Mycket att fira idag!

Dagen börjar med bröllopsfrukost - Anders och jag har varit gifta i 29 år! Det är fantastiskt att få vara gift med den person som både är min bästa vän, mina fars barn och den jag älskar. Jag är så oerhört tacksam, för jag vet att det inte är alla förunnat att få ha det så. Det är en gåva vi får värna. Jag tänker ofta på vår vigselförrättares tal då han sa; "Anders din uppgift är att älska Kristina och tänka och se till hennes bästa och din uppgift Kristina är att älska Anders och tänka och se till hans bästa. På det sättet behöves ni inte hävda er för ni ser i första hand till varandra!"
Det låter enkelt men vi vet alla att det inte är så. För att försöka leva så, behöver man prata med varandra-och lyssna!
Och sen kolla att man förstått vad den andra sagt.

Idag firades Fathers Day i Sydafrika. I Eastwood, som i de flesta kyrkor, delades små gåvor ut till alla fäder och de hyllades med sång. Efter gudstjänsten hade ungdomarna dukat fram lunch och diverse bakverk. I ett Sydafrika där många fäder inte är närvarande i hemmen, p g a tonårsgraviditeter,skilsmässa, föräldralösa barn, fäderna arbetar långt hemifrån eller är döda, är fadersgestalten viktig, därav det stora firandet av de som finns.

                             

Det som också alltid firas den 16 juni är Youth Day. Då, 1976, kämpade ungdomarna i Sydafrika under apartheid för rätten till sitt eget språk. Vi minns många den berömda bilden på Hektor Pietersen som döende bärs iväg efter våldet i Soweto och de många dödsskjutningarna. Läs gärna Anders blogg då han berättar om då vi fick förmånen att träffa hans syster, som också syns på den berömnda bilden. Här
Nu har ungdomarna i Sydafrika andra utmaningar; dyr skolgång, arbetslöshet, tonårsgraviditeter, våld och kriminalitet. Listan kan göras lång. Därför ät det viktigt att denna dag få lyssna till vad ungdomarna själva säger och vilka lösningar de ger. I Eastwood hade ungdomarna helt ansvar för gudstjänsten inklusive predikan.
Något att lära av!

Vad är meningen med våra liv?

Inför morgondagen funderar Anders och jag omkring "förlorad och återfunnen" i Kalmar Läns Tidning 

Vad är meningen med våra liv?

Ett svar får vi på söndag. Paulus skriver (Ef 2:1-10) till en grupp kristna i Turkiet att meningen med deras liv är att göra goda gärningar.

Göra gott! Kan det ge livet mening? Jo, det är klart det kan. Det gör livet rikare för dem som blir föremål för godheten. Men det ger också den människa som utför de goda gärningarna ett bättre liv.  Djupare ändå, beror det på att vi är skapade för att likna Gud. Och Gud är god!

Problemet, enligt Paulus, är att vi ofta, som han uttrycker det, ”följer våra mänskliga begär”. Här finns en paradox. Å ena sidan är vi menade att göra gott. Det är vår innersta identitet. Å andra sidan blir det fel, när vi följer våra mänskliga begär. Hur ska Paulus ha det, egentligen? Är vi av födseln goda eller inte?

Sanningen är den att vi är både och. Men att vi innerst inne är goda. Men det är mycket som stör och leder fel. Vem vet vilka exempel Paulus hade tagit om han idag hade skrivit ett brev till kristna i Turkiet. Men säkert hade han berört situationen på Taksimtorget och kampen mot korruption och förtyck. Hade Paulus levt i Sverige, hade han kanske funderat högt över oroligheterna i Husby.

Söndagens tema är: förlorad och återfunnen. Det betyder att vi själva inbjuds att hitta tillbaka, återfinna, det som är vår egentliga önskan: godhet.  Men det betyder också att Gud kommer till vår räddning. Det är Paulus’ huvudbuskap: När vi inte hittar tillbaka till godheten själva, då hjälper Gud oss, genom Jesus.

”Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det”.

Följ med och se

Denna text publicerades förra veckan i Kalmar läns tidning.Anders och jag skriver där några veckor nu. Detta handlade om förra söndagens texter om "Kallelsen till Guds rike"

Att våga följa med utan att veta vart det leder....

Det spelar väldigt stor roll vem som frågar. Så är det bara. Om ”fel” person säger: ”Följ med!” då följer jag inte med. Är det däremot någon jag litar på, då är det en helt annan sak.

Det kan t ex handla om att gå på bio. Någon undrar om jag vill följa med. Kanske har jag hört talas om filmen men är lite tveksam ändå.  Om den som frågar är en vän, då blir det gärna så att jag följer med. Även om jag inte är säker på att jag kommer att gilla filmen.

Men ibland kan det handla om viktigare saker än en film. Jag kanske är förkyld och denna gång kom snuvan olämpligt, för jag har ett väldigt viktigt åtagande framför mig. ”Du måste testa min huskur”, säger någon! En annan tipsar om ett hälsokostpreparat, som alltid fungerar, och säger: ”Det är Din enda chans om Du ska bli frisk”.

När det gäller en gudstro kan det bli ännu mer påträngande. För vissa är tron på en Gud oviktigt men andra är det livsviktigt. Om en vän, som är på väg till kyrkan, säger: ”Följ med, vet ja”, kan det uppfattas både lockande och skrämmande. Den som blir tillfrågad kan uppfatta både krav och förväntan, på ett sätt som inte känns bra.

På söndag får vi lära oss något av två personer som kände varandra: Filippos och Natanael. Filippos vill att vännen ska träffa Jesus men Natanael är inte så övertygad. Han börjar ifrågasätta. Då säger Filippos rätt och slätt: Följ med och se! Det gjorde Natanael och det kom att förändra hans liv.

Svårare än så behöver det inte vara!

Vi måste alla tänka nytt!

Min vän Mothlago, som här pluggar inför ett test
- man blir aldrig för gammal för att lära sig nåt nytt!

Jag var i Bloemfontein härom helgen, den stad jag och min familj bodde i under fyra år mellan 2002 – 2006. Det är en fantastisk känsla att känna sig hemma i en stad som jag nu inte besökt på så länge! Mycket har förändrats, det byggs både inne i staden och ute i bostadsområdena runt omkring. Jag bodde hos en familj som jag känner väl sedan vår tid där. Det är mycket trevligare att bo hemma hos någon man känner tycker jag, än att bo på hotell!

Måltidsgemenskap, samtal om samhälle och kyrka, personliga funderingar – ja det var mycket vi hann dela under dessa dagar. Precis som då jag besöker vänner i Sverige.

Ändå är det annorlunda.

Det är nämligen inte vanligt, ens för mina vänner, att ha en vit kvinna boende hemma hos sig. Varför? Helt enkelt för att man inte känner så många, eller rättare, inte har så många som är ens riktiga vänner.

Jag tänker, hur många i Sverige har vänner som har en annan bakgrund än vi själva? Vi kan vara grannar, träffas i kyrkan eller på arbetsplatser – men hur ofta blir vi verkliga vänner?

Jag har verkligen blivit påmind om att vi alla behöver tänka nytt för att det ska bli naturligt att ha vänner från olika kulturer, sammanhang och med olika språk. Det är inte självklart att det är lätt för den jag vill vara vän med, att naturligt umgås bara för att jag vill vara öppen. ”It takes two to tango”. Istället kommer tankar som; vad ska min familj, mina släktingar eller mina andra vänner tänka?

En av kvällarna kom dottern i huset hem med en ung kvinna från en ort några mil utanför Bloemfontein. Kvinnan behövde ett arbete, och min vän – mamma i huset – hade bett dottern att fråga om någon ville arbeta någon vecka hemma hos dem. Jag såg att kvinnan tittade underligt på mig, men timmen var sen så vi pratade inte så mycket med varandra förrän morgonen efter. Då vi satt och åt frukost frågade jag:

-          Tycker du det är konstigt att jag är här?

Hon log lite men tittade ärligt på mig och sa:

-          Ja, vet du, igår innan jag somnade ringde jag min syster och sa; ”vet du, i detta hus bor en vit kvinna och hon är vän till familjen! Jag har aldrig bott i ett hus där en vit kvinna också bott!

Tack o lov var tyckte vi båda två att det inte är rätt att detta ska vara konstigt, men det tar tid att ändra tanken, särskilt här i Sydafrika. Under apartheidtiden levde ju alla med en politik som menade att det är fel och onaturligt att umgås utanför sin egen folkgrupp. 

Alla måste tänka om, men många vet inte hur man ska börja träffas eftersom människor fortfarande lever i olika bostadsområden. 

Tänk om vi i Sverige kan berätta om de positiva erfarenheter vi har av att bo i bostadsområden där en mångfald av människor bor! Fler sådana berättelser kanske 

hjälper oss alla att inse att innerst inne handlar det om att vi alla behöver öppna upp, vara mindre rädda samt tänka nytt för att få nya vänner.

Mama Moni som självklart
bjuder på mat när vi kommer

Vänner i samspråk 

   

Tankar om vårt dop

Anders och jag skriver betraktelser i Kalmar Läns Tidning från och med i torsdag och några veckor framöver. Denna text publicerades inför denna söndags tema på 1:a söndagen efter Trefaldighet: Vårt Dop!

Dop i Rocklands församling i Bloemfontein, idag!

Enligt WHO behöver en människa åtminstone 7.5 liter vatten per dygn för att överleva. För att förstå hur lite det är kan man som jämförelse tänka på att en dusch i 5 minuter kan förbruka 60 liter. Skulle Du klara Dig på 7,5 liter?

Många bedömare är överens om att framtidens krig kommer att gälla just tillgången på vatten. Redan nu byggs dammar i världen, som ödelägger byar och åkermarker. Murar reses, som gör att människor och djur inte kan komma till sina vattenkällor. Vatten är på många håll en bristvara! Vattnet har blivit ett krigsfält. Vattnet, som egentligen ger liv och rening, blir en symbol för kamp.

Det är inte så långt bort från det kristna dopet. Kommande söndag handlar bibeltexterna om vatten och dop men även om räddning, befrielse och synd.

Att vara människa är att delta (medvetet eller omedvetet) i kampen mellan ont och gott. Gud väljer vatten, för att göra detta begripligt. När en människa (ung eller gammal) döps med vatten, i Faderns och Sonens och Den Heliga Andens namn, händer något. Hon hör ihop med Gud på ett nytt sätt. Hon blir påtagligt en del av den goda kamp, som förs i livets alla situationer. När hon misslyckas får hon tänka på sitt dop och veta att Gud förlåter, återupprättar och ger en ny chans. När hon är mitt i det svåra, får hon be Gud om hjälp.

Oftast är det inte kamp om just vatten i Sverige. Men vi hör ihop med hela världen och det vatten vi dricker är samma vatten som dricks av andra. I det kretslopp, som jodens vattensystem utgör, kan jag i mitt vattenglas hitta molekyler, som passerat såväl Moder Theresas liv som Robert Mugabes. På vilken sida i kampen jag står bestämmer jag själv. Hela tiden. Dagligen. Och Gud erbjuder, i dopet, kraft och befrielse att orka och våga kämpa vidare.

Grannar med mycket att berätta.

Gåsfångaren av F Claerhout

                       Vi bjöd in våra grannar igår till kvällsmat. 

                       Så trevligt att kunna umgås en helt vanlig vardagskväll!

Glashäst ca 4x5 cm

De är sydafrikaner och något äldre än vi. Paul var en gång på väg att bli katolsk präst men bestämde sig för att använda sig av sin konstnärliga ådra och arbetar nu åt kemikum på Universitetet här i Pietermaritzburg samtidigt som har har egen firma. Då vi var hemma hos dem visade han hur han på fem minuter gjorde en liten glashäst av en glasstav, blåslampa och en tång! Otroligt!

Denna kväll berättade han om då han som ung präststuderande varit hos de katolska prästerna på Tweespruit missions station utanför ThabaNchu i Free staten för att bl a hjälpa den kände – nu avlidne – konstnären Father Claerhout.

Då Anders och jag bodde i Bloemfontein hade vi förmånen att få träffa F Claerhout då Anders intervjuade honom för Signum, Katolsk tidskrift i Sverige.  Jag var med som fotograf och kom väl ihåg denne fantastiske man. När intervjun var slut pekade han på en tavla som stod på golvet och frågade mig;

- ”Vad tycker du att den föreställer?” Jag sa att jag såg en pojke med en solros.

- ”Du får den”, sa han då till vår stora förvåning och glädje.

Den är nu inramad och är både affektionsmässigt och värdemässigt den värdefullaste tavlan vi har.

Tillbaka till vår granne.

Woman with child av F Claerhout 

Paul berättade att frun till PW Botha (fd president under apartheidtiden ) en gång varit på en av F Claerhout utställningar och velat köpa en tavla hon sett ut. F Claerhout hade då sagt nej, men tillagt att hon var välkommen till Tweespruit missionsstation för att där få köpa en annan tavla.

Det kan man ju tycka var enkelt och självklart. Men detta område låg i ett s k homelands för svart befolkning och var inte särskilt självklart för en apatheidförespråkare att åka till.

Nu ville hon ju väldigt gärna köpa en tavla från den då redan kända konstnären, så hon reste dit.

F. Claerhout frågade då hon sett ut en tavla;

-  ”Vad är det du ser? ”

Fru Botha hade då vecklat in sig i vad hon tyckte att hon såg med några välformulerade ord, enligt vår granne som var där och hjälpte konstnären.

-  ”Jaså, hade F Claerhout sagt, jag tänkte att jag målat en bild av en kvinnas rumpa!”

Historien förtäljer inget annat än att hon fick köpa sin tavla, men jag kände mig varm om hjärtat och glad över att jag inte försökt krångla till det då jag fick samma fråga….

Paul fortsatte med en annan rolig berättelse om F Claerhout, som hänt något år innan fru Botha varit där. Paul hade förberett en våt canvas som konstnären skulle måla på, då den torkat. Plötsligt hade han kommit inrusande i ateljén och bett Paul ta fram canvasen med en gång.

-  ”Men den är inte torr än”, hade Paul sagt.

-  ”Jag har sett något fantastiskt, jag måste måla av det nu”, sa F Claerhout skrattande.

Det han målade var följande: en äldre, berusad kvinna hade ramlat omkull på gatan och under sin ena arm hade hon en tupp tätt tryckt intill kroppen. Bredvid stod tre unga kvinnor och skattade åt henne. Då hade den gamla kvinnan ropat;

-  ”Skratta ni, men när jag var ung ville varenda man i stan ha mig, för jag var mycket vackrare än någon av er!”

Det var denna tavla som fru Botha velat köpa. 

Den blev istället skänkt till Universitetet i Pietermaritburg och lär hänga här någonstans. Om ingen tagit den, vill säga…

Någon bild på den finns inte att uppbringa via internet…. 

Tänk vilka historier man kan få höra när man bjuder in sina grannar på kvällsmat!

Woman with child and rooster av F Claerhout

Vänmöte i Bulawayo

Batiktavla

Under några dagar har jag tillsammans med andra svenskar fått möjligheten att möta och samtala med våra vänner i lutherska kyrkan i Zimbabwe, ELCZ. Uppsala stift har sedan många år tillbaka denna kyrka som ett utav sina vänstift. Det innebär te x att ha utbytesprogram, dela varandras vardag och liv samt att lära av varandra omkring vårt uppdrag att vara en del av Guds mission.

       

Fru Ndlovo, Biskop Dube, Biskop Ragnar

Bertil  & Charles 

 












Vänskapen har verkligen varit påtaglig dessa dagar! Ärliga samtal i god anda med både allvar och glada skratt. Jag har verkligen med egna ögon få se att vänskapen – trots stora avstånd och långt mellan träffarna – inte spelar någon roll. De personer som kom från Uppsala och från Kyrkokansliet är vänner med de biskopar och andra människor vi mött och känner varandra väl. Underbart!
Jag var med om ett annat möte på hotellet. Då vi satt och samtalade en kväll kom en ung man med flätor i håret fram och hälsade oss på klingande norska! Han visade sig vara en av de få unga män, som efter utbildning till ekonom i Norge och några år av arbete i Sverige, återvänt till sitt hemland.  - Här är det inte så stressigt liv och jag kan leva billigare, sa han. I Norge och Sverige kostar allt så mycket!

Nåja, tänkte jag, det är minsann inte så billigt i Zimbabwe heller, åtminstone inte om man är arbetslös vilket nästan 90 % av alla människor är! Men jag kan hålla med om att det inte är så stressigt.

Han berättande om att det finns många vänskapsband till Sverige, te x en professor på Universitetet i Bulawayo i teknik o vetenskap som också varit i Sverige. Efter ytterligare en stund berättade han om sitt arbete som ekonom och den gruvkonferens som pågick på hotellet där vi bodde. - Det kommer bli problem med vattentillförseln för människor och djur om företag får utvinna kol i gruvor här, sa han. Vi måste hjälpas åt att förhindra detta! Sen gav han raskt kontaktuppgifter till ordföranden i en organisation som visste mer om detta. Påverkansarbete kallas det och det behöver vi hjälpas åt med - oavsett om vi gör det genom kyrkan eller olika organisationer.

Bibelsamtalet innan gudstjänsten där alla får bidra
med åsikter och tankar om hur vi ska leva idag.

I mitt stilla, konspiratoriska sinne undrar jag – hur mycket vet den sittande regeringen om vad han gör?  Antingen är han ovanligt djärv eller ville han kolla vad vi tyckte och tänkte. Här i Zimbabwe är inte det fria samtalet tyvärr lika självklart som det vi fått vara med om under veckan tillsammans med våra vänner i kyrkan.

En bättre, friare framtid för människorna här i landet får vi alla stilla be om.

Men, då vi denna eftermiddag hade några timmar ledigt visade en av vännerna från Uppsala mig konstmuseet. När vi då mötte några unga konstnärer och såg dem arbeta fick jag nytt hopp. Det var härligt befriande att se att skapandet i alla fall är fritt, alltifrån fantasi, färg, form och förmåga!

Konstnär på många sätt

Koraller? Målad av kvinnan
till vänster