som finns i många gudstjänster i både Sverige eller där vi bor i Pietermaritzburg! Ett viktigt möte som påminde oss om att mötas är och förblir grunden för kyrkorelationer!

Att våga lära nytt av de marginaliserade

Vem lyssnar på vem - Mrs Mkhabela eller Mrs Mkambule? Vill du lyssna?

Under tio intensiva dagar träffades representanter för fem vänstift  från Sverige och södra Afrika utanför Pietermaritzburg. Vi lärde känna varandra genom att läsa bibeln ihop och berätta från de verkligheter vi lever i. Det är förunderligt att det finns så mycket klokskap och erfarenheter  hos andra som hjälper mig att förstå klarare vad mission är och varför det är så viktigt att vara en del av en världsvid kyrka!

Prästen och vår bibelstudielärare Solomuzi Mabuza

           

Drama om hur vi bemöter varandra

Lebombostiftet i Mozambique
och Västerås stift

Östra stiftet och Göteborgs stift

         

               Sydöstra stiftet och Skara stift

       

Cape Orange stiften och
Härnösands stift

            

                      Lutherska kyrkan i Zimbabwe
                  och  Uppsala stift

Kyrkornas världsråd har skrivit ett dokument som heter "Together towards life, Mission and evangelism in changing landscapes”  Läs här. Vi arbetade även med detta under några av dagarna och det genomsyrade vårt tänkande resten av tiden tillsammans. En viktig del i ”det förändrade landskapet” är att missionen kommer från de marginaliserade. Tänk så svårt vi har att tänka att JAG får hjälp att se vad Gud vill, genom att LYSSNA på de människor jag vanligtvis tycker att JAG behöver hjälpa – de marginaliserade!

Frågan är vem som är marginaliserad i min eller din närhet. Barnen, alkisen, sjukpensionären, den arbetslöse, flyktingen? Den jag minst anar....

Vi är ganska duktiga i Sverige på att tala om att ”ge röst åt de utan röst”, ge självstärkande kurser, tala om mindfullness, hjälp till självhjälp. Vi har massor av hjälp att ge till dem som vi tycker behöver det. Men när satte vi oss ner och tog emot lärdom och hjälp från dem vi vill hjälpa?

Under dessa dagar läste vi bl a i gamla testamentet om Naman som var en berömd soldat i ett fiendeland till Isarel. Han var svårt sjuk men fick hjälp av en liten flicka som var hans slav. Tänk att Naman lyssnade på ett barn, en slav, trots att han hade goda kontakter med självaste kungen! Tack vare att han lyssnade fick han hjälp. Läs 2 King 5:1-19 (Sen kan vi ju naturligtvis tycka att de är galet att han hade slavar! Men poängen i berättelsen är här en annan, att jag kan lära mig vad JAG missar som Naman förstår, trots att jag varken har slavar eller för krig....)

Oavsett om vi är kristna, politiskt aktiva, rättsaktivister eller allmänt medmänskligt innkännande människor – eller alltihop på en gång – finns detta kvar att lära tror jag;

 Från dem man minst anar i denna världen kommer sanningen och visheten  
 - det gäller bara att våga och vilja lyssna!

Rikedom trots fattigdom hos vänner

Linnea och Gustav möter vänner överallt! Linnea häsar på en prästfru
 och Gustav byter adress med en nyfunnen vän

Under hösten har 8 ungdomar varit utsända under fyra månander, från några stift i Svenska kyrkan till sina vänstift i Afrika. Jag fick förmånen att hälsa på  fyra av dessa ungdomar, i Zimbabwe och i Mozambique.

Linnea och Gustav från Uppsala stift har levt med sin vänkyrka i Zimbabwe.

Ungdomarna har till största delen bott i Manama, i den södra delen av landet. Här finns ett sjukhus, skola och en kyrka som brukligt är på en gammal missionsstation. Men här finns också hemsjukvårdsprogrammet Thusanang som betyder ungefär "vi hjälper varandra". Vi är många i Svenska kyrkan som känner till Thusanang och vi stödjer arbetet i vårt insamlingarbete. De hjälper föräldralösa barn, ger hemvård, och har utbildning omkring bland annat hiv and aids.  Du som vill kan läsa mer om Thusanangs viktiga arbete!. Här

Ungdomarna har i den 40 gradiga värmen och ibland utan elström, fått vänner för livet. Det är när vi blir beroende av varandra som vi ser var vännerna finns och inser vad som är värdefullt i livet!

Ella och Elin  från Västerås fick lära känna sitt vänstift Lebombo i Mozambique som du kan läsa om Här  

Elin och Ella med ordförande i Kyrkans Unga

I Mozambique har Ella och Elin fått möta ungdomar och samtalat med dem om allt mellan himmel och jord. De har bott på tre olika platser för att få lära känna så många som möjligt. Västerås stift har satsat väldigt mycket på utbytesprogram för och med ungdomar, så detta var vad de verkligen ville. I Mozambique kan ungdomarna sin bibel och Gud är självklar i vardagen. De har blivit vänner för livet!

Visst har de upplevt att det är det annorlunda i södra Afrika. Husen i huvudstaden Maputo bär fortfarande ärr efter inbördeskriget som varande 1975 - 1992. Arbetslösheten är stor i Zimbabwe. Malaria och hiv skördar offer varje dag och många barn är föräldralösa i dessa båda länder. Med våra svenska ögon är det fattigt, och det är också sant.

Trafiken är tät i Maputo och husen påminner om hus från "miljonprojekten"
i Sverige  -  fast dessa har inte blivit upprustade

Men rikedomen i många av länderna i södra Afrika är också stor – fast av ett annat slag. 

Tid för varann – tid med Gud. Även själva naturen som Gud har skapat gläds över människorna här och ger i överflöd.

Om bara regn har fallit i lagom mängd... Nedsmutsningen i bl a väst och klimatförändringar det medför blir en verkligehet som känns i magen och som direkt påverkar liv och död här. När ska vi ta på allvar att naturen har vi tillsammans? Vi behöver fatta att vad vi gör får konsekvenser och påverkar våra vänner i Mozambique och Zimbabwe!

 

Naturens rikedom fick vi uppleva då vi besökte Maciene, även det en gammal missionstation, lite norr om Maputo. Här gav Fredrico av sin tid och sitt kunnande då han tog oss runt i byn. På min fråga ”vems är frukterna som växer här?” svarde han: Allas, vi har dem tillsammans!

Något att tänka på för oss i Sverige. Kanske har vi tillräckligt med frukt i våra trädgårdar så vi kan ge bort till dem som inte har. Dessutom har vi ju allemansrätten. Skogens guld finns för att vi ska dela det med andra!

 

Fredrico skalar bort det gröna skalet från kokosnöten och fram 
kommer den vita nöten! (Den hinner blir brun  tills vi köper den till Sverige)    

  

Tummen upp för färsk kokosmjölk - och för att dela! Varsågod!

Jul på vintern eller sommaren - gör det skillnad?

Vår julgran (!) och "Secret Sanktas" hemliga paket - ett åt oss var!

Det är annorlunda att fira jul i Afrika. Värmen är så klart det mest märkbara. 30 grader i skuggan är ju inte vad jag är van vid i Sverige. Ljuset finns utan att det behövs tända stearinljus - de kroknar ändå i värmen.

Vad som varit märkbart denna jul är ändå att själva firandet i kyrkan är betydligt mer nertonad här än i Sverige. Det har kanske med årstiden att göra ändå, tänker jag. I Sverige är det kallt och vi njuter av att göra livet lite mer festligt – oavsett om man firar Jesus födelse eller inte. I Sydafrika har alla sommarlov och fokus är på att träffa släkt och vänner, resa eller bara koppla av. Behovet av att göra fint och fest är inte lika stort. Däremot firas Advent. Då går ju barnen fortfarande i skolan och längtan till sommarlov gör att Carolsgudstjänster och julgirlanger tävlar om att göra livet roligare. Vi har haft flera okända barn, ungdomar och vuxna som ställt sig utanför vår grind och sjungit Carols under november och början av december. Därefter var det tyst.

I vår kyrka är det så klart en julgudstjänst, fast på juldagen som de flesta människor i världen firar. Vi var kanske 40 personer mot ett 80 tal i vanliga fall. Folk var bortresta helt enkelt men firade säkert juldagens gudstjänst där deras släkt bor – på platsen där de kommer ifrån. Men i Eastwood bestod församlingen av till hälften nya människor som firade jul hos sin släkt i Pietermaritzburg. Precis som vår familj!

Tillrest släkt till familjen Mthethwa firar juldagens gudstjänst i Eastwoods församling

Jag kan inte låta bli att jämföra med påskens firande.

Påsken är en stor högtid i kyrkan i Sydafrika. Hela veckan före påsk, Stilla veckan, avlöser gudstjänster varandra med fullt av folk. Långfredagen är en jättemanifestation med gudstjänst som varar i princip hela dagen. En del sover över i kyrkan på lördagen för att på söndagsmorgonen fira att Jesus uppstått. Påsk firas helt enkelt betydlig mer här än i Sverige. 

Sydafrika går mot vinter då men Sverige går mot vår....

Kan det vara så enkelt? Att vårt behov av firande styrs av årstiden, värmen respektive kylan. Vi har behov av uppmuntran och lite fest då  mörker och kyla kommer,  men är mer ovilliga att nöta kyrkbänken då värmen, ljuset och ledigheten återvänt?

Faktiskt är vi nog ganska lika i vår värld.

Familjen samlad - äntligen!

Vandring i Botaniska trädgården - lite likt
 "kärleksrundan" på vårt sommarställe Nyttorp!