Vi måste alla tänka nytt!

Min vän Mothlago, som här pluggar inför ett test
- man blir aldrig för gammal för att lära sig nåt nytt!

Jag var i Bloemfontein härom helgen, den stad jag och min familj bodde i under fyra år mellan 2002 – 2006. Det är en fantastisk känsla att känna sig hemma i en stad som jag nu inte besökt på så länge! Mycket har förändrats, det byggs både inne i staden och ute i bostadsområdena runt omkring. Jag bodde hos en familj som jag känner väl sedan vår tid där. Det är mycket trevligare att bo hemma hos någon man känner tycker jag, än att bo på hotell!

Måltidsgemenskap, samtal om samhälle och kyrka, personliga funderingar – ja det var mycket vi hann dela under dessa dagar. Precis som då jag besöker vänner i Sverige.

Ändå är det annorlunda.

Det är nämligen inte vanligt, ens för mina vänner, att ha en vit kvinna boende hemma hos sig. Varför? Helt enkelt för att man inte känner så många, eller rättare, inte har så många som är ens riktiga vänner.

Jag tänker, hur många i Sverige har vänner som har en annan bakgrund än vi själva? Vi kan vara grannar, träffas i kyrkan eller på arbetsplatser – men hur ofta blir vi verkliga vänner?

Jag har verkligen blivit påmind om att vi alla behöver tänka nytt för att det ska bli naturligt att ha vänner från olika kulturer, sammanhang och med olika språk. Det är inte självklart att det är lätt för den jag vill vara vän med, att naturligt umgås bara för att jag vill vara öppen. ”It takes two to tango”. Istället kommer tankar som; vad ska min familj, mina släktingar eller mina andra vänner tänka?

En av kvällarna kom dottern i huset hem med en ung kvinna från en ort några mil utanför Bloemfontein. Kvinnan behövde ett arbete, och min vän – mamma i huset – hade bett dottern att fråga om någon ville arbeta någon vecka hemma hos dem. Jag såg att kvinnan tittade underligt på mig, men timmen var sen så vi pratade inte så mycket med varandra förrän morgonen efter. Då vi satt och åt frukost frågade jag:

-          Tycker du det är konstigt att jag är här?

Hon log lite men tittade ärligt på mig och sa:

-          Ja, vet du, igår innan jag somnade ringde jag min syster och sa; ”vet du, i detta hus bor en vit kvinna och hon är vän till familjen! Jag har aldrig bott i ett hus där en vit kvinna också bott!

Tack o lov var tyckte vi båda två att det inte är rätt att detta ska vara konstigt, men det tar tid att ändra tanken, särskilt här i Sydafrika. Under apartheidtiden levde ju alla med en politik som menade att det är fel och onaturligt att umgås utanför sin egen folkgrupp. 

Alla måste tänka om, men många vet inte hur man ska börja träffas eftersom människor fortfarande lever i olika bostadsområden. 

Tänk om vi i Sverige kan berätta om de positiva erfarenheter vi har av att bo i bostadsområden där en mångfald av människor bor! Fler sådana berättelser kanske 

hjälper oss alla att inse att innerst inne handlar det om att vi alla behöver öppna upp, vara mindre rädda samt tänka nytt för att få nya vänner.

Mama Moni som självklart
bjuder på mat när vi kommer

Vänner i samspråk 

   

Tankar om vårt dop

Anders och jag skriver betraktelser i Kalmar Läns Tidning från och med i torsdag och några veckor framöver. Denna text publicerades inför denna söndags tema på 1:a söndagen efter Trefaldighet: Vårt Dop!

Dop i Rocklands församling i Bloemfontein, idag!

Enligt WHO behöver en människa åtminstone 7.5 liter vatten per dygn för att överleva. För att förstå hur lite det är kan man som jämförelse tänka på att en dusch i 5 minuter kan förbruka 60 liter. Skulle Du klara Dig på 7,5 liter?

Många bedömare är överens om att framtidens krig kommer att gälla just tillgången på vatten. Redan nu byggs dammar i världen, som ödelägger byar och åkermarker. Murar reses, som gör att människor och djur inte kan komma till sina vattenkällor. Vatten är på många håll en bristvara! Vattnet har blivit ett krigsfält. Vattnet, som egentligen ger liv och rening, blir en symbol för kamp.

Det är inte så långt bort från det kristna dopet. Kommande söndag handlar bibeltexterna om vatten och dop men även om räddning, befrielse och synd.

Att vara människa är att delta (medvetet eller omedvetet) i kampen mellan ont och gott. Gud väljer vatten, för att göra detta begripligt. När en människa (ung eller gammal) döps med vatten, i Faderns och Sonens och Den Heliga Andens namn, händer något. Hon hör ihop med Gud på ett nytt sätt. Hon blir påtagligt en del av den goda kamp, som förs i livets alla situationer. När hon misslyckas får hon tänka på sitt dop och veta att Gud förlåter, återupprättar och ger en ny chans. När hon är mitt i det svåra, får hon be Gud om hjälp.

Oftast är det inte kamp om just vatten i Sverige. Men vi hör ihop med hela världen och det vatten vi dricker är samma vatten som dricks av andra. I det kretslopp, som jodens vattensystem utgör, kan jag i mitt vattenglas hitta molekyler, som passerat såväl Moder Theresas liv som Robert Mugabes. På vilken sida i kampen jag står bestämmer jag själv. Hela tiden. Dagligen. Och Gud erbjuder, i dopet, kraft och befrielse att orka och våga kämpa vidare.

Grannar med mycket att berätta.

Gåsfångaren av F Claerhout

                       Vi bjöd in våra grannar igår till kvällsmat. 

                       Så trevligt att kunna umgås en helt vanlig vardagskväll!

Glashäst ca 4x5 cm

De är sydafrikaner och något äldre än vi. Paul var en gång på väg att bli katolsk präst men bestämde sig för att använda sig av sin konstnärliga ådra och arbetar nu åt kemikum på Universitetet här i Pietermaritzburg samtidigt som har har egen firma. Då vi var hemma hos dem visade han hur han på fem minuter gjorde en liten glashäst av en glasstav, blåslampa och en tång! Otroligt!

Denna kväll berättade han om då han som ung präststuderande varit hos de katolska prästerna på Tweespruit missions station utanför ThabaNchu i Free staten för att bl a hjälpa den kände – nu avlidne – konstnären Father Claerhout.

Då Anders och jag bodde i Bloemfontein hade vi förmånen att få träffa F Claerhout då Anders intervjuade honom för Signum, Katolsk tidskrift i Sverige.  Jag var med som fotograf och kom väl ihåg denne fantastiske man. När intervjun var slut pekade han på en tavla som stod på golvet och frågade mig;

- ”Vad tycker du att den föreställer?” Jag sa att jag såg en pojke med en solros.

- ”Du får den”, sa han då till vår stora förvåning och glädje.

Den är nu inramad och är både affektionsmässigt och värdemässigt den värdefullaste tavlan vi har.

Tillbaka till vår granne.

Woman with child av F Claerhout 

Paul berättade att frun till PW Botha (fd president under apartheidtiden ) en gång varit på en av F Claerhout utställningar och velat köpa en tavla hon sett ut. F Claerhout hade då sagt nej, men tillagt att hon var välkommen till Tweespruit missionsstation för att där få köpa en annan tavla.

Det kan man ju tycka var enkelt och självklart. Men detta område låg i ett s k homelands för svart befolkning och var inte särskilt självklart för en apatheidförespråkare att åka till.

Nu ville hon ju väldigt gärna köpa en tavla från den då redan kända konstnären, så hon reste dit.

F. Claerhout frågade då hon sett ut en tavla;

-  ”Vad är det du ser? ”

Fru Botha hade då vecklat in sig i vad hon tyckte att hon såg med några välformulerade ord, enligt vår granne som var där och hjälpte konstnären.

-  ”Jaså, hade F Claerhout sagt, jag tänkte att jag målat en bild av en kvinnas rumpa!”

Historien förtäljer inget annat än att hon fick köpa sin tavla, men jag kände mig varm om hjärtat och glad över att jag inte försökt krångla till det då jag fick samma fråga….

Paul fortsatte med en annan rolig berättelse om F Claerhout, som hänt något år innan fru Botha varit där. Paul hade förberett en våt canvas som konstnären skulle måla på, då den torkat. Plötsligt hade han kommit inrusande i ateljén och bett Paul ta fram canvasen med en gång.

-  ”Men den är inte torr än”, hade Paul sagt.

-  ”Jag har sett något fantastiskt, jag måste måla av det nu”, sa F Claerhout skrattande.

Det han målade var följande: en äldre, berusad kvinna hade ramlat omkull på gatan och under sin ena arm hade hon en tupp tätt tryckt intill kroppen. Bredvid stod tre unga kvinnor och skattade åt henne. Då hade den gamla kvinnan ropat;

-  ”Skratta ni, men när jag var ung ville varenda man i stan ha mig, för jag var mycket vackrare än någon av er!”

Det var denna tavla som fru Botha velat köpa. 

Den blev istället skänkt till Universitetet i Pietermaritburg och lär hänga här någonstans. Om ingen tagit den, vill säga…

Någon bild på den finns inte att uppbringa via internet…. 

Tänk vilka historier man kan få höra när man bjuder in sina grannar på kvällsmat!

Woman with child and rooster av F Claerhout

Vänmöte i Bulawayo

Batiktavla

Under några dagar har jag tillsammans med andra svenskar fått möjligheten att möta och samtala med våra vänner i lutherska kyrkan i Zimbabwe, ELCZ. Uppsala stift har sedan många år tillbaka denna kyrka som ett utav sina vänstift. Det innebär te x att ha utbytesprogram, dela varandras vardag och liv samt att lära av varandra omkring vårt uppdrag att vara en del av Guds mission.

       

Fru Ndlovo, Biskop Dube, Biskop Ragnar

Bertil  & Charles 

 












Vänskapen har verkligen varit påtaglig dessa dagar! Ärliga samtal i god anda med både allvar och glada skratt. Jag har verkligen med egna ögon få se att vänskapen – trots stora avstånd och långt mellan träffarna – inte spelar någon roll. De personer som kom från Uppsala och från Kyrkokansliet är vänner med de biskopar och andra människor vi mött och känner varandra väl. Underbart!
Jag var med om ett annat möte på hotellet. Då vi satt och samtalade en kväll kom en ung man med flätor i håret fram och hälsade oss på klingande norska! Han visade sig vara en av de få unga män, som efter utbildning till ekonom i Norge och några år av arbete i Sverige, återvänt till sitt hemland.  - Här är det inte så stressigt liv och jag kan leva billigare, sa han. I Norge och Sverige kostar allt så mycket!

Nåja, tänkte jag, det är minsann inte så billigt i Zimbabwe heller, åtminstone inte om man är arbetslös vilket nästan 90 % av alla människor är! Men jag kan hålla med om att det inte är så stressigt.

Han berättande om att det finns många vänskapsband till Sverige, te x en professor på Universitetet i Bulawayo i teknik o vetenskap som också varit i Sverige. Efter ytterligare en stund berättade han om sitt arbete som ekonom och den gruvkonferens som pågick på hotellet där vi bodde. - Det kommer bli problem med vattentillförseln för människor och djur om företag får utvinna kol i gruvor här, sa han. Vi måste hjälpas åt att förhindra detta! Sen gav han raskt kontaktuppgifter till ordföranden i en organisation som visste mer om detta. Påverkansarbete kallas det och det behöver vi hjälpas åt med - oavsett om vi gör det genom kyrkan eller olika organisationer.

Bibelsamtalet innan gudstjänsten där alla får bidra
med åsikter och tankar om hur vi ska leva idag.

I mitt stilla, konspiratoriska sinne undrar jag – hur mycket vet den sittande regeringen om vad han gör?  Antingen är han ovanligt djärv eller ville han kolla vad vi tyckte och tänkte. Här i Zimbabwe är inte det fria samtalet tyvärr lika självklart som det vi fått vara med om under veckan tillsammans med våra vänner i kyrkan.

En bättre, friare framtid för människorna här i landet får vi alla stilla be om.

Men, då vi denna eftermiddag hade några timmar ledigt visade en av vännerna från Uppsala mig konstmuseet. När vi då mötte några unga konstnärer och såg dem arbeta fick jag nytt hopp. Det var härligt befriande att se att skapandet i alla fall är fritt, alltifrån fantasi, färg, form och förmåga!

Konstnär på många sätt

Koraller? Målad av kvinnan
till vänster

Freedom Day!

BiskopMvume Dandala

För 19 år sedan var det första gången Sydafrikas alla myndiga personer fick rösta och det firas den 26 april!. Vi var dagen innan på en gudstjänst där lutheraner, anglikaner, katoliker, kongretionalister, evangelikala och metodister samlades. De uppmärksammade Freedom Day och kyrkornas gemensamma kamp för frihet under aparteheid. Många av oss i Sverige känner igen namnet på organisationen SACC , South African counsil of Churches,  genom vilken vi stödde kampen för frihet. Om du vill se vad SACC arbetar för och med kan du klicka här. Ärkebiskop Desmond Tutu var en av deras ledare, en annan var biskopen i Metodistkyrkan Mvume Dandala. Just denna biskop predikade igår vid gudstjänsten.

Han sa bl a att efter apartheids fall stödde vi TRC, Truth and Reconciliation Commission, men han uppmanade oss att vi som stödde kampen också måste se våra fel och bekänna dem inför Gud. Om vi ska få verklig frihet behöver vi se också våra egna fel som gjordes då och fortfarande görs. ”Everybody need to seek God’s  forgiveness", betonade Biskop Dandala. Sant så klart. Bland motståndsrörelsen var det också många övergrepp som skedde, särskilt för att straffa de medlöpare hos tex polis och militär, som arbetade för apartheid 

Det är aldrig rätt att döda. Det är alltid fel att ta lagen i egna händer, betonade biskop Dandala.

Denne biskop var även uppmärksammad för några år sedan som en av ledarna för det nya parti som bildades bland f d ANC trogna, COPE,( läs om bakgrunden här). De var missnöjda med ANC och dess politik, framför allt den korruption, misskötsel och ineffektivitet som finns. Denna kväll betonade biskopen att tillsammans måste vi kyrkor  fortsätta att aktivt göra skillnad för de som fortfarande lever i förtryck och fattigdom.
Läs gärna här om hur en av SACCs förra generalsekreterare Frank Chikane nyligen uttalar sig om detta . Artikeln handlar om främlingsfientlighet som strider mot Guds syn om allas lika värde som människor.

 I Sverige har många i kyrkan lärt ut devisen ” What would Jesus do?” Detta var budskapet från biskop Dandala som hänvisade till Jakobs bok i Bibelns nya testamentet; ”visa mig din tro utan gärningar, så ska jag med mina gärningar visa dig min tro.”               Jak 2:18b 

Vi måste agera för en rättvisare värld – en värld där ALLA får leva i frihet. Den frihet som vi en gång fått av Gud som ser oss alla som människor (inte delar in oss med olika etiketter)  -  som fått ett gemensamt uppdrag;  att vårda och älska människan tillbaka till Gud. 

                                   Freedom is coming - det vill jag tro och verka för!

En ovanlig gudstjänst

På innergården till Eastwood församling,
Anders med den gamle mannen från Bloemfontein

Idag har vi firat gudstjänst med den fjärde och sista av de lutherska församlingar som finns i Pietermaritzburg, Eastwood. Denna församling används engelska hade vår prost berättat. I Machebisa, Imbali och Sobantu församlingar firar man gudstjänsten på isiZulu. Visserligen har vi ibland gått till studentförsamlingen, LTI, som firar gudstjänst på engelska, men det är en församling som bara fungerar då universitetet är igång.

Vi trodde att vi nu skulle möta fler indiska lutheraner som ofta talar engelska här. Möjligen även människor i detta område som kommer från olika språkgrupper och därför bestämt att engelska ska vara enande.  Prosten hade även denna gång märkt ut på en karta var kyrkan låg, så vi tänkte att detta blir ju enkelt. De andra kyrkorna har vi ju hittat, även om de legat i ett myller av enkla hus och leriga gator.  Vid kyrkan sätts nämligen en skylt upp med texten ”Evangelical Lutheran Church” och ofta finns en luther-ros ditmålad. Kvinnorna i sina typiska dräkter har också visat vägen ibland.

Luther-ros

Vi blev lite förvånade över att det var så svårt att hitta. Kyrkan vi först åkte till var inte den lutherska. En man visade vilket håll vi skulle åka, men inte hittade vi kyrkan…. ”Den ska ligga vid skolan”, sa någon. Vi såg några människor gå mot skolan och hörde sång, men det visade sig vara andra kyrkor som lånade skolans byggnader för sina gudstjänster. Fiffigt egentligen – men dessvärre var ingen av dem vår kyrka. Till slut sa en kvinna, ”Lutheranderna firar gudstjänst bara om hörnet, vid skylten där det står förskola.”

Vi var nu bara ca 100 meter från den första kyrkan vi varit vid, men mycket riktigt, då vi åkt in på gårdsplanen och vände blicken mot staketet såg vi skylten; ”Evangelical Lutheran Church”. Den syntes dock inte från vägen, utan man behövde VETA att den låg där för att hitta. Ovanligt, för man är annars noga med att skylta med var man finns.

Då vi kom in i kyrkan satt bara några få kvinnor där. Den kvinna vi satte oss bredvid sa ”vi ska börja vid 9 men oftast kommer vi igång först vid halv 10.” Nåväl detta var ju inget problem för oss, så vi satte oss och sjöng med i sången som sjöngs. Som vanligt blev kyrkan i det närmaste fylld, men några saker var INTE som vi tänkt oss.

De flesta hade isiZulu som sitt modersmål förstod vi, även om det mesta av liturgin var på engelska. Det fanns inga indier, men en äldre man kom från Bloemfontein och hade afrikaans som modersmål.  Predikan var en blandning av engelska och isiZulu, men ”poängerna” i predikan var så klart på isiZulu. Vi undrar verkligen varför det sägs att detta är en engelskspråkig församling! Man använde psalmböcker på olika språk och en av psalmerna kände vi minsann igen; "How Great Thou Art" eller som det heter på svenska: ”O store Gud”! Döm om vår förvåning när det stod att detta var en rysk hymn, översatt av någon med engelskt namn! Vi sa inget men självklart kommer vi att berätta att denna världsberömda psalm skrevs av Carl Boberg som är född i Mönsterås! För er som inte vet det så har bl a Elvis Presley sjungit in den på en skiva, en stor anledning till att den är översatt till så många språk.

Det mest intressanta var ändå att majoriteten av församlingen , och de som var mest aktiva, var ungdomar och barn. Fast prästen  var nog i pensionsåldern. Det var därför vi inte sett några typiska kvinnor i sina dräkter längs vägen! Kassören, en viktig person som oftast någon äldre är, var säkert inte mer än drygt 20 år. 

Kanske fungerar denna församling inte ”som vanligt” p g a att det är få vuxna eller för att de inte har en präst utan har olika varje söndag. Förhoppningsvis kan det leda till möjligheten att göra något nytt. Kanske kan ungdomarna få mer att säga till om och även sångerna och psalmerna blir mer ungdomsanpassade. Vid denna gudstjänst användes faktiskt en elgitarr - av den gamle prästen! Något nytt kanske kan hända...

Prästen Ndlovu

Swaziland

Utsikt från kaShiele Kyrka

Vilket mångfasetterat land!

Vackert, grönt, med höga berg och låga slätter, fruktansvärt dåliga vägar, fina restauranger och kasinon (vilka vi inte besökte!), konsthantverk, glasblåsning av returglas, enväldig kung, fattiga, vänliga, stolta människor för att inte tala om alla möten med den lutherska kyrkan som vi arbetar tillsammans med!

Påfågel vid returglasfabriken Ngwenya

Vi har verkligen inte sett allt – men mycket hann vi med denna resa till Swaziland då vi besökte en av våra kollegor. Hon arbetar i ett projekt, Siphilile, (som betyder We are healthy) i den lutherska kyrkan. Det är hälso- och nutritions-projekt, där s k ”mentor mothers” utbildas, för att lära ut grundläggande färdigheter till andra mödrar, vars barn är undernärda. Svenska kyrkan stödjer redan förebilden till detta projekt som finns i Kapstaden och heter Philani.

            

                 Conctance Mamba - Kaplan för Siphilile

Eunice - Koordinator för Shiphilile 

Patricia  - finansanvarig på Shipilile samt
ordf. för vänutbyte med Mbabane pastorat

Lutherska kyrkan i Swaziland utgör ett av stiften i ELCSA (Evangeliska lutherska kyrkan i södra Afrika) och heter Östra stiftet och omfattar hela Swaziland samt har en del i Sydafrika.   

I Sverige är Göteborgs stift vänstift med Östra stiftet och har bl a haft en hel del utbyten av präster, diakoner och ungdomar under flera år. Se mer här

Vi bodde på stiftscentret kaSchiele, som ligger på en höjd i Mbabane. Här var prästen, och sedermera biskop, Schiele med om att kyrkan startade en skola som fick namnet kaSchiele. Nu finns även en "secondary school”, dvs ett  gymnasium på sluttningen nedanför kyrkan.  Kyrkan, som är byggd högst uppe på höjden är Östra stiftets huvudkyrka. Den är rundbyggd med ett stort rött kors över altaret. Inne i kyrkan finns även en vacker väv som är gjord på konstnärscentrat Rorkes drift i Sydafrika. Det var Svenska kyrkan som på 60 talet skickade ut två missionärer,Ulla and Peder Gowenius, som  konstlärare till KwaZuluNatal, och där upprättades denna skola.  Lär mer här. Detta konstnärscentrum har utbildat många konstnärsstudenter mitt under apartheidtiden, och många är idag internationellt erkända konstnärer.

         

             Bibelstudium med prästen Shabalala

kaShiele kyrka med skolan i bakgrunden

På söndagen deltog vi i gudstjänsten så klart. När klockan var fem minuter i 10 var knappt någon på plats, men som vi varit med om förut så fylldes kyrkan allteftersom gudstjänsten pågick. Mannen som höll i gudstjänsten var ingen präst, men en av de sk  ”lay preachers”, Mafika Shabalala. Både Anders och jag har träffat honom förut, han har även varit i Sverige och gått samma utbildning som jag. Fantastiskt inklusivt var det i alla fall då han sa till församlingen att; ”idag predikar jag på engelska för våra vänner från Sverige begriper inte siSwati, möjligen  seTswana! (Språket man talar i den del av Sydafrika vi bodde i mellan 2002-2006). En ung tjej i raden bredvid oss lånade ut sin psalmbok så vi kunde sjunga med i psalmerna som var på siSwati. I sången spelar det ingen roll vilket språk som används – någonstans begriper man ändå – även om våra ”klickljud” nog låter ganska skojiga!

Det finns tyvärr en mörk sida av Swaziland.

Fattigdomen är stor och sjukdomarna många. Antalet hiv smittade är, procentuellt sett, bland det högsta i världen. Arbetslösheten är förlamande hög och ca 40 % av befolkningen är under 15 år! Landets styrs av en enväldig kung, Mswati den tredje. Han har många fruar som alla ska försörjas från landets rikedomar.  När kommer en ändring ske frågar vi oss?

Vår lutherska kyrka finns med som en medspelare i att försöka förändra, andra kyrkor och frivilligorganisationer likaså, på olika plan och på olika sätt.

Östra stiftets uppdrag

Östra stiftets mål

Jag tänker när jag läser detta; en verklig befrielse måste komma inifrån varje människa. Den frigörs då människan inser sitt eget värde, sin egen kraft och förmåga. Då hon/han ser att ”jag har något att ge till andra” och att man inte bara ser sig som ett offer och därmed känner sig maktlös, som vi så ofta gör. Befrielse börjar med vänskap och kärlek; till sig själv, till andra och till Gud, var vi än bor i världen.

Jag tror det är därför jag gillar mitt arbete så mycket – i vänstiftsarbetet där vi alla behövs och lär av varandra.
Frågorna, ”Vad skulle Jesus göra? Vad är min mission?” får vi leva med dagligen, inte minst då vi möter människorna i Swaziland.